Budget, Coronapandemi och socialt arbete 29

Litteraturen (Berg, Barry & Chandler 2007; Chow, Greatbatch & Bracci 2019; Lauri 2016) beskriver en ekonomisering och decentralisering av det sociala arbetet. I denna sfär pressas budgetansvar nedåt till socialarbetarna, vilket är ett kännetecken som kan härledas till NPM:s kostnadseffektivisering. Studiens empiri pekar åt olika håll vad gäller denna decentralisering och i kontrast mot forskningen (Berg, Barry & Chandler 2007; Chow, Greatbatch & Bracci 2019; Lauri 2016) uttrycker Lee följande:

Alltså det har jag inte upplevt. Det är mer generella beskrivningar… eller när något är akut och man behöver spara… Men det är inget som berört eller gjort avtryck hos mig iallafall. Utan det är mer att det måste vara effektivt och att man har de pengarna som finns… man har inte varit så tydliga under den tiden jag har jobbat här (med ekonomi) ... Jag tänker inte i ekonomiska banor, utan jag ser utifrån behov (Lee).

Citatet belyser ett avsteg från den litteratur nämnd i stycket ovan, då Lee inte upplever något personligt budgetansvar. I motsats till Lauri (2016) som menar att socialarbetare behöver prioritera mellan klienter och de insatser som beviljas i förmån till budget, menar Lee att ekonomin inte begränsar hens praktiska arbete. Lee betonar att förändringar, vad gäller ekonomi, ännu inte skett i och med pandemin. Det verkar därmed som att budget och ekonomi som figur inte gestaltar sig mot en bakgrund som kännetecknas av NPM, utan något annat som upplevs viktigt och meningsfullt för Lee. Parallellt med Lee berättar Lilje:

- 30 -

Det är klienten och personalfrågor, hur folk mår. Vi hör ju talas om budgeten, men inte ofta. Vi har ju alltid klassikern… “Det är så dåligt, det har aldrig varit sämre” och det är väl lite ledningens skyldighet att dra det mantrat. Vi vet att vi går back, men vi har inte fått några beting… förutom att vi ska göra det vi redan gör, hjälpa folk till självförsörjning (Lilje). Lee och Lilje behöver inte prioritera på grund av ekonomiska mål. Ekonomi som figur gestaltar inte sig för Lee och Lilje som ett explicit budgetansvar och hushållning med pengar. Tvärtom, är det en figur som präglas av att sätta klienten/patienten främst och informanterna upplever att de kan se till individuella behov, och de facto hjälpa folk. Billie, en annan informant resonerar vidare kring budgetansvar utifrån pandemin:

Jag tänker såhär, att jag försöker väl alltid tänka på hela verksamhetens ekonomi, och vi jobbar nära utredare… och annat där man kan vara med och påverka med tankar kring det ekonomiska. För det har jag nog i mig på något sätt, så jag är nog alltid med i det (diskussioner kring ekonomi) ... och man har det tänket i sig, att man ska minimera placeringar, ja både externt, och längre och dyrare. Jag lägger mig gärna i sådana diskussioner, jag bor ju i stad, så jag betalar ju skatt till den kommunen (Billie).

Billie upplever att hen inte har något ansvar för budgeten, utan ett personligt intresse. En annan informant, Helle, betonar i likhet med Bille att “vissa saker tänker jag på men det är mer nog för att jag är en sådan person själv”. Helle upplever således inte ett direkt budgetansvar, vilket kontrasteras mot en annan informant som beskriver budget som en skyldighet, som explicit uttrycker sig i lönekriterier:

Jag har som medarbetare en skyldighet att jag jobbar så kostnadseffektivt som möjligt… Ja, lönearbetarsamtal och lönekriterier. Det är ju en grund, att du ska vara lojal, och att du ska följa mål och så, och målen är ju alltid kopplade till budgeten (Kim).

