Ett Kosciuszko-jubileum i Posen. — Den svensk-polske grefven. — På polska landsbygden. — Matejko och den polska konsten. — Litwas krona och en rutenisk lyra.
Öfver ett ödsligt landskap skyndar lokomotivet österut från Berlin; vårgröna ängar och gråbruna åkrar af brytas
här och hvar af lågväxta barrskogar eller ännu nakna löfdungar, hvilkas hvita knoppar och mörka blomhängen längta efter sommarens sol. Samtalen i kupén få allt mer en slavisk-polsk karakter. Tåget ilar förbi en stad, om hvilken man verkligen kan öfvertyga sig, att den ligger vid en flod, hvars namn den braunska löjtnanten ej visste, då han blef tillspord om Frankfurt an der Oder. Efterhand börja de enformiga och melankoliska väderkvarnarna aflösas af rökande fabriksskorstenar, och slutligen stannar ånghästen vid stationen Posen.
Det första intryck, man får af Posen (Poznan), är att det är en preussisk garnisonsstad, omsluten af grönskande fästningsvallar, bastioner och den naturliga graf, som Warthes förgreningar bilda. Spårvagnen rullar in genom en massiv hvalfport, hvars tunga järndörrar förtroendefullt hållas öppna i denna välsignade fredstid. Men allt bagage skulle undersökas, och en preussisk tullman sporde, om jag hade — kött i den blygsamma resväskan. Då jag sanningsenligt svarade, att jag principielt aldrig smugglar kött, togs minförsäkran på god tro, och vagnen fortsatte obehindradt in på de breda, moderna hufvudgatorna.
Och soldater, pickelhufvor och bier-stugor röjde nogsamt, att man befann sig i det moderna Hohenzollernthum.
Posen har inga natursköna omgifningar, inga stora historiska erinringar, ingen monumental arkitektur. Allt är vid första påseendet regelrätt, propert, nyktert, torrt, och man förundrar sig alls icke öfver att på stadens vackraste plats finna den eleganta, men kalla bilden af Wilhelm den gamle i brons.
Posen har dock vid närmare betraktande något af den stämning, som gärna finnes i katolska samhällen.
Katedralen och de öfriga kyrkorna erbjuda utvändigt visserligen intet synnerligt beaktansvärdt, men inom deras väggar mötes man af katolicismens mystik och konst, och Posen har ju varit sätet för den stridande och lidande, men i landsflykten segrande prelat, för hvars statskonst själfva. Bismarck slutligen måste gå till Canossa — kardinal Ledochowski. Grafkoren prydas af historiska och religiösa reliefer och taflor; radbanden vridas af fromma händer under suckar och knäfall. Vid biktstolarna mumlas och hviskas det hemlighetsfullt; jag minnes ännu, huru en ung, beslöjad dam länge lutade sin mun mot den unge, skägglöse patern, hvars öra stack ut genom gallret, likasom åsnans öfver båset. Jag skulle gifvit åtskilligt för att få veta, hvad hon hade att förtro honom; men om jag hört denna hennes hjärtas bikt, hade jag dock kanske ej blifvit visare.
Slutligen finner man, att Posen äfven i det yttre har en delvis slavisk karakter. Butikskyltar använda både tyska och polska; jämte ölknejper finnas talrika vinstugor; jämte statyer af Guds moder och den helige Nepomuk upptäckas bildstoder af Adam Mickiewicz och af Jan Kochanowski, den polska renässansens litterära banbrytare.
Man hör det vackra, men veka polska tungomålet öfverallt, och de mörka typerna — särskildt de kvinnliga — förråda ett annat temperament än det germanska. Och en hel stadsdel, genom hvars låga fönster man ogeneradt kan titta in i rummen eller genom de smala, långa förstugorna uppfånga en skymt af mörka, stenigagårdar, är uteslutande polsk. Af stadens 70,000 invånare äro i själfva verket inemot två tredjedelar af slavisk nationalitet, och mot tre dagliga tyska tidningar stå sex polska blad.
Det ligger en förunderlig seghet i detta undertryckta och splittrade polska folkelement, som, långt ifrån att förminskas, icke blott behåller sin position, utan ock gör nya landvinningar, t. ex. i det preussiska Schlesien. Den siffra af inemot 20, hvarmed polackerna äro representerade i tyska riksdagen och preussiska Abgeordnetenhaus, visar snarare en tendens att stiga, och om man inom Berlins socialdemokrati träffar massor af polska arbetare, förneka dock icke ens de sitt polska blod. Ja, äfven en så modern författare som Stanislaw Przybyszewski, en god kännare af den skandinaviska litteraturen, har ingalunda kunnat kväfva sin slavisk-polska individualitet.
