4.3.1 Inledning
Även om det finns ett stort utrymme för att konstatera att ett brott är begånget i Sverige, så kan det tänkas uppstå tillfällen där en näringsidkare med internationell verksamhet har begått samtliga led av brottet utanför svenskt territorium. För att svensk domstol i dessa fall ska ha behörighet krävs att ett par förutsättningar är uppfyllda. I 2 kap. BrB skiljer lagstiftningen mellan villkorad och ovillkorad behörighet för brott som begåtts utomlands. Detta görs genom skrivelserna i kapitlets 2 och 3 §§.
4.3.2 Ovillkorad domstolsbehörighet
Den ovillkorade behörigheten följer av 2 kap. 3 § BrB och innebär att svensk domstol har behörighet oavsett om villkoren som uppställs i 2 kap. 2 § BrB är uppfyllda eller inte. Det rör sig t.ex. om fall där brottet förövats på svenskt fartyg, begåtts av tjänstemän inom försvarsmakten eller polisens utlandsstyrka eller vid vissa typer av grövre brott där lägsta straff enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer. För vårdslös finansiering av mutbrott
Riksenheten mot korruption, 2008-03-18, nr. 810-55-06 samt återgivning via Institutet Mot Mutor,
123
Rättsfall- Skogsföretag bjöd kunder på konferensresa till Berlin, Institutet Mot Mutors webbplats, 18
mars 2008, ”http://www.institutetmotmutor.se", (hämtad 2017-04-21). Cars, s. 135-136.
blir dessa fall allt för sällan tillämpliga för att ges utrymme i denna framställning. Därmed fokuserar den här uppsatsen på den villkorade behörigheten i 2 kap. 2 § BrB.
4.3.3 Villkorad domstolsbehörighet
4.3.3.1 Straffbar personkrets
Ett villkor som kan ge en svensk domstol behörighet om det är uppfyllt är den personkrets som begått brottet. Har gärningsmannen haft någon koppling till Sverige så kan det grunda domstolsbehörighet enligt 2 kap. 2 § st.1 BrB. Den vid svensk domstol straffbara personkretsen innefattar tre kategorier av personer. Dessa är följande: (i) svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige, (ii) utlänning utan hemvist i Sverige men som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här eller som annars är dansk, finsk isländsk eller norsk medborgare och finns här i landet samt slutligen, om brottet begåtts av (iii) annan utlänning som finns i landet och på brottet enligt den svenska lagen kan följa fängelse i mer än sex månader. Tidpunkten för att fastställa hemvist eller medborgarskap är efter förhållandena vid tidpunkten för gärningen. Att fastställa medborgarskap lär sällan 125
föranleda några större svårigheter. Hemvistbegreppet är däremot något mer komplicerat. 126
Den näringsidkare som är verksam i ett svenskt aktiebolag kan i många fall uppfylla något av dessa krav och därmed grunda svensk domstols behörighet genom att t.ex. vara svensk medborgare. Skulle så vara fallet kommer brottet kunna beivras i Sverige trots att samtliga led av brottet begåtts utomlands. Kraven som avser den straffbara personkretsen är dock utan betydelse när brottet anses begånget i Sverige i och med att behörigheten för svensk domstol, som ovan nämnts, i det fallet är ovillkorad.
4.3.3.2 Krav på dubbel straffbarhet
Bestämmelsen 2 kap. 2 § st. 2 BrB uppställer ett krav på dubbel straffbarhet vilket innebär att den gärning som ska dömas vid svensk domstol, också måste vara kriminaliserad på gärningsorten. Innan regeln infördes fanns inget krav på att gärningen skulle varit straffbar även på gärningsorten, vilket gav svensk domstol en omfattande behörighet som knappt var
Berggren m.fl., 2 kap. 2§ under rubriken: Personkategorierna.
125
Se t.ex. Jareborg 2001, s. 51-52. För denna framställning saknas dock skäl och utrymme att
126
överensstämmande med andra länders rättsordningar. Vid införandet av regeln år 1972 127
bedömdes det därför som mer rimligt att en person skulle vara underkastad gärningsortens lag och inte sitt hemlands lag.
Det är inte tillräckligt att gärningen rent abstrakt finns angiven i den utländska rättsordningen som brottslig, den måste även i det konkreta fallet vara straffbar. Detta medför att även ansvarsfrihetsgrunder i den främmande rättsordningen måste beaktas liksom preskriptions-tider, ålder för straffmyndighet o.s.v. Det krävs dock endast att precis den aktuella 128
gärningen som begåtts är kriminaliserad. I övrigt behöver inte straffstadgandena vara överensstämmande, lika lite som den givna brottsrubriceringen behöver vara densamma. Det är inte helt klart hur strikt samtliga förutsättningar för straffbarhet måste vara uppfyllda så som de stadgats enligt den utländska lagen, för att dubbel straffbarhet ska anses vara uppfyllt. Till följd av bestämmelsens ordalydelse måste gärningsortens lag beaktas ända 129
fram tills den svenska domen ska avkunnas. Skulle gärningen bli straffri innan åtal har väckts ska åtalet avvisas. Skulle åtal ha väckts innan gärningen blev straffri, men dom ännu inte avkunnats ska talan ogillas men domstolen förblir behörig. 130
Ytterligare en begränsning för svensk domstols behörighet stadgas i 2 kap. 2 § st.3 BrB och innefattar ett förbud för svensk domstol att döma ut strängare straff än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet på gärningsorten. Den svenska domstolen behöver däremot inte sätta sig in i gärningsortens straffmätningspraxis utan det är tillräckligt att betrakta vad som angivits i den utländska lagen. Anses brottet begånget på flera orter, är det det lägsta av 131
samtliga straffmaxima som ska utgöra gränsen. 132
Prop. 1972:98, s. 99. 127 Heuman, s. 520-523. 128 Asp, s. 56. 129
Prop. 1972:98, s. 212; NJA 2008 s. 930; Asp, s. 56-57.
130
NJA 1983 s. 425.
131
NJA 1993 s. 292; Asp, s. 63.
4.3.3.3 Krav på åtalsförordnande
När brott har begåtts utom svenskt territorium uppställs som huvudregel ett krav på åtalsförordnande i 2 kap. 5 § BrB för att åtal ska få väckas. Paragrafen innehåller ett flertal undantag från huvudregeln men dessa berör en annan kategori av personer än de som denna uppsats behandlar som potentiella gärningsmän. Därmed kommer ingen vidare förklaring av undantagen att presenteras.
Syftet med kravet på åtalsförordnande är snarlikt kravet på att åtal ska vara påkallat från allmän synpunkt. Det finns till för att upprätthålla en viss restriktivitet för den svenska jurisdiktionen som annars är relativt vid. Genom åtalsförordnandet prövas bland annat 133
övergripande om den svenska straffrättsliga jurisdiktionen är i enlighet med folkrättsliga principer och regler. En annan aspekt som ingår i prövning är de förpliktelser som Sveriges åtaganden under internationella överenskommelser medför. Genom dessa kan Sverige ha dels en positiv förpliktelse att lagföra brott som faller inom svensk jurisdiktion, men även ett åtagande att avstå från lagföring i vissa fall. Prövningen innefattar även en viss bedömning av hur stark brottets eller gärningsmannens anknytning varit till Sverige samt brottets svårhet. Allmänt finns en större benägenhet att beivra grövre brott med tydliga skyddsintressen än mer bagatellartade brott. Det är delvis inom ramen för åtalsprövningen som den utländska 134
marknadens praxis och konkreta tillämpning av lagen ska beaktas. 135
Till viss del innefattar även åtalsprövningen en bedömning enligt 2 kap. 5 a § BrB vilken fastställer ett hinder mot att lagföra samma gärningsman i Sverige, för brott som redan beivrats utomlands. Paragrafen medför i realiteten en begränsning i möjligheten att väcka åtal vid svensk domstol men berör främst ämnet om rättsverkan av utländska brottmålsdomar och kommer därmed inte vidare att utredas i denna framställning.
Ds 2014:13, s. 64. 133 Ds 2014:13, s. 64-66. 134 SOU 1974:37, s. 132. 135