Billie, Helle och Kims upplevelser visar på vad forskningen (Berg, Barry & Chandler 2007) menar med att budgetansvaret är mångfacetterat. De tillskrivs därmed differentierade upplevelser av informanterna, oberoende av pandemin. En intressant aspekt ur Kims utsaga, är att det kan förstås som att skyldigheten tenderar att verka disciplinerande och med risk för repressalier. Forskning belyser just detta faktum, och Kims narrativ går i linje med det Chow, Greatbatch och Bracci (2019) beskriver angående kostnadseffektivitets disciplinerande karaktär. Inte sällan präglas människobehandlande organisationer av ekonomiska mål som arbetet sedermera riktas mot (Berg, Barry & Chandler 2007; Strandell 2019), vilket gör Kims utsaga mer begriplig. Billie beskriver att hen behöver vara ödmjuk inför det faktum att de är drabbade av besparingar, vilket beskrivs resultera i ett mindre inflöde av pengar. Lauri (2016) belyser vidare att socialarbetare många gånger hushåller med pengarna för att förbli lojala mot verksamheten. Det är möjligt att Billie är lojal mot sin verksamhet genom sitt intresse, att kunna hushålla med pengarna, men även en risk att ransoneringen av pengarna är en skyldighet, likt det Kim beskriver. Mot bakgrund av Kims upplevelse kan det eventuellt vara så att Billie även känner av denna skyldighet på en undermedveten och implicit nivå. Billie resonerar vidare:

- 31 -

Det har ju varit uppföljningar digitalt istället, och det är klart att detta har sparat pengar. Både på körning och handläggning, och tid, för att en del familjehem bor väldigt långt borta, så det kunde vara en heldag att göra den uppföljningen, men nu kan du göra den uppföljningen på kontoret eller hemma. Då tar det en timme… Här blev det ju oerhörda kostnader som kommunen sparade… Så jag tänker att det (pandemin) borde gjort en enorm besparing… Men samtidigt tänker jag att de (ledningen) gnuggar händerna och tänker att vi har sparat en slant (Billie).

Pandemin har möjligtvis försatt informanterna och verksamheten de arbetar inom i vad Luft (1998) benämner som ett metaperspektiv. Ur detta perspektiv, eller epoché, växer ett nytt socialt arbete fram på informanternas arbetsplats, ett digitalt sådant. Mot bakgrund av detta kan Rubins (2001) princip om bakgrund och figur tillämpas. Trots att samhället och det sociala arbetet kontext förändrats på grund av pandemin, fortsätter budget och ekonomi vara i fokus. I Billies utsaga kan bakgrunden tolkas som att den utgörs av NPM, trots Coronapandemin. Ekonomi som figur gestaltas här för ledningen som besparingar på grund av pandemin och de digitala uppföljningarna kan komma att vara ett ytterligare incitament för besparing. Informanternas utsagor kan förstås och liknas vid vad Jönsson (2019) menar med att betoningen gällande budget har förstärkts och cementerats inom det sociala arbetets sfär. Möjligtvis kan Billies utsaga förstås genom det Berg, Barry och Chandler (2007) skulle benämna vara ett decentraliserat budgetansvar och att bakgrunden utgörs av NPM. Därmed gestaltar sig ekonomi som figur för Billie som ett intresse, både för verksamhetens ekonomi och kommunen överlag, oavsett pandemi. Empirin beskriver att budget även uttrycks i personalfrågor och Kim uttrycker följande:

Vi får inte ta in timvikarier förens någon varit sjuk i tre dagar. Detta innebär att arbetet släpar efter, handläggningsarbetet släpar efter dessa tre dagarna. Det är för att budget inte tillåter mer än x-antal timvikarier. Man vill inte vara sjuk, för då får man massa med att göra när man kommer tillbaka… det är ju inte budgeterat för extrapersonal (Kim).

