6 Skadestånd trots ogillat åtal
6.1 Samma mål
6.1.2 Brott som grund
En närliggande fråga är vad det innebär när målsäganden som grund för sitt anspråk har ”brottet”, ”den åtalade brottsligheten” eller liknande formuleringar. Sådana hänvisningar tycks vara vanligt förekommande i praktiken.276 Svårigheten ligger i om det innebär ett yrkande om att skadeståndstalan bara ska bifallas vid fällande dom i ansvarsdelen, eller om det helt enkelt är en hänvisning till samma rättsfakta som i gärningsbeskrivningen. Skillna-den består i att rätten i det senare fallet kan bifalla skadeståndstalan trots att åtalet ogillas, så länge rekvisiten för skadeståndsansvar är uppfyllda.277 Nordh menar att även om målsä-ganden bara har brottet som grund är domstolen skyldig att pröva om skadeståndsskyldig-het föreligger trots ogillande av åtalet.278 Om målsäganden däremot uttryckligen begär att talan endast ska bifallas vid fällande dom är domstolen bunden av det. Som exempel hänvisar Nordh till två rättsfall (NJA 1990 s. 210 och NJA 2009 s. 234) där det emellertid av referaten är svårt att utläsa några sådana uttryckliga krav från målsägandena. Möjligen tolkade HD in sådana begäranden. En alternativ förklaring till utgångarna är att det förelåg rättfärdigande omständigheter, vilket som huvudregel utesluter skadestånd.279
Den slutsats som hur som helst kan dras är att målsäganden bör vara tydlig med att ange grunden för sin talan och för säkerhets skull inte bara hänvisa till ”brottet” om förutsätt-ningarna för skadestånd på annan grund kan vara uppfyllda. Då är det mer fördelaktigt att uttryckligen åberopa dels rättsfakta i gärningsbeskrivningen, dels ytterligare omständigheter
274 NJA 1999 s. 260. Se även Nordh, Praktisk process III, s. 19 f. Nordh förespråkar en mer aktiv domarroll, särskilt vad gäller att reda ut målsägandens talan.
275 Se mer i Nordh, Om bevisprövning av orsakssamband, s. 643 ff. För djupare resonemang om skillnaden mellan sak- och rättsfrågor, se Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 364 ff.
276 Se avsnitt 6.1.5. Jfr också Nordh, Praktisk process III, s. 53. 277 NJA 1983 s. 311.
278 Nordh, Praktisk process III, s. 98. 279 Se avsnitt 2.2.1.4.
som talar för andrahandsgrunden. Det kan exempelvis vara någon del av åklagarens bevisning som inte framgår direkt av gärningsbeskrivningen.280
Frågan är framför allt relevant vid personskador. Vid kränkningsersättning är brott ett rekvisit och om brottet inte bevisas straffrättsligt ska kränkningsanspråket ogillas.281 Det är bara i undantagsfall som det kan bli aktuellt med ersättningsskyldighet på grund av ett annat brott än det som åklagaren åtalar för.
6.1.3 Bevisregler
En komplicerad historia är vilka beviskrav som gäller när ett civilrättsligt skadeståndsan-språk kumuleras med ett åtal. I en brottmålsprocess har åklagaren bevisbördan för alla delar av gärningsbeskrivningen och beviskravet är mycket högt. I tvistemål kan som framgått bevisbörda och beviskrav variera beroende på omständighet. Vad gäller då för ett enskilt anspråk som är kumulerat med ett brottmål? Lagstiftaren har i princip lämnat frågan helt öppen, och det finns märkligt få HD-avgöranden som klargör läget.282 Inom doktrin är det framförallt Nordh som har behandlat saken.283
Till att börja med ska sägas att kumulerade mål huvudsakligen handläggs enligt brott-målsregler.284 Däremot disponerar parterna över processmaterialet i skadeståndsfrågan precis som i ett tvistemål.285
För rättsfakta som ingår i gärningsbeskrivningen gäller till att börja med som huvudregel straffrättsligt beviskrav.286 Nedan analyseras vad som gäller när målsäganden anför andra omständigheter.
6.1.3.1 Rent civilrättsliga omständigheter
Rättsfakta som är rent civilrättsliga och som helt saknar straffrättslig relevans ska prövas enligt tvistemålsregler.287 Exempelvis om målsäganden grundar sitt anspråk på ett oaktsamt handlande som inte ingår i gärningsbeskrivningen och när det inte finns något oaktsam-hetsbrott som kan komma i fråga. Om målsäganden delvis grundar sin talan på gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings- gärnings-
280 En omständighet kan vara både rättsfaktum och bevisfaktum för ett annat rättsfaktum, se Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 41.