I Posen pulserar verkligen ett polskt lif, och ehuru det ej kan röra sig så fritt som i Österrike, käns och märkes detta tvång naturligtvis ojämförligt mindre än i det ryska Polen. Och konkurrensen med de idoga, praktiska tyskarna har haft det goda med sig att vänja polackerna i provinsen Posen af med deras nationella arfsynder, slösaktighet och lättja.
Rivaliteten mellan preussare och polacker tager sig ständigt uttryck på mångahanda småaktiga sätt. De tyska tidningarna förtiga »grundsätzlich» allt, som kan främja de polska nationalitetssträfvandena, och taga icke ens notis om den polska teaterns spellista. Å sin sida framdraga de polska bladen allt, som kan vara förklenande för
tyskheten och använda polska benämningar för de tyska gatorna (Bismarckstrasse, Wilhelmsplatz) o. s. v. Det händer väl ock understundom — liksom i Prag — att polacken sätter en ära i att tala tyska så dåligt som möjligt, om han tvingas att tillgripa »det slaviska universalspråket», såsom tyskan skämtsamt kallas efter den
tragikomiska erfarenhet, som gjordes vid den slaviska kongressens språkförbistring i Prag 1848.
Huru mycket polackerna än hata Ryssland, äro de dock i själ och hjärta icke vänligare stämda mot tyskarna. Till slavernas misstro mot germanerna sällar sig de preussiska polackernas antagonismmot deras herrar, som vid alla tre delningarna räckte sin ryska motståndare handen och ryckte åt sig först storhertigdömet Posen och sedan — till en tid — själfva Warschau. Mot alla den preussiska regeringens kolonisations- och nivelleringsförsök sätta de ett ihärdigt, både öppet och hemligt motstånd, som ingalunda varit ofruktbart. Preussens millioner mark slukas i denna afgrund; de tyska kolonisterna själfva slaviseras i tredje eller fjärde led genom giftermål eller därigenom att barnen glömma bort den tyska, som de måste lära sig i folkskolorna, och af den bismarckska
utrotningspolitiken återstår föga mer än — ett hundratal preussiska kolonisationskommissarier, som för egen del hafva goda löner...
Thadeus Kosciuszko.
Efter ett kopparstick af Anton Oleszcynski.
Och den polska aptiten växer i Posen. Polackerna hafva redan fått sin vilja fram, att polska rekryter kunna få stanna i polska språkområden i stället för att flyttas till rent tyska orter; i skollagstiftningen i samband med religionsundervisningen hafva de redan ernått vissa förmåner, och upphäfvandet af 1886 års kolonisationslag i provinserna Posen och Westpreussen är kanske blott en tidsfråga. För att motverka denna polska separatism hafva nationalliberala och konservativa kretsar i Tyskland bildat en särskild förening. Och härom är intet att säga; dock tyckes föreningen misstaga sig om medlen, och den är föga konsekvent i sin logik, då den klandrar polackerna för den fosterlandskärlek, som den själf är så ömtålig om. Ty icke är väl denna patriotiska förening nog naiv att tro, att fosterlandskärlek är möjlig utan kärlek till och frihet för modersmålet.Under vistelsen i Posen hade jag tillfälle att se ett vackert prof på den polska entusiasmen med anledning af att ett hundra år då förflutit sedan Kosciuszko såsom folkdiktator uppträdde på torget i Krakau med det konstitutionella programmet i handen.
Skulle festen hafva hållits såsom uttryck för framgången af den sak, för hvilken den folklige krigaren stred och blödde, skulle den varit ett enda verop. Men ej med klagan vardt den tappre firad, utan med ett jubel, som i Preussen höll sig inom den politiska konvenansens gränser, men i Galizien gaf den österrikiska polisen anledning att inskrida. Och om polackerna i Warschau ej gåfvo luft åt sina känslor, underläto de det visserligen icke af brist på sympati.
Man firade i Kosciuszko-minnet icke den af öfvermakten slutligen besegrade fältherren, i hvars mun de bevingade orden »Finis Poloniæ!» med orätt lagts, utan soldaten, som i spetsen för några tusen bönder vågade trotsa ryssarna; fosterlandsvännen, som lofvade att värna hela folkets fri- och rättigheter, och människan, som ej lät locka sig af den yttre maktens glans; som efter den ryska fångenskapen vägrade mottaga understöd af tsarens rubler och som ej hade öra för Napoleons falska förespeglingar och egoistiska frestelser utan fulla garantier för en fri statsförfattning och återställande af konungarikets område före 1772.
