Socialarbetares hanteringsstrategier i en samtida pandemi 36

Professionella inom det sociala arbetet möter klienter utifrån en organisatoriskt krävande kontext. För att navigera i denna neoliberala arbetsmiljö är det nödvändigt, framförallt nu i en bakgrund (Rubin 2001) som utgörs av pandemi, att utveckla nya hanteringsstrategier (Abramovitz & Zelnick 2018). Lilje beskriver att verksamheten inledningsvis utsattes för en betydande ökning av personer som var i behov av stöd på grund av pandemin. Personer med tim- och provanställningar, folk inom restaurang- och resebranschen samt nyexaminerade studenter var några som, enligt Lilje drabbats hårt av pandemin. Nu, några månader in i pandemin beskriver Lilje en fortsatt ökning, som dock upplevs vara hanterbar för informanten. Detta exemplifieras med den nya regleringen gällande a-kassan, som sägs ha “gjort det betydligt lugnare”. Utifrån empirin tycks verksamheterna hantera pandemin på olika sätt samtidigt som “respekten” för viruset varierar. Ett flertal informanter upplevde att verksamheten inte tagit vid tillräckliga åtgärder och en oro var framträdande i empirin, vilket Robin beskriver:

… det finns vissa kollegor som har burit plasthandskar när de sitter och handlägger ansökningar...tänka på att hålla distans och avstånd till varandra och äta lunch på kontoret. Jag försöker göra så ibland, så jag inte sitter i vårt gemensamma utrymme och äter (Robin).

Personalens agerande kan, utifrån litteraturen, förstås som en problemfokuserad coping (Carver & Connor-Smith 2010; Lazarus & Folkman 1984; Park, Armeli & Tennen 2004). Problemfokuserade copingstrategier ämnar till att finna lösningar och tillämpa dessa på situationer som väcker oro, i detta fall smittspridningen inom verksamheten. När bakgrunden delvis (Rubin 2001) konstrueras av Corona kan viruset förstås som, vad Lazarus och Folkman (1984) benämner som ett externt krav. Personalen har inte kontroll över pandemin och inte heller kan de eliminera hotet, varvid copingstrategier blir nödvändiga för informanterna. Beteendemässiga förändringar som Robin exemplifierade, kan som nämnts förstås utifrån Lazarus och Folkmans (1984) begrepp om problemfokuserad coping. Här blir fysisk distans till det externa hotet en logisk reaktion och gestaltning av coping mot en bakgrund av pandemin. Samtliga informanter beskrev även olika former av stress på deras arbetsplatser, varav en betydande stressfaktor var det administrativa arbetet. Stressen beskrivs framförallt i negativa termer, vilket går i linje med vad Lauri (2016) menar med att stress hämmar det relationella klientarbetet. Samtidigt som Sam uttryckte att “vi dokumenterar ihjäl oss”, belyste Charlie en stressfaktor som infinner sig när hen behöver kontakta andra professionella:

Att kontakta andra och få tag på andra, exempelvis socialtjänsten och andra vårdgrannar, det är inte så lätt faktiskt. Man lägger ner en hel del tid på att ringa och skriva mail och bevaka (Charlie).

Vidare berättar Sam att ”har du inte dokumenterat det, så har det inte hänt”, vilket skapar en frustration. Charlie och Sams upplevelser kan förstås och liknas vid vad Lauri (2016) beskriver i sin forskning om hur socialarbetare i hög utsträckning upplever att de har oskäliga eller alltför tidskrävande uppgifter. Kim förtydligar hur den aktuella ärendemängden, och allt arbete runt omkring kräver prioriteringar för att stressen ska bli någorlunda hanterbar:

- 37 -

...jag hade aldrig kunnat jobba på en av de andra tjänsterna med besök, för då hade jag gått in i väggen, för där hinner man inte med det jag anser att man ska göra (Kim).