281 Jfr NJA 1985 s. 747 och Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 203 vad gäller rena förmögenhetsskador orsakade genom brott.
282 Nordh, Bevisbörda och beviskrav vid kumulation, s. 572.
283 Nordh, Praktisk process III och Nordh, Bevisbörda och beviskrav vid kumulation. 284 RB 22:1 andra meningen e contrario.
285 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 67 f. 286 Nordh, Praktisk process III, s. 110. 287 Nordh, Praktisk process III, s. 94 f.
beskrivningen ska alltså omständigheterna i gärningsbeskrivningen bevisas utom rimligt tvivel, medan civilrättsliga, lägre beviskrav gäller för rättsfakta som saknar straffrättslig betydelse. Saken kompliceras av att oaktsamhet som framgått är ett komplext rekvisit. De omständigheter som utgör oaktsamheten kan ingå i gärningsbeskrivningen och i så fall gäller straffrättsligt beviskrav för dessa. Bara om målsäganden åberopar ytterligare om-ständigheter kan lägre beviskrav komma i fråga.
6.1.3.2 Potentiellt gränsöverskridande omständigheter
Rättsfakta som i och för sig kan ha straffrättslig relevans men som inte ingår i åklagarens gärningsbeskrivning bör enligt Nordh bedömas enligt straffrättsliga bevisregler.288 Som argument anför han att det annars skulle uppstå märkliga effekter om åklagaren justerar åtalet till att omfatta också dessa rättsfakta. Exempelvis om åtalet till en början endast gäller misshandel för sparkar men målsäganden även yrkar skadestånd för slag som utde-lats åtminstone oaktsamt. Om åtalet justeras till att omfatta även slagen skulle beviskravet plötsligt höjas från ”styrkt” till ”utom rimligt tvivel”. Om åklagaren å andra sidan inte justerar åtalet kan det bli olika utgång för målsägandens talan om ersättning för slagen och sparkarna, trots att domstolen kommer fram till att det är precis lika sannolikt att de har inträffat. Sker åtalsjusteringen i hovrätten kan det tänkas att skadeståndstalan har bifallits i tingsrätten men ogillas i hovrätten, trots att domstolarna gör exakt samma värdering av bevisningen. Därför menar Nordh att utgångspunkten bör vara att straffrättsligt beviskrav gäller för alla gärningsmoment som ligger inom brottmålsdomens rättskraft enligt RB 30:9, och som åklagaren därför skulle ha kunnat åberopa genom en åtalsjustering.
En sådan ordning riskerar emellertid enligt min mening att leda till andra märkliga effek-ter. Exempelvis kan ett åtal om våldtäkt ogillas om åklagaren inte lyckas bevisa att den tilltalade insåg att målsäganden befann sig i en särskilt utsatt situation, enligt BrB 6:1 andra stycket.289 Om målsäganden yrkar skadestånd på culpagrund för personskada kan bevis-kravet för rättsfakta som utöver gärningsbeskrivningen anförs för oaktsamhet vara ”styrkt” så länge personskadorna består av enbart psykiska besvär. Men om målsäganden dessutom orsakats fysiska skador är beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” eftersom åklagaren i så fall hade kunnat justera åtalet till vållande till kroppsskada (BrB 3:8).290 Det går därför att ifrågasätta om det inte är rimligare att civilrättsliga beviskrav gäller för
288 Se Nordh, Praktisk process III, s. 100 ff. för det följande exemplet.
289 En situation som inte bara är teoretisk. Se exempelvis den uppmärksammade domen från Svea Hovrätt den 23 mars 2014 i B 8249-14.
rättsfakta som har enbart civilrättslig betydelse i målet, oavsett vad en åtalsjustering skulle kunna omfatta.