»Zwei Kaiser und ein König ist für Kosciuszko zu wenig»
hette också det enda tyska citatet i de polska festtalen, som måttfullt prisade Kosciuszkos medborgerliga dygder och folkliga sinnelag.
En episod från denna fest skall jag alltid erinra mig med rörelse. Under en paus, då en operasångare stod i begrepp att föredraga en patriotisk ballad, hördes plötsligt en ton från den fullpackade salen. I ett ögonblick hade församlingen rest sig upp och instämde med tusende munnar. Det var gnistan i raketkistan; det var ett instinktivt, elektriserande, äkta känsloutbrott, då man ovillkorligen gripes och måste sjunga med, och då både politisk prosa och nykter verklighet och klar logik draga åt fanders som uselt kallprat. Till ochmed den öfvervakande
polislöjtnanten rycktes med af denna hänförande störtflod. Det var en bild af det varma, ädla, ideella Polen, och
för mina ögon koncentrerade det sig i gestalten af en ung, smärt kvinna, som stod på första bänken och hvars sopran genomträngde detta kaos af stämmor. Hon var blek och svartögd; vid den hvita klädningen var fäst en skär ros, och mot det mörka håret aftecknade sig skarpt en liten bukett af liljekonvaljer, som tycktes med sina svängningar markera den afmätta takten i Polens frihetsbön, »Boze, cos Polske», komponerad af Kurpinski i förra hälften af detta århundrade:
»Gud, du som i så många sekler flydda hägnat vårt Polen med din makt och ära! Du som i nåder täckts att det beskydda ifrån fördärf, som varit oss så nära! Inför ditt altare höjas våra böner: Återgif frihet, Gud, åt Polens söner!»
Och af icke mindre gripande verkan var den därpå följande unisona sången »Z dymem pozarow», författad af den gamle skalden Kornel Ujejski i Galizien. Men i denna koral ligger det något mer än ett ofritt folks ödmjuka bönesuckan till konungarnas konung — det är förtviflans dofva rop på hämnd för sköflade hem och gjutet brödrablod. Denna skräckdikt skrefs också med anledning af ett blodbad på 40-talet, då bönderna i Galizien af oförstånd och genom österrikiska regeringens lömska taktik buro hand på adelsmännen.
Förmodligen af klokhetsskäl drefs den patriotiska demonstrationen ej till sin spets genom sjungande af »Jeszcze Polska nie zginela» (»Ännu Polen ej gått under»), denna populära sång, som uppstämdes första gången år 1797 af general DabrowskisUttalas som franska Donbrowski. polska legioner, då de i Lombardiet göto sitt blod för Bonaparte för att sedan ömkligt förintas på S:t Domingo, och som general Steinmetz under det fransk-tyska kriget lät spela för de polska soldaterna för att underlätta stormningen af Spicheren. Det sades mig, att denna dityrambej är uttryckligt förbjuden i Posen, och jag fick sedan i ett enskildt samkväm höra den. Men för
främlingens öra har den föga musikaliskt intresse: det är en trivial text till en militärisk gåpå-marsch, afspeglande polackernas sangviniska sorglöshet.
Vid samma tillfälle lärde jag känna en man, hvars anor, börd, uppfostran och sympatier äro lika mycket svenska som polska: grefve L. Stan. Benzelstjerna von Engeström, den därvarande konstföreningens generalsekreterare.
Grefvens farfader var den bekante statsministern grefve Lars von Engeström, en son af lundabispen Johannes Engeström, som på mödernet var befryndad med den från ärkebiskop Erik Benzelius härstammande släkten Benzelstjerna.
Då den gamle rättrådige, själfständige och personligt älskvärde, men för det nya statsskicket föga lämplige excellensen lämnade den politiska banan år 1824, flyttade han till Polen, där han redan 1791 fått indige-natsrätt såsom polsk adelsman genom giftermål med en Chlapowska. Dessutom hade han såsom Sveriges siste minister i Warschau (1787) kommit i personlig beröring med den polska nationen, och denna svenskens sympati
för Polen varade ej blott till hans egen död (1826), utan har ock
genom fyra släktled bevarat sig än i dag. Hans äldste son, f. d. svensk öfverstelöjtnant, vardt nämligen också gift med en polska (grefvinnan Gajewska), och dennes båda söner, af hvilka den yngre är den i Posen bosatte, äktade äfvenledes polska grefvinnor. Ochicke nog härmed — grefve Engeströms dotter är gift med en polsk grefve i Posen, och hans son (en yngre son stupade i duell i Krakau såsom österrikisk officer) är gift med en polsk dam.
En innerligare och följdriktigare sammanflätning af svensk och polsk nationalitet kan ej gärna tänkas, och det egendomligaste är, att ingen nationalitet under ett helt århundrade fått afgjordt öfverhand: grefven är svensk undersåte och fideikommissarie, på samma gång som han är en af Polens varmaste patrioter och finaste konstkännare.
Först vid 36 års ålder lärde sig grefve Engeström de svenska förfädernas tungomål, som han obehindradt talar, ehuru något långsamt och med detta tonfall, som återfinnes på andra sidan af Bottniska viken. Hvarje sommar besöker han sitt ursprungliga fädernesland, hvars litteratur och folk han älskar, och bebor då det gods, som förvaltas af sonen. Innan han flyttade till Posen, där han vistats nära 20 år, knöt han i Dresden
vänskapsförbindelse med Ibsen och har med synnerligt nit öfverflyttat mycket af den svenska poesien till polska:
metriska tolkningar af Tegnér, Malmström, Snoilsky m. fl., hvarjämte han publicerat polska skrifter om Sverige:
om jubelfesten i Upsala 1877, Resebilder från Sverige och från Gotland samt afhandlingar om Tegnér, Karl XV, Linné, Berzelius, Ibsen m. m.
Det var en historisk stämning och en ästetisk njutning att i den svensk-polske grefvens hem vid Posens förnämsta torg se dess stilfulla inredning och höra denne gamle, varmhjärtade, enkle ädling, som med den raka hållningen och det hvita pipskägget hade en nästan ungdomlig elegans och vigör, trots 65 år på nacken. Men då han talade om sina skandinaviska minnen, och om blicken bland de klassiska konstverken dröjde vid Masreliez’ bröstbild af Karl XII, kunde man tro sig förflyttad långt tillbaka i tiden. Och är icke den noble värden själf en politisk
gengångare i detta ords goda, poetiska mening från en svunnen storhetstid, då ett konungarike Polen ännu fanns på Europas karta, och då Sveriges diplomati vid utlandets hof hade att bevaka andra, mer lysande, men mindre varaktiga intressen än nu?Under Kosciuszko-festen spelades tre kvällar å rad i den polska teatern patriotiska stycken, hvilkas kulturhistoriska värde gifvetvis är större än deras rent dramatiska, samtidigt med att
Kadelburgska produkter uppfördes i Posens tyska teater, som af Wilhelm I fått ett anslag af 60,000 mark mot villkor att inga polska original där månde upptagas. Under mellanakterna af Kraszewskis »Tredje maj»,
»Kosciuszko vid Raclawice» och Jan Zalegas »Kilinski» sjöngs den polska frihetsbönen upprepade gånger af den stående publiken, som fyllde salongen i grefve Potockis trädgård så när som på några tomma loger i första raden.
Från Galizien förmältes ock, att den högre aristokratien (likasom prästerskapet af påfvens nåde) lyste vid festligheterna med sin frånvaro. Men så var Kosciuszko ju ock en folkets man, och det billiga priset af en mark för parkett gjorde dessa historiska tablåer till en verkligt folklig underhållning. Kosciuszkos roll utfördes af en skådespelare, hvars ansikte af naturen erbjöd stor likhet med den trygge generalens uppnäsiga, godmodiga fysionomi. Såsom bevis på stämningens allvar kan till sist den episod påpekas, att en jude i ett af skådespelen uppträdde såsom patriotisk hufvudperson, likasom Mickiewicz i »Herr Tadeusz» lägger glödande
fosterlandskärlek i juden Jankiels mun. Detta kan läsas i ett historiskt arbete eller i ett stort ögonblick framställas på scenen; men i vanliga fall skulle det nu mera hafva en komisk verkan, ty polacken i Posen är rätt starkt smittad af den socialekonomiska rörelse med religiös bakgrund, som fått namnet antisemitism. Härpå fann jag flere slående exempel på landsbygden, dit jag slutligen ber läsaren vara mig följaktig.