Kim illustrerar här en problemfokuserad copingstrategi där Kim gjorde ett aktivt val med att inte exponera sig för denna påfrestning, på grund av en rädsla för att bli utbränd. När frågan om hur stressen, som uttrycks i citatet ovan blir hanterbar, blev svaret att de “helt enkelt struntar i” att göra vissa administrativa arbetssysslor. Kims utsaga står i paritet med vad Abramovitz och Zelnick (2018) beskriver i sin forskning om socialarbetare som vägrar utföra vissa administrativa arbetsuppgifter. För att hinna med tycks socialsekreterarna utveckla olika strategier varav en är att prioritera mellan två centrala uppgifter. Denna prioritering skulle Lazarus och Folkman (1984) kanske beskriva som en problemfokuserad copingstrategi, då informanterna försöker hantera svårigheterna de ställs inför. Detta förtydligas genom Sam som “alltid prioriterar patientbesök före dokumentation”. Förutom att illustrera den komplexitet som infinner sig när professionella måste kombinera en tilltagande administration och ett mer kravfyllt klientarbete, visar empirin även på en undvikande hanteringstrategi. Strategin blir tydlig när en informant förklarar att vissa möten med klienter gärna vill undvikas, då de genererar en omfattande dokumentering. Dokumentationsbördan är idag närvarande i flera informanters vardag vilket hanteras på åtskilliga sätt. Sam hanterar det genom att ha en “dokumentationsdag” varje vecka, och ”blockerar” tid för dokumentation. Återigen aktualiseras den problemfokuserade copingen (Lazarus & Folkmans 1984), men prioriteringen mellan klient- och dokumentationsarbetet kvarstår (Jönsson 2019; Lauri 2016; Matarese & Caswell 2018). Risken att inte hinna färdigställa all dokumentation efter en arbetsdag är hög och ett flertal informanter upplever att arbetet ofta släpar efter och många gånger följer med hem. Detta kan förstås som en kompensering som socialarbetare ofta upplever som ett måste, och som utgör en del av den problemfokuserade inriktningen (Lazarus & Folkmans 1984). Att ta med arbetet hem stämmer väl överens med vad forskarna Abramovitz och Zelnick (2018) benämner som ett altruistiskt socialt arbete. Vidare, belyser Kim hur hen och kollegorna navigerar i arbetsmiljö karakteriserad av NPM i Coronapandemin:

...man har ju ont i magen för det... Men man bortser från det, det är ju en sån copingstrategi man har (Kim).

Citatet redogör för hur Kim upplever att hen och kollegorna, mot den befintliga bakgrunden eller livsvärlden (Luft 1998; Rubin 2001) tenderar att “stänga ner” eller förneka det som inte tiden räcker till för, vilket Lazarus och Folkman (1984) benämner som emotionsfokuserad coping. Strategin resulterar i att Kim distanserar sig från arbetet, för att känslomässigt kunna hantera situationen. Denna copingstrategi leder utifrån det empiriska materialet, till en försämrad arbetsmiljö och ett försämrat mående i form av “ont i magen”. En mer omfattande administrering, för att tillfredsställa ledningen, var som nämnts återkommande i intervjuerna och att minska dokumentationen till förmån till klientarbetet skulle aldrig godtas. Den lojalitetskonflikt som Lauri (2016) beskriver upplevs här vara en realitet.

Informanternas åsikter gällande verksamheten och pandemin varierade. Helle beskrev en stolthet över arbetsplatsen och att hen är “förvånad över hur bra det fungerat”, och syftar på verksamhetens krishantering. Helle menade att tydliga och uppdaterade riktlinjer, som förklarar hur och när personalen ska agera, var ett vinnande koncept. Mot bakgrund av Helles yttrande kan verksamhetens hantering

- 38 -

av pandemin förstås utifrån en livsvärld och bakgrund som karakteriseras av Corona (Luft 1998; Rubin 2001), och tänkas ha förankrat ett problemfokuserat förhållningssätt (Lazarus & Folkman 1984). I paritet till Helles utsaga visar Robin hur hens verksamhet vidtagit åtgärder för att underlätta krishanteringen:

Vi har regelbundna informationsmöten om Covid-19… Två extrainsatta möten varje vecka, som sen förra vecka sker digital. Sen såklart diskuteras det i vår arbetsgrupp varje vecka... så det kommer ju mycket Corona information (Robin).

Dessa åtgärder formuleras emellertid inte endast i positiva termer, utan Robin talar om en mättnad:

Det är ju i princip det enda som pratas om...alltså i köket, på lunchraster och så. Det har ju varit på allas läppar om man säger så, alla undrar hur det kommer bli, hur vi ska göra, vad händer nu?... Både jag och mina kollegor upplever väl att vi måste prata om andra saker (Robin).

Citatet kan kopplas till Lazarus och Folkmans (1984) emotionsfokuserad coping. Socialarbetare anses inte kunna lösa de befintliga problemen som orsakats av pandemin och väljer istället att undvika problemet, vilket Lazarus och Folkman (1984) menar är en beståndsdel av en emotionsfokuserad coping. Det blir också tydligt att den här copingstrategien existerar och gestaltas mot en bakgrund som utgörs till stor del av pandemin. Med detta i åtanke förefaller Robins utsaga vara logisk. Helle resonerar på ett likartat sätt, där personalen medvetet inte pratar om Corona på grund av “att oro sprids värre än vad viruset gör”. Positiva erfarenheter om krishanteringen kontrasteras med informanter som anser och upplever att verksamheten inte vidtagit tillräckliga åtgärder för socialarbetare som måste förhålla sig till sin organisation, klienter, sig själv, professionaliteten (Postel 2002) och nu även viruset. Motsägelsefulla besked, allmängiltiga tolkningar och tvetydiga riktlinjer var återkommande beskrivningar gällande informanternas upplevelse av verksamheternas krishantering. Empirin visar en rädsla över viruset i sig, men även att diffusa direktiv skapar en oro och frustration hos de anställda:

… vi vet inte hur det kommer bli när det kommer på riktigt hit… och nyare kollegor får direkt ett påslag av:” Shit vad ska vi göra, nu kommer det, nu kommer det” (Lilje).