6.1.3.3 Invändningar från den tilltalade
En särskild fråga är vad som gäller när den tilltalade åberopar en ansvarsfrihetsgrund som motfaktum. I en straffprocess är det åklagaren som har bevisbördan för att sådana rättfär-digande omständigheter inte föreligger. Beviskravet brukar uttryckas som att invändningen ska framstå som obefogad.291 Frånvaron av samtycke vid sexuella övergrepp ska dock bevisas utom rimligt tvivel när samtyckesfrågan ingår i brottsbeskrivningen.292 I en civil-process är det i dessa fall på motsvarande sätt käranden som har bevisbördan för frånva-ron av samtycke vid anspråk på kränkningsersättning eftersom det då krävs brott. Bevis-kravet är dock lägre än i brottmål, troligen det normala civilrättsliga Bevis-kravet.293 Vid anspråk på personskadeersättning i ett tvistemål är det däremot skadevållaren som har bevisbördan för påståenden om samtycke eller medvållande som innebär att skadeståndet ska jämkas.294
Enligt Hellner och Radetzki innebär förekomsten av samtycke eller nödvärn rätt och slätt att skadestånd inte ska utgå eftersom handlandet är rättfärdigat och därmed inte culpöst.295 Nordh tycks å andra sidan mena att den bedömningen kan utfalla olika i an-svarsdelen och skadestånddelen.296 Det vill säga att åtalet kan ogillas på grund av nödvärn eller samtycke men att skadeståndsanspråket ändå ska bifallas.297 Enligt honom är den skilda placeringen av bevisbördan i brottmål och tvistemål en omständighet som gör att RB 29:6 inte är tillämplig. Åklagarmyndigheten gör samma tolkning, åtminstone när det gäller nödvärn.298 Praxis tycks dock tala för att skadestånd är uteslutet när åtalet ogillas på grund av ansvarsfrihetsgrunden.299 När invändningen däremot inte befriar från straffansvar bör den tilltalade ha bevisbördan att styrka omständigheter som talar för jämkning.300 För jämkning vid personskador krävs dock att den skadelidande varit grovt vårdslös, vilket lär vara mycket ovanligt.301
291 NJA 1990 s. 210. Se även Nordh, Bevisrätt B, s. 60 ff. och Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 166 ff. 292 Vilket det generellt gör. Se avsnitt 2.4.1.
293 Se avsnitt 5.1.3.
294 Friberg, Kränkningsersättning, s. 308. Jfr NJA 1950 s. 440. 295 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 59 och 116 f. 296 Nordh, Praktisk process III, s. 109 f. och 115.
297 Se även Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsspel, s. 38. 298 Åklagarmyndighetens RättsPM 2013:1, s. 41 f.
299 Se bl.a. NJA 1997 s. 636 och NJA 1970 s. 58.
300 Se NJA 1962 s. 469 där HD efter att ha underkänt nödvärnsinvändningen prövade om skadevållaren styrkt påstått medvållande. Jfr RH 2009:47 om att skadestånd för oförsvarlig handling kan jämkas på grund av samtycke.
Slutsatsen som dras är att anspråk på både kränkningsersättning och personskadeersätt-ning ska ogillas om samtycke eller annan ansvarsfrihetsgrund föreligger. Det begränsar den skadelidandes möjligheter att få skadestånd avsevärt med tanke på att just svårigheten att bevisa frånvaron av samtycke är en av de viktigaste orsakerna till att så många åtal om sexualbrott leder till frikännande domar.302 När målsäganden åberopat delvis andra om-ständigheter till grund för anspråket än gärningsbeskrivningen kan det naturligtvis tänkas att skadeståndsskyldighet föreligger trots straffrihetsgrund.303
6.1.3.4 Skador
Hittills har resonemangen kretsat kring den tilltalades handlande. Även för effekterna av handlandet och orsakssamband gäller liknande principer. Vid skador som kan ha straff-rättslig relevans är huvudregeln att det är samma beviskrav i skadeståndstalan som ansvars-talan.304 En skada kan ha betydelse i ansvarsdelen på olika sätt. Vid exempelvis misshandel är det ett brottsrekvisit att målsäganden har tillfogats smärta. Men även när effekten inte ingår i brottsbeskrivningen kan skadan påverka brottets straffvärde enligt BrB 29:1.305
Beviskravet är då normalt att skadan ska vara ”ställd utom rimligt tvivel”.
När skadan saknar straffrättslig betydelse är beviskravet som i ett tvistemål.306 Civilrätts-liga beviskrav gäller också när det finns särskilda bevislättnader. I praxis finns exempel på sådana lättnader vid bland annat svårbevisade skador och komplicerade orsakssamband.307
En viktig lagregel är RB 35:5. Enligt den får domstolen uppskatta storleken på en skada om den är svår eller omöjlig att bevisa. Regeln gäller i både brottmål och tvistemål oavsett om skadan kan påverka ansvarsbedömningen.308
För sveda och värk-ersättning finns som tidigare framgått en presumtion för psykisk personskada vid våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Ersättningen utgår som schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon- schablon-
302 Åtminstone våldtäkter, se Diesen & Diesen, Övergrepp, s. 27. Observera att vid våldtäkt enligt BrB 6:1 andra stycket är samtycke irrelevant, se prop. 2004/05:45, s. 136. Det finns även andra brott i BrB 6 kap. där samtycke inte är ansvarsbefriande, t.ex. våldtäkt mot barn, se NJA 2013 s. 569. Skadestånd kan då utgå. 303 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 59 f.
