Om brottsbekämpande verksamhet

När det gäller informationsinhämtning i brottsbekämpande verk-samhet finns det skäl att skilja på dels utredande och lagförande verksamhet (förundersökningsverksamhet), dels verksamhet som syftar till att förebygga och upptäcka brott (underrättelse-verksamhet). Frågan om information om enskilda ska inhämtas i den ena eller den andra typen av verksamhet får betydelse bl.a. ur ett integritetsskyddsperspektiv. De principer som styr och de mål-sättningar som gäller för underrättelseverksamhet respektive för-undersökning ser nämligen olika ut. Detta har i tidigare lag-stiftningsarbete, exempelvis gällande de brottsbekämpande myndig-heternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation, lett till att regleringen av informationsinhämtning delats upp avseende förundersökningsverksamhet och underrättelseverksamhet². Nedan följer en översiktlig beskrivning av brottsbekämpande verksamhet i en svensk kontext, uppdelad på det sättet.

om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, ändrad genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/843 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, och om ändring av direktiven 2009/138/EG och 2013/36/EU.

2 Prop. 2011/12:55 s. 68

Uppgiften att utreda och lagföra brott

I Sverige är det i första hand Polismyndigheten som har i uppgift att förebygga, upptäcka, utreda och lagföra brott. Arbetet med utred-ning och lagföring av brott bedrivs i nära samarbete med åklagare, enligt bestämmelserna om förundersökning. Regler om förunder-sökning och annan utredning om brott finns främst i 23 kap.

rättegångsbalken. Utöver det reglerade området finns också ett visst begränsat utrymme att vidta vissa utredningsåtgärder redan innan en förundersökning har inletts. Detta oreglerade förfarande brukar kallas förutredning³.

Utredningsarbetet under en förundersökning syftar till att utreda ett begånget brott och vem eller vilka som kan misstänkas för brottet. Förundersökningen utgör senare underlag för bedömningen av om åtal ska väckas. Det är främst beträffande personer som miss-tänks vara delaktiga i brott som uppgifter inhämtas under en förundersökning. Från det att en person är skäligen misstänkt för ett specifikt brott är det som huvudregel åklagaren som leder för-undersökningen. Beträffande vissa, mindre allvarliga brott, kan det också vara en polis som är förundersökningsledare. Den som är förundersökningsledare är ansvarig för att brottet utreds på bästa möjliga sätt och ska fortlöpande bedöma vilka beslut och utred-ningsåtgärder som krävs. Normalt genomförs de utredutred-ningsåtgärder som behövs av Polismyndigheten, efter direktiv från en åklagare. De flesta åklagare arbetar på Åklagarmyndigheten.

Utöver Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten kan också Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kust-bevakningen i olika utsträckning bedriva sådana undersökningar eller utredningar. I dessa fall har myndigheterna en katalog över vissa specifika brott eller kategorier av brott, för vilka de är behöriga att självständigt bedriva utredning och förundersökning. Ekobrotts-myndigheten är också en del av åklagarväsendet och har åklagare anställda vid myndigheten. Vidare kan Skatteverket i vissa fall bistå en annan myndighet med att genomföra utredningsåtgärder inom ramen för en pågående förundersökning. Denna situation kan i viss mån liknas vid den när Polismyndigheten genomför utrednings-åtgärder på direktiv från en förundersökningsledande åklagare.

Uppdragen kommer till största delen från åklagare vid

Ekobrotts-3 Om begreppet förutredning finns mer att läsa i SOU 1999:53 s. 379 ff.

myndigheten och består främst av förundersökningar inom skatte-brottsområdet. När ett sådant ärende slutförts redovisas underlaget från brottsutredningen för åklagare som fattar beslut i åtalsfrågan.

Uppgiften att förebygga och upptäcka brott

Direktivet om finansiell information omfattar, utöver de myndig-heter som är behöriga att utreda eller lagföra brott, även sådana myndigheter som har till uppgift att förebygga eller upptäcka brott.

