Det slovakiska landets natur och folk. — Den slovakiska folkvisan. — Karpatiska tsigenare. — Magyarisk liberalism. — »Matica Slovenska» och »Narodny Dom». — Det slaviska lynnets grunddrag.
Till Tatra — så kallas på slovakiska (polska Tatry) Karpaterna, denna väldiga bergarm, som den
centraleuropeiska alpjätten slagit kring Ungerns bördiga slättland — kom jag första gången från västern, från de mähriska skogs- och bergsnejderna, där kristendomen först predikats af de slaviska apostlarna Kyrill och Metod från Salonichi; där hussitkrigen rasade fruktansvärdt vid medeltidens slut, och hvarifrån Jan Komensky vid 30-åriga krigets utbrott utvandrade för att såsom Johann Amos Comenius vinna europeisk berömmelse.Resans närmaste mål gällde slovakernas litterära centrum, den lilla staden Turciansky Sväty Martin, belägen i en karpatisk dal i norra Ungern (komitatet Turoc) vid den lilla Turiec-floden. Uppkallad efter den helige (sväty) Martin, har staden på järnvägskartan ett annat namn, som de ungerska myndigheterna behagat fastställa: Turócz Szt. Márton. Denna station på den stora stråkvägen Oderberg—Budapest passeras årligen af tusentals turister, hvilka ej hafva en aning om det lilla samhällets (blott 3,000 invånare) etnografiska och kulturella betydelse. Ja, själfva det slovakiska folket på Karpaternas sluttningar i norra Ungern samt i trakten kring Pressburg är väl knappt mer än till namnet kändt i Europa, enär magyarerna gjort sitt bästa att antingen kväfva eller åtminstone för världen dölja denna slaviska nationalitet, som aldrig haft en själfständig politisk historia.
Sväty Martin i Ungern.
Slovakernas litterära hufvudstad.
Det var midt på sommaren. Mellan höga, blånande berg breda sig torftiga, men dock odlingsbara dalar med nordisk vegetation. På sluttningarna måste de stolta barrträden dela makten medlöfbuskar, och nere på landsvägarna lämna pilar, lindar och rönnar nödtorftig skugga. Mellan bergpassen porla små rännilar, hvilka
förena sig till den grönklara, hurtigt brusande Turiec-älfven, en biflod till Vah (Waag), som vid Komorn gjuter sig i den sköna, blåa Donau. De för odling brukbara dälderna besås med hvete, råg, potatis, lin och vallmo, och de steniga backarna äro betesplatser för får och getter. Det berömda ungerska vinet går ej så långt upp, lika litet som tobaksplantan och majsen.
Det är en karg natur med stränga vintrar, som tvingar till arbete i anletets svett. Men klimatet har det goda med sig, att folket blifvit härdadt och flitigt, och slovaken anses ock som den bäste arbetaren i hela Ungern. I söder, vid Theiss’ och Donaus floddal, skänker naturen ymnigt sommarens och höstens rika skördar; men då vintern kommer, äro de magyariska och slavoniska bönderna utan arbete och förfalla lätt till dryckenskap och lättja.
Slovaken åter kan ej uteslutande med åkerbruk och boskapsskötsel förtjäna sitt uppehälle, utan måste se sig om efter annan arbetsförtjänst, som de djupa skogarna lämna, dels genom jakt, dels genom trädfällning och
timmerkörning. Dessutom står husindustrien aktningsvärdt högt hos Tatra-folket. Och då den fattige slovaken måste utvandra — vare sig till mellersta och södra Ungern eller till det tjechiska brödrafolket eller rent af till Amerika, där det slovakiska elementet lär uppgå till ett par hundra tusen själar, bär han på ryggen sina primitiva fabrikat, mestadels bestående af käppar och ståltrådsarbeten. Ja, icke så sällan förirrar sig till Skandinavien en sådan där nomad med långa mustascher och det stripiga, svarta håret benadt midt i pannan, med gråhvit
slängkappa, grofva filt- eller bastskor och en låg, rund hatt, skuggande det solbrända ansiktet, för att med några brutna ord på tyska bjuda ut sina råttfällor, träflöjter, korgar och piprensare.