304 Nordh, Praktisk process III, s. 103 ff.
305 Bara skador som omfattas av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet beaktas vid straffvärdebedöm-ningen. Se Asp & von Hirsch, Straffvärde, s. 171. Som exempel tar de en pianist som blir misshandlad och skadar fingrarna. Om förövaren inte visste att offret var pianist ska de särskilt stora konsekvenserna inte beaktas vid straffvärdebedömningen, vilket är en skillnad mot den skadeståndsrättsliga utgångpunkten om full ersättning och att skadevållaren får ta den skadelidande som hen är, se avsnitt 2.2.1.
306 Nordh, Praktisk process III, s. 104.
307 Se t.ex. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622 och NJA 1991 s. 481. Särskilt intressant är NJA 1962 s. 469 där åtal om misshandel till döds ogillades eftersom det fanns en konkurrerande skadeorsak som inte kunde uteslutas som dödsorsak. Trots det bifölls talan om skadestånd på grund av dödsfallet. HD ställde alltså upp ett högre beviskrav för orsakssambandet i den straffrättsliga bedömningen jämfört med den skadestånds-rättsliga bedömningen.
belopp beroende på brott. Vid frikännande finns naturligtvis inte någon presumtion. Men även vid oaktsamma och därmed icke-brottsliga övergrepp kan ersättningsgilla skador uppstå. Vilket beviskrav som gäller för skadans existens i en sådan situation har så vitt känt aldrig prövats i HD, men när det saknar straffrättslig betydelse i kombination med stora bevissvårigheter bör beviskravet inte vara allt för högt och detsamma som i ett rent tvistemål. Intyg från läkare eller psykolog bör därför enligt min mening normalt vara tillräckligt. Vad gäller skadans storlek kan påminnas om att när det inte finns specifika schabloner för vissa brottstyper bestäms sveda och värk-ersättning med visst belopp per månads sjukskrivning. Vid sexuella övergrepp är det en rekommendation att offret inte sjukskriver sig, vilket kan göra det svårt att bestämma skadans storlek. RB 35:5 medger dock att rätten uppskattar den till lämpligt belopp. Schablonerna för brottsliga övergrepp kan då vara en utgångspunkt.309
6.1.4 Konflikter med EKMR
Att en domstol dömer någon att betala skadestånd för samma handlande som personen frikänns från kan strida mot oskyldighetspresumtionen i EKMR artikel 6.2. Som förklarats i avsnitt 4.4 har artikeln två funktioner. Dels att skydda den som anklagas för brott från att pekas ut som skyldig före dom, dels att skydda den som frikänts från att ändå framställas som skyldig. Artikel 6.2 gäller bara vid ”anklagelse om brott”. För att oskyldighetspresumt-ionen ska bli tillämplig krävs alltså antingen att skadeståndsanspråket i sig är en anklagelse om brott eller att domen i skadeståndsdelen tar upp en tidigare anklagelse om brott. I de fall som det nu handlar om ligger fokus på att undersöka om domen i skadeståndsdelen formulerats på ett sätt som innebär ett ifrågasättande av det tidigare frikännandet.
När skadeståndsanspråket prövas samtidigt med åtalet innebär redan omröstningsregeln i RB 29:6 att det för svensk del sällan bör kunna uppstå konflikter med artikel 6.2. Ef-tersom kränkningsersättning förutsätter brott ska ett sådant anspråk i princip alltid ogillas vid frikännande dom. Man kan dock tänka sig att brottet är preskriberat men inte ansprå-ket. I så fall bör oskyldighetspresumtionen inte hindra bifall till skadeståndsanspråansprå-ket. Vad gäller personskador är artikel 6.2 inget hinder för att utdöma skadestånd trots frikännande i ansvarsdelen. Det gäller åtminstone så länge minst ett subjektivt eller objektivt rekvisit
309 För detta stycke, se avsnitt 5.1.1.
skiljer mellan brottmålsdelen och det civilrättsliga anspråket.310 Omröstningsregeln i RB 29:6 innebär att så lär vara fallet när skadeståndsanspråket vinner bifall men ansvarstalan ogillas. Det kan påminnas om att sexualbrott kräver uppsåt medan det för skadeståndsan-svar för personskador räcker med oaktsamhet. Det är därför fullt möjligt att frikänna från exempelvis våldtäkt och samtidigt utdöma skadestånd för oaktsamt orsakade personska-dor. Även när det skiljer i rekvisiten är det viktigt att domskälen inte formuleras så att straffrättsligt ansvar antyds på annat sätt. Det måste vara tydligt att frikännandet i ansvars-delen inte ifrågasätts.311