5. Resultat och analys 26
5.3 Pandemin och det sociala arbetets administrering 32
Utifrån empirin kan en ambivalens gällande informanternas upplevelser av dokumentation och den tilltagande administrationen utläsas. Informanternas dokumentationsskyldighet samt dokumentationens utbredning var ett återkommande tema i intervjuerna. Matarese och Caswell (2018) menar att dokumentationen har en betydande roll som ett led i att garantera och vidmakthålla rättssäkerheten. Dokumentationen beskrivs som fördelaktigt i de avseende att rättssäkerhet, kvalitet, transparens och evidens inom det sociala arbetet förstärks. Klientarbetet blir överskådligt och underlättar när det kommer till att minnas alla ärenden:
Det är ju så mycket människor som passerar en, och hade jag inte dokumenterat så hade jag tänkt “alltså gud, har jag träffat alla dessa människor, det kan jag inte minnas” och då är det bra att det finns dokumenterat (Billie).
- 33 -
Citatet kan förstås som en dubbelbottnad upplevelse. Billie upplever å ena sidan att dokumentation är ett bra verktyg, samtidigt som hen å andra sidan beskriver ett stort flöde av klienter. Utan dokumentationen beskriver Billie att det inte vore möjligt att komma ihåg alla hen har varit handläggare för. Detta går i linje med vad Falkenström och Hjärpe (2017) menar med att dokumentation kan skapa en struktur och kontroll som underlättar socialarbetarens arbete (Falkenström & Hjärpe 2017). Däremot kan det stora flödet av klienter som Billie upplever möjligtvis vara en konsekvens av det forskning kallar för kvantitativt klientarbete eller ett arbete på “löpande band” (Abramovitz & Zelnick 2018, Jönsson 2019). Lee, kurator inom vården, berättar hur verksamheten effektiviserat deras administreringen med hjälp av ett taligenkänningsprogram. Lee beskrev en positiv upplevelse av programmet, då tiden som behövde åläggas till dokumentationen minskades. En annan informant, Lilje, beskriver dock en upplevelse av att kvaliteten på dokumentationen kan komma att förändras i pandemin:
Vi kommer ju att få se, om vi har mycket folk borta, eller om vi har ett stort inflöde av klienter, så kommer vi se att kvaliteten kommer sjunka på dokumentationen ganska mycket… något intresse kommer inte antecknas, besluten blir kortare, fler dåligt skrivna beslut slinker genom (Lilje). Lilje beskriver en upplevelse av att kvaliteten i det administrativa arbetet möjligtvis kommer sjunka om för mycket av personalen sjukskriver sig på grund av Corona. Rogowski (2011) som hävdar att kostnadseffektivitet och kvantitet underminerar det kvalitativa arbetet blir utifrån citatet förståeligt. Till följd av pandemin har fysiska möten ersatts med digitala möten och enligt Billie, som arbetar inom socialtjänsten, resulterar denna förändring i en mer tidskrävande administrering. Metakommunikation, exempelvis kroppsspråk och blickar menar Billie försvinner när möten inte längre är fysiska och lämnar istället mycket åt tolkning. Informanterna, som hade flera yrkesverksamma år bakom sig, upplevde att de administrativa arbetsuppgifterna ändrat karaktär de senaste åren. Jönsson (2019) menar att denna förändring består av en förskjutning, där tid, som innan gått till klientarbete, nu istället går till en ökad dokumentering. Socialsekreteraren Kim, resonerar vidare kring administration och dokumentation:
Min tjänst är administrativ så det är inget som påverkar, men det är ju på de tjänsterna där man jobbar, jag har ju jobbat på en sån tjänst tidigare. När man har en sån tjänst där man tar besök, då blir ju dokumentation och det administrativa det som får stryka en på foten (Kim).