Men landets omväxlande utseende med dess grönskande dalar och muntra bäckar, dess mörka skogar och majestätiska fjälltoppar intill 2,600 meters höjd är också ägnadt att väcka slovakernas ästetiska sinne. I dessa nejder föddes den slaviske historikern Safarikoch den förste skönlitteräre panslavisten Jan Kollar, och öfver hela Tatra hvilar ännu ett skimmer af idyllisk poesi, som hvarken magyariskt förtryck eller internationell hyperkultur mäktat skingra. Slovaken älskar sitt fattiga Tatra mer än allt annat, och då ödet kastar hans lott till fjärran land, är det dock ständigt hans innersta önskan att med en sparad styfver få återvända till sin hembygd.
Och näppeligen är hos något annat folk, icke ens hos sydslaverna, folkvisan ännu så lefvande som hos slovakerna
— det är en sjungande nation. Visan är oftast vek som de öfriga stamfrändernas, men mindre entonig och mollartad. I en karpatisk by känner jag en lärare, som på kort tid själf samlat mer än 600 melodier, och den samling, som med fullständig text och noter är under utgifning i Sväty Martin, hade år 1895 hunnit betydligt öfver det första tusendet. Och mer än en gång har jag själf lyssnat till denna naturens och hjärtats poesi, då jag gästat en slovakisk familj, samlad vid vinbordet under den lummiga linden ute på gården. Barnens och kvinnornas gälla toner smälta harmoniskt samman med männens djupa basar än i liflig, munter takt, än i långsamt förklingande ackord. Och när så rönnbären glöda i solnedgångens glans, och det hvita vinet blänker i glasen vid sidan af det färska, hembakade brödet och den läckra Liptau-osten, känner man sig lifligt manad att följa Schillers goda råd:
»Wo man singt, da lass’ dich fröhlich nieder: Böse Menschen haben keine Lieder!»
Ur denna folkvisa har ock hela den slovakiska skönlitteraturen framgått, och på denna grundval är själfva litteraturspråket byggdt. Närmast besläktade med tjecherna, kalla slovakerna sig själfva för slovener (under hvilket namn man dock eljes vanligen sammanfattar slovinerna i södra Österrike), och de äro med rätta stolta öfver att de, trots folkvandringarnas och hussitkrigens och magyarernas stormar, i dessa karpatiska asyler kunnat så ursprungligt och ungdomsfriskt rädda sin slaviska nationalitet, som är afgjordt renare än tjechernas i Böhmen.
Trots en viss afundsjuk hegemoni fråntjechernas sida, där man velat göra slovakiskan till en tjechisk dialekt, är slovakiskans språkliga själfständighet fullt tryggad genom en egen litteratur och press; mindre skiljaktig från tjechiska än t. ex. norska från svenska, är den dock vida mer välljudande än systerspråket och närmar sig ryskan i fulltonig klarhet och kraft — oafsedt att den östra dialekten i flere stycken verkligen påvisar nära frändskap med Ryssland.
Slovakernas centrala ställning i såväl geografiskt som filologiskt hänseende har under påverkan af det
magyariska förtrycket också gjort, att de mer än andra slaver tyckas hänförda af de panslavistiska lärorna, hvilka dock här tagit en mycket harmlös, idealistisk form, och att de känna sig dragna till Ryssland, som ju af både egennyttiga och oegennyttiga bevekelsegrunder öfvertagit den ganska dyrbara och för resten tämligen
otacksamma rollen såsom »befriare». Jag känner många slovaker, som vallfärdat både till Petersburg och Kiev, men jag erinrar mig ingen, som varit i det närliggande polska Krakau.
I min hågkomst står ännu en scen från en sommarutflykt på Lilla Tatra. Det hade redan blifvit mörkt, och skimret från månens horn trängde blott svagt genom granarnas täta grenar. På en bred stenhäll hade vårt sällskap tändt en vatra, d. v. s. ett bål af kvistar, löf och barr. Gnistorna sprakade i den saftiga veden; den gråhvita röken försmalt i den ljumma luften, och de uppflammande lågorna belyste bjärt ett tjog män, som stodo rundt omkring kasen och sjöngo den slovakiska sång, som blifvit en samslavisk lösen: »Hej, slovane! este nasa slovenska rec zije» (»Ja, slovaker! Ännu vårt slovenska språk lefver»). — Ja heter på slovakiska, likasom i tjechiska, vanligen ano. Men som detta tvåstafviga ord är något obekvämt i hastigt hvardagstal, händer det ej så sällan, att äfven den värsta ungtjech låter ett otäckt tyskt ja undslippa sina läppar. Slovakerna åter hafva undgått denna våda genom att upptaga det folkliga hej, hvilket ock för svenska öron ju har en väckande och sporrande klang.
