Polismyndigheten

Polismyndigheten, som är en stor myndighet med nästan 30 000 medarbetare, är den centrala brottsbekämpande och brottsföre-byggande myndigheten i Sverige. Polismyndighetens huvudsakliga uppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt före-bygga och utreda brott. Dessa grundläggande uppgifter, kärn-uppgifterna, anges i 2 § 1–3 polislagen (1984:387). Bestämmelserna kompletteras av förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten. I denna förordning regleras att Polismyndig-heten ska vara indelad i polisregioner. De för närvarande sju polis-regionerna har ett helhetsansvar för polisverksamheten inom ett angivet geografiskt område. Ansvaret omfattar bl.a. utrednings-verksamhet, brottsförebyggande verksamhet och service.

Nationella operativa avdelningen (Noa)

Inom Polismyndigheten ska det finnas en avdelning som på nationell nivå leder och samordnar viss polisverksamhet. Detta framgår av 2 b § polislagen, där det också framgår att avdelningen heter Natio-nella operativa avdelningen (Noa). Noas uppgift är bl.a. att bekämpa allvarlig och organiserad brottslighet och försvåra för kriminella organisationer att verka i Sverige. Noa ansvarar exempelvis för den myndighetsgemensamma särskilda satsningen mot grov organiserad brottslighet och är nationell kontaktpunkt mot Säkerhetspolisen.

Avdelningen har även ett nationellt ansvar för den operativa verksamheten och som en del av detta arbete tar Noa bl.a. fram riktlinjer och rutiner. Noa har även ansvar för frågor rörande nationell och internationell kommunikation och samordning samt nationell och internationell underrättelseverksamhet. Vidare biträder Noa de olika polisregionerna. För att kunna ta fram lägesbilder avseende brotts- och händelseutveckling nationellt och internationellt bedriver avdelningen också omvärldsbevakning och

omvärldsanalys. Underrättelseenheten inom Noa har som huvud-sakligt uppdrag att inhämta, bearbeta, analysera och delge under-rättelser till polisverksamheten, såväl nationellt som internationellt.

Enhetens verksamhet har både en strategisk och en operativ in-riktning.

Finansunderrättelseenheten

Noas underrättelseenhet är indelad i tre sektioner och finanspolis-sektionen (Finanspolisen eller Fipo) är en av dessa. Finanspolisen har cirka 35 medarbetare, både poliser och civil personal. Organisa-toriskt består Fipo av en chef, en grupp för beredning och operativ samordning, två handläggargrupper samt en grupp för strategisk analys och verksamhetsutveckling. Sektionen har funktionsansvar för underrättelseverksamheten avseende penningtvätt och finan-siering av terrorism. Finanspolisen är också Sveriges finansunder-rättelseenhet enligt nationella och internationella regler på området för bekämpning av penningtvätt samt finansiering av terrorism.

Arbete mot penningtvätt har under lång tid bedrivits genom internationella samarbeten. Financial Action Task Force (FATF) är ett mellanstatligt organ som har varit tongivande på området. FATF arbetar med att ta fram och besluta om internationella standarder för bekämpning av penningtvätt, finansiering av terrorism och finan-siering av spridning av massförstörelsevapen. Organisationen har medlemmar från olika delar av världen och Sverige har varit en av dessa sedan organisationen bildades. En av FATF:s totalt 40 rekom-mendationer (rekommendation nummer 29) är att varje medlems-land ska inrätta en finansunderrättelseenhet, Financial Intelligence Unit, vanligen förkortat FIU. Det ställs i det internationella sam-arbetet krav på dessa finansunderrättelsers självständighet, för att undvika att de kan utsättas för politisk påverkan. Arbetet inom FATF har haft stort inflytande på övriga internationella regelverk, inte minst på EU:s reglering om bekämpning av penningtvätt. I dag framgår även av EU:s reglering att varje medlemsland ska ha inrättat en finansunderrättelseenhet.⁵

5 Artikel 32.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr

Att Polismyndigheten är Sveriges finansunderrättelseenhet fram-går av 4 kap. 5 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). I 35 a § förordningen med instruktion för Polismyndigheten anges att det ska finnas en särskild funktion hos Polismyndigheten som bedriver denna verk-samhet, nämligen finanspolissektionen. Det är alltså Finanspolisen som utgör finansunderrättelseenhet och som sådan också mottagare av rapportering om misstänkta transaktioner avseende penningtvätt eller finansiering av terrorism från verksamhetsutövare som är rapporteringspliktiga enligt penningtvättslagen. Inom ramen för arbetet med att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism tar Fipo även emot uppgifter om misstänkta transaktioner från motsvarande enheter vid utländska myndigheter. Vidare tar Fipo emot underrättelseinformation från övriga polisen och från andra myndigheter, genom olika forum för myndighetssamverkan.

Uppgifter kan också komma in till Finanspolisen genom anmäl-ningar och tips från allmänheten. De uppgifter som Finanspolisen tar emot behandlas i ett särskilt penningtvättsregister.⁶ Det är endast tjänstemän vid Polismyndighetens finansunderrättelseenhet som får ha tillgång till uppgifter i penningtvättsregistret.⁷

De uppgifter som kommer in till Finanspolisen registreras, bearbetas och bereds till olika typer av rapporter eller underrättelser.

För det fall det finns skäl att misstänka att en viss ekonomisk transaktion rör sig om brott lämnas uppgifterna vidare till utredande poliser, utanför enheten. Med dessa uppgifter som grund kan brotts-utredande poliser, i samarbete med åklagare, initiera en förunder-sökning och utreda brottet. Finanspolisen genomför vidare analyser på olika nivåer som grund för planering och åtgärder, både nationellt och internationellt, och återkopplar också information om nya risker och trender till de rapporteringspliktiga verksamhetsutövarna.

648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, i den ursprungliga lydelsen.

6 Personuppgiftsbehandlingen i penningtvättsregistret sker med stöd av 5 kap 18–20 §§ lag (2018:1693) om polisens behandling av uppgifter inom brottsdatalagens område.

7 2 § förordning (2018:1942) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdata-lagens område

Kontor för återvinning av tillgångar (ARO)

En viktig del i arbetet mot den grova organiserade brottsligheten är inriktningen mot brottslighetens vinster. Tillgångsinriktad brotts-utredning kan förutom att upptäcka brottsvinster, också kom-plettera andra utredningsmetoder, exempelvis genom kartläggning av hur viss brottslighet är organiserad eller klargörande av ekono-miska motiv till specifika brott. I det brottsförebyggande arbetet kan effektiva insatser på området också minska de ekonomiska incita-menten att begå brott. I Sverige är det i första hand reglerna om så kallat utvidgat förverkande, 36 kap. 1 b § brottsbalken, som de brottsutredande och lagförande myndigheterna kan använda sig av för att minska möjligheterna för den som har begått brott att tillgodogöra sig brottsvinster. Ekonomiska tillgångar kan annars snabbt föras utomlands. Det gäller inte minst inom EU, där det finns reglering som syftar till att förenkla öppnande av betalkonton över nationsgränserna för konsumenter som är lagligen bosatta i unionen⁸. För att motverka att brottsutbyten genom sådana förflyttningar undandras nationella brottsutredande myndigheter är det avgörande att det internationella samarbetet är både snabbt, enkelt och effektivt.

Som en del av det internationella samarbetet inom brotts-utbytesområdet har EU beslutat att medlemsländerna ska inrätta kontor för återvinning av tillgångar, Asset Recovery Offices (ARO), se rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om sam-arbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott. Syftet med ARO är alltså att bidra till ett förbättrat samarbete och därmed göra det lättare att snabbt spåra tillgångar som härrör från brott oavsett vart i EU dessa tillgångar förs. I vissa medlemsländer ingår dessa kontor i en administrativ myndighet och i andra medlemsländer i en brottsbekämpande myndighet.

Funktionen ARO har i Sverige delats upp mellan Polismyndig-hetens avdelning Noa och Brottsutbytesenheten vid Ekobrotts-myndigheten. Att Polismyndigheten ska upprätthålla funktionen att vara nationellt kontor för återvinning av tillgångar framgår av bilagan

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner

till förordningen med instruktion för Polismyndigheten, punkt 4 c) a. Motsvarande reglering för Ekobrottsmyndigheten finns i 14 § förordningen (2015:744) med instruktion för Ekobrotts-myndigheten.

ARO är alltså nationella enheter som utbyter information för att underlätta spårandet och återförandet av brottsutbyte inom EU.

Svenska myndigheters förfrågningar sker genom det svenska ARO som också är mottagare av förfrågningar från andra länders ARO.

Detta samarbete tillåter ett snabbare informationsutbyte avseende tillgångar kopplade till en viss person, jämfört med samarbetet inom ramen för en europeisk utredningsorder. Den svenska ARO-funktionen har tidigare kunnat använda sig främst av sådan infor-mation som finns tillgänglig i officiella register, t.ex. fastighets-register och fordonsfastighets-register, vid besvarandet av förfrågningar från andra medlemsländers ARO. Däremot har Polismyndighetens ARO-funktion inte haft laglig möjlighet enligt nationell rätt att eftersöka och besvara frågor om en viss person är innehavare av bankkonto i någon svensk bank. Det beror på att rätten att begära och få information från sådana privata verksamhetsutövare är begränsad till förundersökningsledare i en svensk förundersökning samt till åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på fram-ställning av en annan stat eller mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.⁹