Sådant arbete kan också benämnas underrättelseverksamhet. Med underrättelseverksamhet menas arbete med insamling, bearbetning och analys av information som allmänt syftar till att förhindra före-stående brott eller avslöja redan begångna brott. Underrättelse-verksamhet skiljer sig från förundersökning på så sätt att under-rättelseverksamhet avser uppgifter om planerad eller pågående brottslig verksamhet som ännu inte nått det stadium då handlandet är straffbart, eller som fortfarande inte har kunnat konkretiseras så mycket att en förundersökning kan inledas. I underrättelseverksam-heten samlar myndigheterna in, bearbetar och analyserar uppgifter som senare kan ha betydelse för att utreda, förebygga och förhindra brott. Det framtagna underrättelsematerialet kan naturligtvis även medföra att pågående brottslighet upptäcks och på så sätt leda till att en förundersökning inleds.

Underrättelseverksamhet bedrivs alltså i stor utsträckning genom att information samlas in från olika källor, bearbetas och syste-matiseras. Informationen läggs därefter till grund för analyser, i detta fall om pågående brottslighet eller förväntad framtida sådan.

Den underrättelseverksamhet som bedrivs inom Polismyndigheten har även till syfte att stödja andra delar av polisens arbete, såsom att förhindra förestående brott eller det mer strategiska arbetet med att förebygga brott. Genom underrättelseverksamheten ökar kun-skapen inom myndigheten vilket i sin tur ger förutsättningar för bättre beslutsfattande och effektivare insatser. Vad gäller Säker-hetspolisens underrättelseverksamhet är delar av denna också brotts-upptäckande, medan andra delar exempelvis syftar till att bedöma och reducera olika aktörers avsikt och förmåga att bedriva säker-hetshotande verksamhet eller att utgöra beslutsunderlag för beslut om säkerhetsåtgärder. Såvitt gäller ekonomisk brottslighet är det

främst Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket som, utöver Finanspolisen vid Polismyndigheten, bedriver underrättelseverk-samhet. Tullverket bedriver också i viss utsträckning sådan verksam-het, främst avseende tullbrottsligverksam-het, smuggling och brott mot regler om punktskattepliktiga varor. Även Kustbevakningen bedriver underrättelseverksamhet avseende vissa utpekade brott.

Försvarsmakten kan också, på sätt och vis, sägas vara en myndig-het som bedriver underrättelseverksammyndig-het som kan omfatta brott.

Försvarsmakten ska nämligen bedriva verksamhet enligt lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet⁴. I detta arbete ingår att kartlägga hot. Sådana hot måste inte, men kan i vissa fall, bestå i kriminaliserade ageranden, såsom exempelvis terrorbrott eller de i 19 kap. brottsbalken stadgade brotten mot rikets säkerhet.

Försvarsmaktens fokus och uppgift i sammanhanget är dock inte brottsbekämpande. Det regleras uttryckligen i 4 § lagen om försvars-underrättelseverksamhet att de myndigheter som bedriver sådan verksamhet inte får vidta åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamheter. En annan sak är att det i vissa fall finnas möjlighet för de myndigheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet att lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksam-het. Försvarsmakten är dock i sig inte en myndighet som har till uppgift att bedriva brottsbekämpande och brottsförebyggande verk-samhet och mot den bakgrunden kommer myndigheten att lämnas utanför den fortsatta framställningen.

Att brottsbekämpande myndigheter hämtar in uppgifter om enskilda i sin underrättelseverksamhet utgör naturligtvis ett intrång i den enskildes integritet och det är dessutom så att den enskilde inte alltid får kännedom om detta. Det ställer höga krav på en systematisk och kontinuerlig kontroll och tillsyn av verksamheten, för att säkerställa dess lagenlighet, enhetlighet och lämplighet.

4 3 b § 1 förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten