Effektivitetens uttryckssätt i den samtida pandemin 26

Ur det empiriska materialet visar det sig att effektiviteten tar sig många olika uttryck. Frågan är dock, om effektiviteten upplevs på samma vis i en pandemi. Forskning illustrerar hur styrmekanismen effektivitet yttrar sig på olika vis inom människobehandlande organisationer. Standardiseringar, mallar, målstyrning och redovisning är verktyg som tillsammans ser till att ett effektivt arbete, utifrån NPM, kan upprätthållas. Simultant kvarstår förväntningarna från ledningen att samma, eller högre kvalitet ska uppvisas. Förväntningen kan dock, utifrån kunskapsläget, problematiseras då resurserna stramats åt. Effektiviteten uttrycks därtill i kvantifierbara termer där ett visst antal klienter, ärenden eller patienter ska avverkas utifrån ett standardmått (Chow, Greatbatch & Bracci 2019; Lauri 2016; Rogowski 2011; Strandell 2019). Kim upplever att det existerar vägbulor:

Denna verksamheten är inte ett dugg effektiv… Eftersom att man i denna verksamheten har ganska låg kompetens, tycker jag. Vilket innebär att det blir ganska mycket fel, och man har haft för lite personal och väldigt stor omsättning, vilket innebär att det som ska göras på tjänster inte har blivit gjort (Kim).

Kim upplever att det, trots verksamhetens fokus på effektivisering, existerar vad hen kallar för vägbulor som hämmar det effektiva sociala arbetet. Vägbulorna är delvis utgjorda av besparingar som i sin tur inverkar på hur effektivt arbetet i praktiken faktiskt är, trots effektivitetsanspråk från ledningen och verksamheten. Kims upplevelse kan liknas vid vad Jönsson (2019) menar med att effektiviseringsanspråken på arbetet riskerar att istället bli kontraproduktivt och i slutändan resultera i ett ineffektivt socialt arbete. På frågan om effektivitet kommer till uttryck på ett liknande sätt under pandemin, svarar Kim följande:

Det är faktiskt så, att man kan se det på olika sätt. För man skulle kunna tro att man skulle kunna effektivisera, skala av, och plocka bort saker och ting. Men det har man inte gjort, utan man fortsätter precis som vanligt… Det som har hänt, är att man istället för att träffa klienter i besöken, har telefonmöten, och detta har gjort det mer ineffektivt, eftersom alla möten ska bokas om till telefonmöten. Men det är en positiv ineffektivitet under rådande förhållanden (Kim).

Kims upplevelse kan förstås genom Rubins (2001) teori om bakgrund och figur. Trots rådande pandemi förefaller NPM vara i bakgrunden, och den framträdande figuren effektivitet uttrycks som den alltid gjort. Däremot belyser Kim en annan synvinkel i praktiken. Effektiviteten som sådan, eller som en beståndsdel i Lufts (1998) tankar om livsvärlden kan här ifrågasättas. Med detta följer att Kim, utifrån ett metaperspektiv, fått ett breddat perspektiv på hur effektiviteten faktiskt upplevs för hen. Den enligt Luft (1998) osynliga livsvärlden blir här synlig för informanten i och med pandemin. Det som Kim upplever som positiv ineffektivitet är det faktum

- 27 -

att många besök ställts om till telefonmöten, och att de slipper bli utsatta för smittorisk. Trots pandemin, belyser en annan informant att de måste avverka klienter, på vad Abramovitz och Zelnick (2018) skulle benämnt som ett socialt arbete på löpande band. I effektivitetens anda ska exempelvis 40 ärenden per månad avverkas och frågan är om detta är möjligt i pandemin. Robin belyser det såhär:

Ja, man mäter ju. Exempelvis mina kollegor som jobbar på ett annat sätt, och har en regelbunden kontakt med sina klienter. De har ju sina mål, som de ska uppnå varje månad. De ska ha 40 besök varje månad… Vi har en sån klassisk “lean-tavla” vilken man har avstämning av varje vecka...Det är ju ett sätt som man (ledningen) mäter hur effektiva vi är (Robin).