***
Öster om Posen finner man först, huru väldiga dimensioner denna fästning har — försvarsverk som göra staden till en af Tysklands strategiska hufvudorter. Och att fortifikationerna hufvudsakligen gälla den östra sidan, är naturligtvis ingen tillfällighet; Posenär i själfva verket nyckeln till Berlin österifrån, likasom Spandau är det västerifrån. Äfven landskapet åt den ryska gränsen till verkar något nedslående: det säges, att den preussiska och ryska regeringen en gång enat sig om en direkt järnvägslinie Posen—Warschau för att undvika omvägen öfver Thorn; Preussen grep sig också verket an i rakt östlig riktning, men den ryska banan har stannat på papperet, så att järnvägen plötsligt afbrytes i omedelbar närhet af gränsen. Med den bekväma långsamhet, som tillkommer en bana, stående utan direkt samband med den öfriga samfärdseln, går tåget fram genom ett tröstlöst landskap.
Omsider stannar det vid en station, där min polske värd, en läkare, var mig till möte och ledsagade mig till en by eller småstad, där han tydligen var den ton-gifvande samhällsmedlemmen.
Från fönstren i mitt rum såg jag små, torftiga hus, ett marknadstorg fullt af svin och icke mindre än tre kyrkor, en katolsk, en protestantisk och en synagoga. Och för hvarje församling fanns en särskild distriktläkare, som i Posen ej är officielt aflönad, utan får slå sig fram med enskild praktik. Den judiske läkaren kom aldrig i beröring med sina kristna kolleger, hvilka senare tolererade hvarandra på neutral mark — t. ex. å stadens enda krog eller hos den politiserande apotekaren, men hade åtskilligt att förtälja på hvarandras rygg. Den tyske läkaren, typen för en bier- och duellvan berlinsk studiosus, förtrodde mig, att han tjänstgjort som militärläkare någonstädes i Afrika, och beskyllde i löndom den polske ämbetsbrodern för »landsförräderi». Min värd åter — polsk entusiast ända ut i fingerspetsarna — yppade för mig, att den tyske doktorn på grund af kreditorers portförbud ej sluppit öfver gränsen och därför hamnat i denna aflägsna landsända, där han behöfver minst ett år för att kunna språka med sina patienter.
Den polske läkarens hem var ett mönster af gästfrihet och hjärtlighet. Hans unga, vackra fru — med ögon som diamanter i stenkol och hy som smultron i grädde! — var en polsk adelsdam och hade tydligen bemödat sig att glömma det tyska språkförråd, hon lärt sig i skolan. En enda gång hade hon besökt Berlin ochtänkte med fasa på denna barbariska stad! Tacka då att bo på det kära polska bondlandet! De två små barnen fingo naturligtvis endast lära sig modersmålet i hemmet: den ena flickan läste fromt en bön till den gode Jesus, som »dödades af judarna», och den -andra kunde sjunga en polsk visa, som dock befanns vara en öfver--sättning af den tyska:
»Auf der griinen Wiese hab’ ich sie befragt...»
Till samkvämet hade inbjudits en landtlig grefve och den katolska församlingens herde, i hvilken min värd lofvade mig en äkta polsk patriot. Tyvärr var den gamle, gode dekanen hindrad af krankhet; men grefven kom åkande från sitt gods i närheten. Något frusen efter resan, begärde han genast en snaps, som vi samtliga
•smakade ur samma glas, och så slogo vi oss ner i rökrummet, hvars vägg var prydd med Polens vapen (den hvita örnen i rödt fält) samt Lithauens (nationalhjälten Pogon till häst på blå bakgrund). Några angenäma timmar förflöto, och den älskvärda värdinnan såg oupphörligt till att de ungerska vinkrusen ej glömdes.
Denne landtjunkare var en intelligent och personligt älskvärd man, men föreföll med sina goda och svagare sidor såsom en typisk representant för detta anakronistiska polska adelsvälde, hvars för-mögenhetsvillkor ej längre tillåta dessa ädlingar att lysa på stor fot i en hufvudstad, och hvars äkt-polska sinnelag gör dem omöjliga för det
Denne landtjunkare var en intelligent och personligt älskvärd man, men föreföll med sina goda och svagare sidor såsom en typisk representant för detta anakronistiska polska adelsvälde, hvars för-mögenhetsvillkor ej längre tillåta dessa ädlingar att lysa på stor fot i en hufvudstad, och hvars äkt-polska sinnelag gör dem omöjliga för det