4 Europakonventionen
4.5 Sammanfattning och slutsatser
4.5.1 Anklagelse om brott
Frågan om en skadeståndsprocess utgör en anklagelse om brott avgörs enligt Engelkriteri-erna. Är det en anklagelse om brott gäller oskyldighetspresumtionen och alla rättssäker-hetskrav i artiklarna 6.2 och 6.3.
Mot bakgrund av Europadomstolens praxis är ett krav på personskadestånd knappast en anklagelse om brott, ens om det hävdas uppsåt. För det första är det ingen brottmålspro-cess enligt svensk rätt. För andra kan varken probrottmålspro-cessens natur eller sanktionens allvar sägas vara sådana att det i själva verket rör sig om en brottmålsprocess i konventionens mening.
Det är något svårare att bedöma hur en talan om kränkningsersättning står sig mot Eng-elkriterierna.192 Vad gäller det första kriteriet är ett skadeståndsanspråk ett civilrättsligt anspråk enligt svensk rätt, även vid kränkningsersättning. Angående de båda andra kriteri-erna – processens natur och sanktionens allvar – finns större utrymme för diskussion. En faktor som talar för att anspråk på kränkningsersättning till sin natur inte är en anklagelse om brott är att Europadomstolen inte ansett att anspråk på oppreisning är det. Till skillnad från kränkningsersättning har oppreisning dessutom en delvis straffande funktion och har motiverats med preventionsargument, vilket annars är typiskt för straffrätten.193 Det som talar emot är att kränkningsersättning påminner om en straffrättslig sanktion på det sättet att det i första hand är gärningens allvar som bestämmer storleken på skadeståndet, inte
190 Se p. 41 i domen. 191 Se p. 48 i domen.
192 Kriterierna handlar om (1) processens klassificering, (2) processens natur och (3) påföljdens art. Se avsnitt 4.4.1.
hur den skadelidande påverkats.194 Det krävs också brott för utdömande av kränkningser-sättning, vilket innebär att alla domar om kränkningsersättning är utpekanden om brottslig skuld. Vid oppreisning är brott inte ett krav. Bekymmersamt är också möjligen det sätt på vilket domstolarna utdömer kränkningsersättning. Åtminstone i kumulerade mål förs sällan några utförliga resonemang utan skadeståndet följer mer eller mindre automatiskt som ett tillägg till straffet.195 Europadomstolen har uttryckt att det är viktigt att den skade-ståndsrättsliga bedömningen sker separat från det straffrättsliga avgörandet och enligt andra kriterier.196 När skadeståndet prövas i ett separat tvistemål bör detta vara ett mindre problem. Angående sanktionens allvar kan dagens ersättningsnivåer dock knappast sägas vara omotiverat höga och därmed utgöra ett straff. Som jämförelse hade Europadomsto-len i målet Ringvold mot Norge inga invändningar mot varken belopp eller syfte när det gällde oppreisning. Ersättningsnivåerna för oppreisning tycks vara ungefär samma som, eller något högre än, svensk kränkningsersättning.197
Det finns alltså argument både för och emot att anspråk på kränkningsersättning inne-bär anklagelser om brott i EKMR-mening.198 Det faktum att oppreisning inte har klassifi-cerats som anklagelse om brott är dock en stark indikation på att kränkningsersättning inte heller skulle göra det om frågan prövades i Europadomstolen.199 Av målen Y mot Norge, Ringvold mot Norge och N.A. mot Norge framgår vidare att det inte automatiskt innebär en anklagelse om brott enligt det andra Engelkriteriet att skadeståndsskyldigheten grundas på samma fakta som i en straffbestämmelse. Den slutsats som dras är därför att ett an-språk på kränkningsersättning inte utgör en anklagelse om brott.
4.5.2 Ifrågasättande av oskyldighet
Även om skadeståndsprocessen inte utgör en anklagelse om brott kan en bifallande dom innebära en kränkning av oskyldighetspresumtionen om det finns ett tidigare frikännande eller en nedlagd anklagelse om brott. Det är framför allt denna senare funktion hos artikel 6.2 som de norska målen har bidragit till att klargöra.
Som framgått kan det vara svårt att avgöra om en dom om skadeståndsansvar är fören-lig med ett frikännande. Europadomstolen tycks i ena andetaget ha öppnat dörren för
194 Se SkL 2:3, 5:6 och NJA 2007 s. 540.
195 Friberg, Kränkningsersättning, s. 321 och 326 f. samt Nordh, Praktisk process III, s. 13. 196 Se bl.a. Orr mot Norge, p. 52
197 Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, s. 526 f. Se även SOU 1992:84, s. 168 ff. och 251. 198 Jfr även Friberg, Kränkningsersättning, s. 317 ff.