Och allas hufvuden blottades andäktigt, då denna något triviala melodi i marschtakt efterföljdes af den ståtliga ryska kejsarhymnen»Bozje, tsarja chrani!» Det var stämning i denna tafla, som nästan kom mig att tänka på de forna slavernas offerfester i en helig lund; och hvad man eljes må ha för mening både om tsaren och om Rysslands befriande mission, måste man för ögonblicket ryckas med af denna vördnad och entusiasm, hvarmed dessa genomhederliga naturbarn blicka upp till den hvite tsaren i Petrograd. Och den ryska tsarhymnens toner äro i sanning så majestätiskt sköna, att icke ens Haydns österrikiska koral kan mäta sig därmed — att då icke tala om den utslitna »Heil Dir in Siegeskranz!»
***
När jag andra gången besökte de gästfria slovakerna, var det midvinter. Jag hade lämnat bakom mig det smutsiga Galizien och inandades med välbehag den rena Tatra-luften. Bergen blefvo allt högre och naturen allt friskare; de buskiga hedarna och kullarna växte till skogar och fjäll, och snart voro vi midt inne i Karpaternas bergslabyrint, där vägens oupphörliga krökar öppna det ena panoramat efter det andra och inbjuda till jaktens och slädfartens och kälkåkningens stärkande nöjen. Tåget har passerat gränslinjen mellan Östersjöns och Svarta hafvets vattensystem, och nu te sig fria synvidder öfver de slovakiska floddalarna. Bakgrunden af denna storslagna rundmålning utgöres af Tatra, hvars snötoppar hopsmälta med de tunna, ljusa skyarna. De bländhvita
snösluttningarna under de svarta klippbranterna utbreda sig såsom ett haf af ljus, på hvilket små skogsdungar och byar simma såsom holmar. Det är en underbart vacker tafla, snarlik en hägring.
Vid Oderberg hade passagerarnas antal ökats med ett halft hundrade emigranter, som från Amerika återvände till sina hem i Ungern. Deras ganska ruskiga resdräkter passade föga till de massiva guldringar, som många
skrytsamt tagit på de grofva fingrarna. Till nationalitet hufvudsakligen judar och magyarer, tycktes de ganska likgiltigt hälsa sitt barndomsland, som de ej sett på så många år,och några hade till och med glömt bort modersmålet(!). Tillspordes de om lifvet på andra sidan atlanten, gåfvo de tämligen sväfvande svar, som utmynnade i den resignerade reflexionen: »den som kan stanna hemma, gör bäst däri!»
Slovakiska.
Från denna julvecka bevarar jag i särskildt god hågkomst en färd, som företogs från Sväty Martin till Sväty Mikulas (i komitatet Liptau). Vägen följde floden Vah, som hejdlöst bröt alla isens skrankor och stänkte sitt skum på snöiga tufvor. På flodens enasida reste sig branta, kala berg i nyckfulla slingringar med fantastiska konturer, och på den andra sidan sträckte sig Höga Tatras kedja med de stora skogarna, där vildsvin, hare, björn, lo och gems husera •och öfver hvilka gamen och örnen kretsa. Men ännu dimmig af juloset, stod bergsjätten Krivan dold i töcken för nyfikna blickar, •och endast sällan lyfte en vindpust på den ogenomträngliga slöjan. När man så rastar i ett litet värdshus vid vägen, lockar vinkruset ej mindre än tobakspipan till gemytligt samtal med
värdfolket och -de öfriga kunderna. Och har man så lyckan att vid framkomsten mottagas af vänliga människor vid ett godt bord, så byter jag för min del ej ut denna hjärtliga gästfrihet »mit Wein, Weib und Gesang» mot den läckraste supé eller en utsökt konsert-afton i en världsstad.
Och bland slovakerna, som själfva kunna behandla både herdepipan och gigan, finnes ett vandrande släkte af muntra musikanter, som tryckt sin musikaliska prägel på hela Ungern — det är tsigenarna, som återfinnas öfverallt i östra och sydösta Europa, ända från Volga till Adria och Bosporen. En gång hade mina slovakiska vänner sport, om jag ville höra tsigenarmusik. Jag svarade naturligtvis »hej!», och vi gingo in i stadens kafé, dit tsigenarkapellet rekvirerades midt i natten. Men huru de spelade — dessa mörka, vilda naturbarn under ledning af första fiolen och cymbalisten med sina båda hammare! Jag gnolade efter bästa förmåga en svensk melodi, och om en liten stund var den harmoniskt arrangerad för sex fioler, hvilkas ägare knappast kunna läsa noter. Men så har också just detta tsigenarkapell konserterat i själfva Prag under en utställ-ningssommar och fått beröm af en sådan kännare af strängaspel som Ondricek.
Tsigenarna äro en verklig landsplåga, outrotligare än de egyptiska gräshopporna, och de besitta så många dåliga egenskaper som möjligt: en lättja som hatar äfven det ringaste kroppsliga arbete så när som på lättare
smidesarbete, en tjufaktighet som röjer en total okunnighet om egendomsrättens enklaste postulat, en
lögnaktighet som ej längre kan skilja mellan sant och falskt samt en osedlighetaf så naiv art, att den ej längre kan mätas med vanlig etisk måttstock och länge sedan kommit »jenseits von Gut und Böse», förty den vet själf af ingen synd. I ty fall passar det mörka höljet utmärkt såsom beteckning för själfva varan, lika svart som det egyptiska mörker, hvarur tsigenarna själfva påstå sig vara komna.
Spelande tsigenargosse i en csarda (ungerskt värdshus).
Men man gjorde orätt, om man frånkände tsigenarna hvarje god egenskap. Tvärtom äro de ur ästetisk synpunkt rent af sympatiska och afundsvärda varelser, och tsigenaren har ju i alla tider varit ett älsklingsstoff för den skaldiska fantasien — att nu icke tala om Pusjkin, hvilken under sin vistelse i Bessarabien tillbragte några dagar med en tsigenartrupp af flyktig böjelse för en tsigenerska. Men Webers »Preciosa» och Victor Hugos
»Esmeralda» eller Viktor Rydbergs »Singoalla» hafva säkerligen icke haft sina lefvande förebilder i den karpatiska tsigenartypen, som mestadels är svart som synden och smutsig som svinstian, och dess läger är allt annat än inbjudande trots dess pittoreska vildhet: en jordhåla med lerväggoch halmtak, ett smutsigt tält samt en öppen eldstad af sten med kokgryta och spett.
Emellertid besitta dessa naturbarn en gladlynthet och oförbätterlig sorglöshet, som vittna icke blott om ett lätt sinne, utan ock om en i viss mening ofördärfvad och sund optimism, som kultur och kyrka eljes göra sitt bästa för att kväfva. För den minsta kopparslant kan man få en tsigenarpojke att stå på näsan i en dypöl, och för ett
nickelstycke kan han springa flere kilometer. De äro besvärliga och efterhängsna som kardborrar, men aldrig verkligt oförskämda; de snatta och stjäla som om de hade tjugu fingrar på hvarje hand, men de råna icke. Och till blodsutgjutelse från tsigenarnas sida kommer det aldrig, därest ej svartsjuka är med i spelet; men då äro de vanligen i sin goda rätt, och de känna ingen annan lag än näfrätten.
Ästetiskt och psykologiskt skarpt skild från juden, har Kams förmente ättling med Sems det gemensamt, att han lätt inpassar sig i det lands yttre seder, språk och förhållanden, där han dväljes, på samma gång som han dock med otrolig seghet bevarar sin ursprungliga rasegendomlighet. Han vet, att han är fågelfri i det land, där han ströfvar, och därför betraktar han det nuvarande tillståndet endast såsom något tillfälligt, öfvergående. Och han vill ej vara annat än fågelfri. Den ungerska regeringen har både med lock och pock sökt göra tsigenarna till bofasta åkerbrukare och medborgare, men förgäfves: från det jordstycke, som tsigenaren fått till fri odling, har han rymt dagen därpå för att hellre svälta, tigga och stjäla i hejdlös frihet.
Det är mer än en tillfällighet, att tsigenarna hedrat företrädesvis Ungern med en relativt konstant närvaro:
magyarernas eget dunkla, exotiska ursprung måste sympatiskt beröra dem, likasom ock deras obändiga frihetslust och nomadiska tendenser, och i slovakernas primitiva lefnadssätt kunna de lätt göra sig hemmastadda; icke mindre än de bördiga floddalarnas feta majsfält och ljufva vingårdar locka de karpatiska skogarnas härliga
gömslen, och magyarens frikostiga lättsinne bereder angenäma och bekväma inkomstkällor påbåde ena och andra sättet. Men framför allt hafva tsigenarna i Ungern vetat att göra sig oumbärliga genom sin musikaliska talang.