Kim upplever en problematisk balans mellan klientarbete och ett ökat dokumentationskrav och Kims upplevelse går i linje med Matarese och Caswells (2018) forskning om socialarbetares balansering mellan dokumentation och klientarbete. Kim arbetar med ekonomiskt bistånd, en tjänst som dock inte innefattar någon klientkontakt. Arbetsbördan upplevs därmed hanterbar. Komplexiteten tycks enligt Kim uppstå när socialarbetare måste kombinera klienter och dokumentation under arbetsdagarna. Den balansen blir enligt Kim ofta övermäktig. Empirin illustrerar en upplevelse från Kim som förefaller vara samstämmig med forskningen (Abramovitz & Zelnick 2018; Jönsson 2019; Lauri 2016) som också hävdar att klientarbetet inte sällan hamnar i skuggan av dokumentationen. I Kims upplevelse och utsaga är det dock tvärtom, då Kim istället har erfarenhet av att dokumentationen är den uppgift som hamnar i skuggan av klientarbetet. Mätbarhet och redovisningar är utifrån viss empiri fortfarande en central styrmekanism, men empirin beskriver även dokumentationen som repetitivt:
- 34 -
En klient har en genomförandeplan där man har olika mål och delmål men nästa gång man ses kanske det inte har hänt något med dem målen... det blir ju egentligen att man kopierar den, och gör en ny med det datumet. Så att det kommer nya genomförandeplaner kontinuerligt, och det ser ju bra ut, men det står egentligen samma sak i dem (Robin).
Citatet synliggör Robins upplevelse där mätbarhet och statistik spelar en stor roll i de professionellas arbetsliv. Så länge, exempelvis genomförandeplaner eller sammanfattningar syns i statistiken, “för att målen måste uppfyllas”, menar Robin att innehållet inte blir lika centralt, för “det fyller ändå ingen funktion”. Dokumentationen förefaller vara meningslös, och Robins upplevelse kan liknas vid vad Lauri (2016) menar med återanvändning av gamla dokument, och att de sällan fyller någon funktion. Utifrån ett effektivitetsperspektiv är denna utveckling direkt kontraproduktiv, på så sätt att den “effektiva” dokumentationen de facto hindrar ett riktigt effektivt socialt arbete i fråga, då vissa inslag i dokumentationen inte fyller någon funktion och tar upp arbetstid (Jönsson 2019; Lauri 2016). En annan informant, Lilje, belyser samma klipp och klistra fenomen, dock ur ett annat perspektiv som kontrasteras mot Robins yttrande, men även forskningen:
Vi har ju vissa standardfraser som är likadana från beslut till beslut, och att skriva dem för hand är ett vansinnigt slöseri. Så det är “klipp och klistra” produkter… Poängen är att vara till nytta för medborgaren, och att få ett fint handskrivet, hipstervänligt beslut är inte det viktiga, det viktiga är att man förstår varför man fick pengar, och att man får sin sak prövat (Lilje). Klipp och klistra funktionen upplevs som ett meningsfullt verktyg för Lilje. Verktyget förefaller underlätta arbetet, göra det mer smidigt, effektivt och rättssäkert, vilket är det som räknas enligt Lilje. Poängen som Lilje betonar, tycks inte ha förändrats i pandemin. Kim, som till stor del arbetar med administrativa uppgifter resonerar vidare angående redovisning av statistik och effektivitet:
Det är just alla såna här saker som jag brottas mycket med när jag tittar på effektivitet och redovisar statistik. Var finns människan i det här? Var finns klienten? Ser vi verkligen till dennes behov? Nä det gör vi inte, för dennes behov kanske är 200 kronor extra, men vi pratar om allting utanför... det är ingen skillnad trots att det är Corona-tider liksom (Kim).
Utifrån informanternas utsagor kan Rubins (2001) lag, figur och bakgrund synliggöras och förstå mot vilken bakgrund det sociala arbetet på Kims arbetsplats konstrueras. Trots den pandemi arbetet befinner sig inom, har prioriteringarna inte förändrats och dokumentationen som figur, mot en bakgrund som liknas vid NPM, gestaltas på ett liknande sätt som alltid. Informanterna upplever att fokus, som sannolikt kunde skiftat i och med pandemin, fortfarande ligger på redovisningar, statistik, och ett standardiserat arbetssätt. Kims upplevelse liknar det forskningen beskriver som ett effektivitetsideal och som direkt kan härledas ur NPM:s implementering (Abramovitz & Zelnick 2018; Lauri 2016; Chow, Greatbatch & Bracci 2019). Empirin belyser hur socialarbetare kan resonera kring detta, och några informanter menar på att redovisning är ett bra verktyg som möjliggör en progressiv förbättring. Verktyget upplevs även vara användbart för att hålla koll på arbetsflödet och, i motsättning till forskningen i kapitel två, inte behöver redovisas till cheferna (Chow, Greatbatch & Bracci 2019; Lauri 2016), vilket bidrar till lägre upplevelse av disciplinering. Kim och Robins upplevelser skildrar redovisnings- och utvärderingskulturen utifrån ett motsatt perspektiv och betonar att de “leanat” respektive verksamhet. Arbetsmetoden innefattar en målstyrning och kontinuerliga
- 35 -
uppföljningar av verksamhetens arbete, för att uppnå̊ högre effektivitet i ett jämnt flöde. Lean-tavlan är ett konkret exempel som framkom i ett flertal intervjuer. Tavlan är ett verktyg som ledningen använder för att få insyn i verksamheten samtidigt som tavlan används flitigt i de anställdas dagliga arbete. Vid frågan om vad informanterna ansåg om Lean-tavlan och dess funktion, framkom samstämmiga svar:
Nej, jag tycker inte det fyller någon funktion egentligen, för det sociala arbetets skull. Utan det är mer, det är väl snarare, från förvaltningen och lednings sida att man har olika mål, som politiker sätter ut, men för oss som arbetare ser jag inte att det är särskilt betydelsefullt alls (Robin).
Här uppstår en diskrepans mellan hur Robins och ledningens figurer gestaltas. Ledningens bakgrund (Rubin 2001) kan förstås som att den utgörs av NPM, där den exempelvis effektivitet som figur fortsätter att gestaltas som mål- och resultatstyrning. Simultant upplever Robin figuren som något annat, något som för informanten är mer centralt, det vill säga en upplevelse av att mätbarheten inte fyller någon funktion för det sociala arbetet. Detta kan även förstås som två olika livsvärldar som kolliderar med varandra. Utifrån citatet har Robin lyckats sätta sin livsvärld inom parentes för att förstå ledningens resonemang och livsvärld (Luft 1998). Lean-tavlan kan förstås utifrån forskningen, som beskriver tavlan som en mätfunktion, vilken inte främjar de professionellas dagliga arbete. Fokus på mätbarhet är också en explicit yttring av NPM:s effektivitetsideal (Jönsson 2019). Vidare menar Bille att statistik och redovisningar är ett “sätt att ha koll på vår verksamhet”, samtidigt som Lee också adderar en positiv upplevelse av att dokumentationen möjliggör att “man kan signalera och bevaka kollegor och andra inom regionen”. Redovisning kan förstås som en kontrollfunktion, och enligt Lauri (2016) skapar denna kontroll en osäkerhet på arbetsplatsen. Att nå upp till ett visst resultat tycks vara en förutsättning för att erhålla ledningens förtroende. Kim förtydligar den konsekvens som annars uppstår:
Då blir man uppläxad på avstämningar. En gång i månaden har vi avstämningar, och har man inte nått upp till det antalet, ja då måste man förklara sig (Kim).
Citatet skildrar en upplevelse av kontroll vad gäller statistik och redovisning. Forskning (Lauri 2016) visar på den mångfacetterade administrationens disciplinära inslag, vilket plausibelt är det Kim upplever i citatet. Lauri (2016) benämner denna funktion som ett panopticon, som professionella autonomt anpassar sig efter. I Kims fall beskriver hen att de måste “förklara sig” om de exempelvis inte når upp till “rätt” antal ärenden, vilket förstärker de Chow, Greatbatch & Bracci (2019) menar med att det sociala arbetet allt mer innefattar disciplinerande inslag.
Sammantaget i en rådande pandemi har dokumentationen inte genomgått stora förändringar utan erhåller en likartad betydelse som innan pandemin. Resultatet visar dock att dokumentationens betydelse har förändrats för den enskilde socialarbetaren. Därmed kan motstridiga känslor och upplevelser utläsas ur empirin. Samtidigt som dokumentationen anses vara ett bra verktyg för det sociala arbetet, upplevs vissa inslag av dokumentationen i nästa mening som funktionslösa. Det här förstärks i pandemin, som gett upphov till en ökad administrativ arbetsbelastning på grund av digitaliseringen, vilket enligt empirin resulterar i att dokumentationens innehåll stundtals undermineras redovisningskraven. Slutligen
- 36 -
upplevs den tid som avsätts för dokumentation ofta som meningslös, då vissa informanter upplever att det ändå inte är någon som läser det som skrivs.