Brottmålsdomens betydelse

Man brukar tala om domars rättskraft. Med det menas att det som har avgjorts i en dom inte ska prövas igen i en ny process. Rättskraften kan delas upp i en positiv del och en negativ del. Den negativa rättskraften är ett processhinder som innebär att en talan ska avvisas om den avser något som redan har prövats i en dom som vunnit laga kraft.316

Saken är redan avgjord, eller som det också heter, res judicata. Den positiva rättskraften är domens prejudiciella verkan. Med det menas att domen är bindande för domstolen i en efterföljande process. Exempelvis kan frågan om skadeståndsskyldighet i och för sig ha avgjorts vid en fastställelsetalan och då är utgången i målet bindande för domstolen i en senare fullgörelsetalan.317

En naturlig följdfråga är då: vad är samma sak? Det är både komplicerat och omtvistat och kan inte behandlas i denna uppsats. Det som är viktigt här är att en brottmålsdom varken har positiv eller negativ rättskraft i ett tvistemål, även om skadeståndstalan grundas                                                                                                                

315 Ekelöf, Rättegång II, s. 186.

316 RB 17:11 (tvistemål) och RB 30:9 (brottmål).

på brottet. Domstolen i ett senare tvistemål kan därför pröva om skadeståndsskyldighet föreligger för samma handlande som tidigare prövats i en brottmålsprocess.318 Det gäller även när skadeståndsanspråket och åtalet var kumulerade i tingsrätten men endast skade-ståndsfrågan prövas i högre rätt.319

Däremot har brottmålsdomen bevisverkan i tvistemålet. Hur stark bevisverkan går inte att säga generellt utan avgörs enligt principen om fri bevisprövning.320 Man kan skilja på fall där samma bevisning som har prövats i brottmålet tas upp också i tvistemålet, och fall när den inte gör det. Om samma bevisning tas upp är den tidigare domens bevisverkan be-gränsad eftersom domstolen kan göra en egen bevisvärdering.321 Om bevisningen från brottmålet inte tas upp igen har brottmålsdomen ett självständigt, så kallat naturligt bevis-värde. Det består i att ett antal domare har bedömt processmaterialet i den tidigare rätte-gången och kommit fram till vissa slutsatser. Den tidigare domen kan då i någon mån liknas vid ett sakkunnigutlåtande.322 Fitger vill gå längre än så och argumenterar för att brottmålsdomen bör ha presumtionsverkan i ett efterföljande tvistemål. Det ska gälla både när målen förts helt separata och i kumulerade mål när endast det enskilda anspråket prövas i högre rätt. Hans motivering är bland annat lägre processkostnader och undvi-kande av motstridiga domar. Presumtionen skulle innebära att domstolen i det senare målet ska utgå från att skuldfrågan blivit riktigt avgjord, och att den som påstår något annat måste visa det.323 Det går att invända mot det resonemanget. Enligt principen om fri bevisvärdering i RB 35:1 ska rätten ”efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat”. Vilket bevisvärde en tidigare brottmålsdom har bör alltså prövas från fall till fall, där domen kan vara ett bevis av många.324 I de fall brottmålsdomen är den enda bevisningen lär effekten naturligtvis bli att bedömningarna i skuldfrågan överensstämmer. Men att laborera med presumtioner i stället för att göra en förutsätt-ningslös bevisvärdering framstår som ett förtäckt sätt att ge den tidigare brottmålsdomen                                                                                                                

318 NJA 2000 s. 622.

319 Det följer av att RB 29:6 tredje stycket bara gäller när ansvarsfrågan och det enskilda anspråket avgörs i samma rättegång. Se NJA 1996 s. 724.

320 NJA 1996 s. 724 och NJA II 1943, s. 445. Här kan inflikas att när det efterföljande målet också är ett brottmål har HD slagit fast att den tidigare domens bevisverkan är mycket begränsad, se HD:s dom den 25 mars 2015 i mål B 4653-14.

321 Ekelöf, Bylund & Edelstam, Rättegång III, s. 263. Jfr även NJA 1988 A 4.

322 Erfarenhetssatser talar då för att det förhåller sig på visst sätt. Se Fitger, Om brottmålsdomens bevisver-kan, s. 351 f.

323 Fitger, Om brottmålsdomens bevisverkan, s. 356 ff.

324 Jfr NJA 1996 s. 724 där HD skriver: ”Frågan vilken bevisverkan som kan anses följa av en fällande straffdom skall avgöras enligt den i 35 kap. 1 § RB uttryckta principen om fri bevisprövning. Detta gäller för HovR även i det fallet att både ansvars- och skadeståndsfrågan prövats i samma rättegång men fullföljd sker endast i skadeståndsdelen.”

ett högre bevisvärde än den förtjänar. Det finns som tidigare framgått en anledning till att beviskrav och bevisbörda är olika i tvistemål och brottmål. Den rättsstatliga principen och strävan att aldrig döma oskyldiga till straff innebär en så hög grad av försiktighet att många brottslingar inte kan fällas till straffrättsligt ansvar.325 Det argumentet har ingen relevans i civilrättsliga tvister. Att ge brottmålsdomen en större betydelse än den skulle ha enligt en fri bevisvärdering kan därför äventyra målsägandens rätt till en rättvis prövning av sitt civilrättsliga anspråk eftersom bevisläget försämras mer än vad som är objektivt motiverat. Att få civilrättsliga anspråk prövade i en rättvis rättegång där parterna är likställda är en rättighet som skyddas i EKMR artikel 6.1. Man kan invända att en presumtionsregel inte är konstigare än att målsägandens bevissituation försämras när anspråket kumuleras med åtal på grund av de högre beviskraven i brottmål. Men i dessa fall kan målsäganden göra en avvägning, där nackdelarna med att få anspråket handlagt i samma mål mycket väl kan uppvägas av fördelarna.326 Om anspråket är skilt från åtalet är det däremot inte alltid enligt målsägandens önskemål.

Man kan fråga sig om det har betydelse ifall brottmålsdomen är fällande eller friande. Processkommissionen på 1920-talet intog ståndpunkten att en fällande dom skulle vara bindande i ett efterföljande tvistemål, medan en friande dom inte skulle vara det.327 Som argument anfördes att straffprocessen vid fällande dom är uppbyggd för att garantera en materiellt riktig utgång, men att det inte gäller vid frikännande. Även Fitger tycks resonera så.328 Som nämnts fick processkommissionen inte igenom sin vilja och varken fällande eller frikännande domar är bindande i efterföljande tvistemål.329 Argumenten är ändå relevanta. En fällande dom innebär att domstolen har funnit den tilltalades skuld bevisad utom rimligt tvivel. Domens naturliga bevisvärde bör därför normalt vara högt för att gärningen har begåtts på det sätt som framgår av brottmålsdomen. Ett frikännande innebär att den tilltalades skuld inte var bevisad utom rimligt tvivel. Det betyder inte att domstolen i brottmålet inte ansåg att bevisningen nådde upp till ”styrkt”, vilket hade räckt i ett tviste-mål. Ett frikännande bör därför i regel inte ha lika stark bevisverkan som en fällande dom.

325 Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång IV, s. 150, Bolding, Bevisbördan och den juridiska tekniken, s. 86 f. och Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 33 och 50.

326 Inte minst finns processekonomiska fördelar, se Ekelöf, Rättegång II, s. 184 och avsnitt 7.1.1. 327 SOU 1926:33, s. 148 f.

328 Fitger, Om brottmålsdomens bevisverkan, s. 355 f. 329 NJA II 1943, s. 445.