Först i sextonde århundradet lära tsigenarna hafva dykt upp i Ungern, men förstodo från första början att genom sin glänsande imitationstalang tillägna sig och konstnärligt utbilda den ursprungligen enkla och enformiga melodi, som af »fahrende Leute» spelades och sjöngs i csardan, det ungerska värdshuset, hvilket ock gifvit sitt namn åt själfva musiken. Och så som dessa csardas spelas med ändlösa löpningar och smältande ackord, än långsamt svällande som breda hafsvågor, än sprittande som bäckens sorl, än brusande som en sjö i storm, tills de plötsligen afbrytas af en vild, stötvis forcerad slutsats, är det icke längre ungerska »rhapsodier», utan äkta tsigenar-musik. Ja, själfva den populära siebenbürgska Rakoczy-marschen, som blifvit magyarernas
nationalhymn, är komponerad af en tsigenare. Men huru många kompositioner hafva ej gått förlorade! De flesta hafva aldrig upptecknats, och än i dag spela tsigenarna äfven i Budapests finare kaféer efter gehör och utan grundligare förberedelse. Huru många af dessa musikanter kunna månne läsa noter? Däremot bjuder tsigenaren aldrig främlingen på sina egna nationella låtar; dessa äro dock tråkiga och entoniga och lämpa sig lika litet för instrumentalmusik, som den ungerska csardan skulle duga till solosång. Men det är ett nöje redan att se, huru de spelande helt uppgå i sin konst och tydligen spela upp sig själfva till ett musikaliskt känslorus, hvarunder de glömma både omgifningen och den vanligen högst torftiga inkomsten. Det är ett stycke äkta konst af äkta konstnärsnaturer.
***
På lika många timmar, som svenskarna kanske skulle behöfva dagar och engelsmännen veckor, hinner man i ett slovakiskt samkväm bli inbördes förtrogen vid ett vinpokulerande, som trots ymnigheten aldrig öfverskrider anständighetens gräns. Med dengästfria enkelheten parar sig otvungen öppenhjärtighet; man finner hos slovakerna en naivitet som aldrig urartar till dum beskedlighet, en resignation som ej utmynnar i veklig klagan eller sentimentalitet och ett sant demokratiskt sinnelag utan ungtjechernas stundom allt för hetsiga radikalism och storordighet. Och framför allt öfverraskas man angenämt af en religiös tolerans, som gör att slovakernas katolska flertal står på god fot med den protestantiska minoriteten, likasom de ock af politiska skäl hysa en hemlig
sympati för den grekiska kyrkan. Äktenskap mellan olika trosbekännare höra icke till ovanligheten, och i Sväty Martin hafva de båda kyrkorna gemensam kyrkogård. Hvarför skulle de ej fördragas efter döden, då de hållit trofast samman i lifvet? Så innerligt hafva de nationella banden förenat dem — tack vare det magyariska förtrycket.
Den magyariska allenastyrelsen i Ungern är högst märklig, därför att den i den politiska praktiken bevisat möjligheten af att fem à sju millioner magyarer officiellt lyckas trycka sin stämpel på dubbelt så många slaver och romaner — alldeles som i vissa land ett mindretal i socialt afseende mäktar gifva sig sken af att vara ett uttryck för hela folket. Men under det att magyarerna genom ypperlig statskonst politiskt icke blott spela herrar i hela Ungern, utan ock öfva tryck på den österrikiska regeringens inre politik, hafva de genom dåligt affärssinne kommersiellt råkat i judarnas händer — en ekonomisk utveckling som en gång skulle kunna medverka vid den slaviska undermineringen af den »kringflutna» magyariska staten. Polen och Lithauen erbjuda härutinnan nedslående jämförelsepunkter.
Och denna ungerska statskonst, som själf inför Europa kallar sig liberal, är så hänsynslös just af fruktan att genom svaghet och eftergifter släppa det kufvade flertalet sig in på lifvet, ty det är i själfva verket en kamp för tillvaron, där försvararen af goda taktiska grunder genast gripit till offensiven. Både kroater och serber och rumäner hafva sura erfarenheter däraf; men intet folk har drabbats grymmare och orättfärdigare än det
Och denna ungerska statskonst, som själf inför Europa kallar sig liberal, är så hänsynslös just af fruktan att genom svaghet och eftergifter släppa det kufvade flertalet sig in på lifvet, ty det är i själfva verket en kamp för tillvaron, där försvararen af goda taktiska grunder genast gripit till offensiven. Både kroater och serber och rumäner hafva sura erfarenheter däraf; men intet folk har drabbats grymmare och orättfärdigare än det