Citatet illustrerar Robins upplevelse av att statistik och ett målstyrt samt effektivt arbete mot medeltalet, som är 40 besök per månad är i fortsatt fokus. Lean-tavlan, som är en tavla där socialsekreterare sätter upp “pinnar” för antalet utförda uppgifter. Tavlan gör arbetet mätbart för ledningen, en själv och andra kollegor. Att organisera arbetet på detta vis är ett redundant narrativ inom studiens empiriska data. I linje med mätbarheten berättar Charlie vidare:

Tråkigt faktiskt, för många gånger räknas bara de samtalen man har under en dag, för det är bara de som syns. Men man ser ju inte all den tiden man lägger ner på att försöka få tag på folk också. Och syns det inte, så är det i regel att det inte finns tyvärr (Charlie).

Charlie upplever att det endast är det mätbara och det som ledningen ser som räknas. Charlies utsaga liknar Robins, som anser att mätningarna inte fyller någon funktion för det sociala arbetet, utan endast för ledningen. Charlie och Robins upplevelser går i linje med det Abramovitz och Zelnick (2018) menar med att resultat och ett effektivt målstyrt arbete är ledande i verksamheter som präglas av NPM. Vidare resonerar Kim kring den funktion som statistik och mätbarhet får i en pandemi:

Det är snarare så att min magkänsla som jag hade om min arbetsgivare blev befäst. Till exempel är det viktiga i detta (pandemin) att ha pinnar på besök, inte kvalitet på besöken, eller tryggheten för medborgaren eller för oss (Kim).

Här kan Rubins (2001) bakgrund och figur samt den naturliga inställningen (Luft 1998) tillämpas för att förstå Kims upplevelse. Det förefaller i detta fall som att Kims bakgrund skiljer sig från verksamhetens bakgrund, och genom detta gestaltas figurerna på olika sätt. Ledningens bakgrund, eller livsvärld är rimligtvis fortfarande karakteriserad av NPM. Härav följer att effektiviteten gestaltar sig som figur, i form av pinnar på en “lean-tavla”, oberoende av pandemin. För informanterna förefaller figurerna däremot gestalta sig mot en bakgrund som utgörs av något annat, möjligtvis pandemin. Kim upplever att “pinnar” för besök verkar vara viktigare för ledningen än kollegors och klienters hälsa. För Kim förefaller något annat vara viktigare, att skydda sig själv, klienter och kollegor från smitta. Effektiviteten, när den uttrycks på detta sätt upplevs som meningslös i en pandemi utifrån Kims perspektiv. Chow, Greatbatch och Bracci (2019) illustrerar också hur resultaten alltid sätts främst, vilket ger en förståelse för Charlie, Kim och Robins narrativ och upplevelser här.

- 28 -

Forskning hävdar att arbetssysslor inom det sociala arbetet blir allt mer mekaniserat på grund av ett standardiserat arbetssätt. Med detta följer en inskränkt professionell autonomi. En reducerad autonomi kan resultera i att socialarbetare inte längre känner samma arbetsglädje och yrkesstolthet (Abramovitz & Zelnick 2018; Lauri 2016; Matarese & Caswell 2017; Strandell 2019). Kim resonerar kring verksamhetens tillämpning av standardiserade mallar, och beskriver en upplevd trötthet vad gäller standards. Utöver tröttheten, upplever Kim att mallarna antingen inte följs som de ska eller helt enkelt bortses ifrån. Abramovitz & Zelnick (2018) belyser ett liknande scenario i sin forskning, där socialarbetare vägrar, eller struntar i att utföra vissa arbetsuppgifter, vilka påtvingats av ledningen. Mot en bakgrund (Rubin 2001) som karakteriseras av NPM, kan detta förstås som en problemlösande copingstrategi (Lazarus & Folkman 1984). Kim resonerar vidare angående om det tillkommit några nya standarder i pandemin:

Inte ett smack, tyvärr. Vi tycker ju till exempel att de här telefonmötena, de har vi ju för att följa upp planeringar med klienterna. Men man kan ju ifrågasätta vilka planeringar man kan göra när allting annat är stängt, när SFI är stängt… alltså mycket är nedstängt… Gruppverksamheter finns inte, vården tar inte emot på samma sätt. Det är löjligt att tro att man ska upprätthålla några planeringar under denna perioden (Kim).