199 En brasklapp är att det här inte gjorts någon komparativ studie av oppreisningsinstitutet jämfört med kränkningsersättning.
skadestånd baserat på samma fakta som det ogillade åtalet. Men i nästa har den stängt dörren genom att fälla för kränkning av oskyldighetspresumtionen i de fall samma objek-tiva och subjekobjek-tiva rekvisit upprepats i skadeståndsdomen som i en tidigare brottmålsdom, även om bedömningen gjorts med lägre beviskrav. Frågan är hur det ska tolkas. En tänkbar förklaring är att artikel 6.2 inte hindrar att samma objektiva fakta återkommer i ansvarsdelen som i skadeståndsdelen. Men när även det subjektiva rekvisitet är detsamma innebär ett bifall till skadeståndsanspråket ett otillåtet ifrågasättande av frikännandet i och med att rekvisiten för brott påstås vara uppfyllda. Rimligen kan det på motsvarande sätt skilja i ett objektivt rekvisit utan att det utgör ett brott mot artikel 6.2. Så länge det finns skillnader i något rekvisit mellan anspråksdelen och ansvarsdelen finns alltså inget hinder mot skilda utgångar, förutsatt att det inte i domskälen i övrigt finns något påstående som sår tvivel över riktigheten i frikännandet.200 Det gäller både när det enskilda anspråket prövas i brottmålet och när det sker i en separat, efterföljande process.201 Möjligen antyder Lundkvistdomen att även precis samma rekvisit skulle kunna accepteras om övriga fak-torer vid en helhetsbedömning talar för en tillräckligt svag koppling mellan brottmålet och skadeståndsanspråket, exempelvis när målen förs helt separata inför andra domare och efter lång tid med ny bevisning. Rättsläget är dock oklart då det är svårt att av Lundkvist-domen dra några generella slutsatser om hur tungt dessa faktorer väger eftersom den svenska domstolen inte påstått att samtliga rekvisit för brott var uppfyllda.
Även när det skiljer i rekvisiten kan det vara svårt att utforma acceptabla domskäl för ett bifall till skadeståndsanspråket. Om domstolen använder ord och begrepp som normalt är kopplade till straffrätten är det en försvårande omständighet, vilket framgår av Orr mot Norge.202 Att klart skilja den straffrättsliga bedömningen från den civilrättsliga och att uttryckligen förklara varför utgångarna kan bli olika är å andra sidan förmildrande. I N.A. mot Norge tycks den norska domstolen ha varit väl påläst på tidigare praxis och försökt kryssa fram genom den smala bana som Europadomstolen stakat ut. I det avgörandet verkar Europadomstolen också vara medveten om att tidigare domar kan vara svårtol-kade.203
200 För kritik se Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 283 f. Nowak anser att skadestånd de facto kan utgöra ett straff och att Europadomstolen genom att tillåta ersättningsskyldighet trots frikännande har begränsat betydelsen av oskyldighetspresumtionen på ett sätt som inte står i överensstämmelse med dess ändamål. 201 Jfr Ringvold mot Norge med Y mot Norge.
202 Se även Erkol mot Turkiet, p. 41.
203 Se p. 48 i domen: ”Furthermore, the Court’s case-law provides some examples of instances where no violation of Article 6 § 2 has been found even though the language used by domestic authorities and courts was criticised. It should be reiterated that when regard is had to the nature and context of the particular proceedings at issue, even the use of some unfortunate language may not be decisive.”
När skadeståndsmålet avgörs utan straffrättslig prövning är det viktigt att skilja på när det tidigare på annat sätt har funnits en anklagelse om brott och när det inte gjort det. Om det tidigare har funnits exempelvis ett nedlagt åtal så gäller oskyldighetspresumtionen på liknande sätt som om det funnits ett frikännande.204 En domstol får inte senare uttrycka sig på ett sätt som innebär ett ifrågasättande av att personen är oskyldig. Det ska balanseras mot den skadelidandes rätt till en rättvis domstolsprövning av sitt civila anspråk.205 Liksom efter ett frikännande bör det således i princip vara möjligt för en domstol att döma ut skadestånd för samma gärning som brottsanklagelsen gällde så länge samtliga rekvisit för brottet inte påstås vara uppfyllda. När det inte finns en tidigare brottsanklagelse är fältet mer öppet. Om skadeståndsprocessen inte i sig utgör en anklagelse om brott blir artikel 6.2 inte tillämplig. Det är därför möjligt att i domen påstå att rekvisiten för ett visst brott är uppfyllda under förutsättning att det är tydligt att det är enligt civilrättsliga regler.
Vad det här innebär i praktiken för skadeståndsprocesser diskuteras närmare i avsnitten 5.2, 6.1.4 och 6.2.3.
204 Vanjak mot Kroatien, p. 38, Allen mot Storbritannien, p. 94 och Vulakh mot Ryssland, p. 33. 205 Jfr Y mot Norge, p. 41-42 och Diacenco mot Rumänien, p. 57.