Kim exemplifierar detta ytterligare genom att berätta om sin upplevelse vad gäller att sätta in personal när ordinarie personal är sjuk. Här fick de täcka upp behovet själva, utan tillsatta vikarier, vilket de fick order från ledningen om. Kim menar att “det är helt galet, för man har så mycket att göra på sin egen tjänst”. Kims upplevelse kan liknas vid vad forskningen beskriver som ett neoliberalt socialt arbete, vilket kan ta sig uttryck i stora personalbesparingar. Påföljden blir inte sällan en markant ökad arbetsbörda för personalen (Berg, Barry & Chandler 2007; Lauri 2016). Paradoxalt nog upplever Kim att det blivit bättre i och med pandemin. Detta för att kollegorna inte beviljas semester överhuvudtaget under rådande förutsättningar. Återigen, kan Rubins (2001) figur och bakgrund tillämpas för att bistå med förståelse för Kims upplevelser. Trots utebliven semester utgörs bakgrunden möjligtvis fortfarande av NPM. Därmed gestaltar sig budget som figur i personalbesparingar. Kim sätter dock sina åsikter och reflektioner inom parentes (Broome 2012; Luft 1998) i intervjusituationen där hen betraktar, utifrån en epoché, den livsvärld, och det sociala arbete som hen verkar i. För Kim upplevs denna livsvärld, som är präglad av besparingar, helt galen, vilken hen blir varse om genom parantessättningen av självet. Situationen kan också förstås som en emotionsbaserad copingstrategi av meningsalternerande karaktär (Lazarus &

- 32 -

Folkman 1984) som blir tillgänglig för informanten utifrån en epoché. Med hjälp av detta blir situationen hanterbar (Broome 2012). I motsättning står Lilje:

Vi har ju haft en liten kämpig situation för några år sen, ja inom socialtjänsten i stad, och till följd av det så har vi redan gjort det vi annars hade fått göra nu, det vill säga att vi fått mer svängrum för vikarier (Lilje). På grund av en “kämpig situation”, vilket i detta fall bestod av långa sjukskrivningar och uppsägningar, har ledningen, enligt Lilje, lärt sig. Om detta inte hade inträffat, menar informanten att ledningen troligtvis behövt hantera det i dagsläget på grund av pandemin. Det hela resulterar i att Liljes arbetsplats, i motsats till Kims har “fått mer svängrum för vikarier”, vilket bottnar i att Liljes arbetsplats varit drabbad av stora besparingar innan och behövt tänka om. Möjligtvis är det så att det som forskningen (Berg, Barry & Chandler 2007; Jönsson 2019; Lauri 2016) beskriver som en decentralisering av, och betoning på budget, sparbeting och kostnadseffektivitet på något vis slår tillbaka mot ledningen, exempelvis som i Liljes upplevelse. Följaktligen kan detta förstås som att hela situationen försatt verksamheten i ett stadie kallat epoché (Broome 2012; Luft 1998). I detta stadie kan det verksamheten tidigare trott sig veta, det vill säga den naturliga inställningen eller livsvärlden betraktas och ifrågasätta, när besparingarna exempelvis slår tillbaka mot verksamheten själv. Ur detta läge kan en fördjupad insikt erhållas, vilket ledningen i detta fall gjort, i fråga om budget och personal, enligt Lilje. Den gamla livsvärlden erhåller en breddad horisont (Luft 1998). I Liljes narrativ yttrar sig den expanderade horisonten som en “betydligt mer generös personalbudget”.

Sammantaget visar resultatet att det decentraliserade budgetansvaret konkretiseras och upplevs på ett differentierat sätt av informanterna. Ibland som ett rent intresse, men också som en skyldighet som dessutom återspeglas som lönekriterier i lönesamtalen. Budget förefaller återspeglas i personalbesparingar, och vissa informanter upplever en ökad arbetsbörda på grund av uteblivna vikarier. Frågor kring budget och dylikt tycks upplevas på ett liknande sätt i pandemin. Flera informanter visar på att arbetsbördan minskat i pandemin. En minskad arbetsbörda exemplifieras bland annat av Kim som ett resultat av att verksamheten numera nekade semestrar på grund av pandemin.