Utifrån citatet upplevs verksamhetens standardiserade arbetssätt, utifrån pandemins förutsättningar, inte längre vara logiskt. På grund av Corona är stora delar i samhället stängt. Därför blir det omöjligt för vissa klienter som besöker Kims arbetsplats, att utföra sina planeringar, och därmed erhålla försörjningsstöd. Kim, som ställer sig utanför verksamhetens syn på hur arbetet bör bedrivas under krisen kan förtydligas med Lufts (1998) naturliga inställning. Viruset förefaller ha försatt Kim i ett metastadie, där hen kan betrakta livsvärlden, genom en epoché. I detta stadie blir den naturliga inställningen synlig för Kim. Genom detta expanderas det, vad Luft (1998) benämner som horisont. Utifrån detta perspektiv är det “löjligt” som Kim uttrycker det, att planeringarna ska fortsätta trots en till synes förändrar bakgrund. Att det blir löjligt kan också förstås som en meningsalternerande emotionsbaserad (Lazarus & Folkman 1984) copingstrategi som blir tillgänglig för Kim utifrån en epoché då bakgrunden utgörs av pandemin.

Som nämnt ovan är inte empirin samstämmig. En del verksamheter tycks agera utifrån en bakgrund och livsvärld som är präglad av Coronapandemin. Här gestaltas figurerna effektivitet, mallar och standards på ett nytt sätt mot den nya bakgrunden. Billie belyser exempelvis nya riktlinjer, mallar och arbetssätt som utkristalliserats som ett svar gentemot den dagsaktuella krisen. På ett liknande sätt som uttrycker Helle hens arbetsplats anpassat väl utefter pandemin:

Vi följer våra riktlinjer och får de uppdaterade varje dag, så “vi är up to date”. Men jag är lite förvånad över hur bra det har fungerat här (Helle). För Helle, upplevs verksamhetens nya riktlinjer och standardiseringar som en hjälp i det praktiska arbetet. Helles uttalande står i kontrast till den forskning som menar på att den professionella identiteten och autonomin många gånger inskränks på grund av ett standardiserat och mekaniserat socialt arbete (Abramovitz & Zelnick 2018; Lauri 2016). Ett flertal informanter berättar om liknande upplevelser som Helle. I dessa fall, blir det tydligt att effektivitet som figur, gestaltar sig mot en bakgrund som inte endast karakteriseras av NPM, utan sedermera utgörs av något

- 29 -

annat, möjligtvis Corona. Pandemin har möjligtvis försatt verksamheten i ett metastadie, en epoché (Luft 1998). Här kan livsvärlden betraktas, och figuren standards blir här till något mot den nya bakgrunden (Rubin 2001). Avslutningsvis vad gäller effektivitet uttrycker Sam följande:

… Och så får jag prioritera de som är akut suicidala, eller har jättesvåra tillstånd. Men om man tänker utifrån hela vårdens uppdrag, och utifrån vad vi förväntas att göra, hade det räckt med hälften av patienterna (Sam). På grund av en för stor arbetsbörda, där det enligt Sam hade räckt med “hälften av patienterna”, behövs det göras prioriteringar. Sam upplever att hen i sitt arbete behöver väga behov mot varandra och får därmed prioritera de med störst behov. Sams upplevelser liknar det forskning menar med att socialarbetare tvingas prioritera mellan klienter. Enskild behovsprövning undermineras av ekonomiska skäl och på grund av för lite personal. I denna domän kan prioriteringar bli en verklighet (Lauri 2016; Lauri 2019). Vad som är intressant i Sams fall är att arbetsbördan förefaller ha minskat i och med pandemin. Trots detta upplever Sam fortfarande ett behov av att utföra prioriteringar vad gäller klienter.

Sammantaget upplevs effektiviteten under pandemin på ett mångfacetterat sätt, och i viss mån kontrasteras och dementerar informanternas utsagor det forskningen belyser. Likväl, upplever vissa informanter att organiseringen utefter vad som liknar NPM, många gånger fortlöper som vanligt. Detta trots att anpassningar av arbetet utefter pandemin är nödvändiga. De nya riktlinjerna som framkommit i pandemin upplever informanterna att verksamheterna är mer eller mindre bra leva upp till. Vidare tycks en tung arbetsbörda upplevas av vissa informanter som att de behöver prioritera de klienter/patienter med störst behov.