Lilje syftar på att Skåne än så länge inte har drabbats i samma utsträckning som andra delar av Sverige. Lilje beskriver vidare att diskussioner mellan personalen vanligtvis förekommer, vilket kan förstås som problemfokuserad coping. Personalen uppmärksammar problematiken och strävar efter en lösning samtidigt som diskussionen konstruerar ett forum för en avstressande ventilation (Lazarus & Folkmans 1984). Socialarbetare tenderar förringa graden av sin egen utsatthet och Helle exemplifierar detta genom att minimera den utsatthet som påverkar det praktiska arbetet, på grund av verksamhetens brister i relation till pandemin. En annan strategi som uppdagades var det Lazarus och Folkmans (1984) betecknar som ett självbedrägeri, som härleds från den emotionsfokuserad copingen. Bedrägeriet uttrycks i en optimism som används till att förneka fakta och situationer eller pratar i termer som Lilje formulerar “Det kommer en tid som är lugnare. Än så länge är det ingen fara på taket”.

- 39 -

Socialarbetare finner en trygghet i att veta vilka förväntningar och ramar som följer med yrkesrollen. Tryggheten riskerar dock att inskränkas nu när folkhälsomyndighetens direktiv appliceras på olika sätt inom informanternas verksamheter. Allmänna riktlinjer är öppna för tolkning och som i sin tur upplevs skapa oklarheter och en ambivalens, exempelvis kring huruvida enskilda socialarbetare får jobba hemifrån eller inte. En tydlig skillnad gällande verksamheters respekt för viruset är märkbar inom den empiriska datan och Kim beskriver rädslan och hur den gav sig tillkänna:

Man skulle ha sagt nej till besök direkt... Vi har inte ens börjat jobba hemifrån, ingen här jobbar hemifrån... Receptionen har varit duktiga men de har en annan chef som har en annan attityd, och hon är inte med i samma organisation och där har det gjorts saker med detsamma...Men vi lever i en liten ankdamm, det är vi som fått göra oss lite obekväma för att få fram vissa grejer (Kim).

Kim upplever en frustration över att arbeta på en arbetsplats där risken för smittspridning är närvarande. Detta existerar även hos andra informanter som beskriver en önskan om att stänga verksamheten, vädjar till att få arbeta hemifrån och hålla samtliga möten på distans. O´leary & Tsui (2020) menar på att det sociala arbetet uppbär ett ansvar när det kommer till hanteringen av pandemin. Därtill menar författarna att enskilda socialarbetare bör agera rollmodeller vad gäller exempelvis social distansering (O´leary & Tsui 2020). I citatet ovan urskiljs ett annat narrativ, en omöjlighet att agera rollmodell. Kim lyfter exempelvis fram att hen inte får jobba hemifrån, och frågan är hur Kim kan agera rollmodell utifrån dessa premisser. Citatet kan därtill förstås utifrån både emotion- och problemfokuserad coping. Det är tydligt att Kims bakgrund (Rubin 2001) utgörs av pandemin och en känsla av maktlöshet och att känna sig värdig en tryggare arbetsplats hanteras vidare med hjälp av en emotionsfokuserad coping. Citaten visar även hur Kim yttrar sitt missnöje, vilket är av en problemfokuserad karaktär, där Kim försöker få till stånd en förbättrad arbetsmiljö (Lazarus & Folkman 1984). Pandemin har inverkat på den mänskliga interaktionen (Lauri 2016) och restriktioner gällande avstånd, fysisk kontakt i form av handslag eller en kram begränsar det sociala arbetets spontana inslag:

Om någon gråter och är jätteledsen så sträcker man gärna fram en hand och vill vara lite tröstande men där kommer jag på mig själv många gånger att jag är på väg när jag har en gråtande förälder i rummet… Och ”det får jag ju inte” (Charlie).

Charlie beskriver problematiken som uppdagas när den mänskliga interaktionen försvinner i det sociala arbetet (Jönsson 2019) och ersätts med standardiserade och distanserande möten eller en inpräntad tanke på att ”nej nej nej, rör inte någon överhuvudtaget”. En annan gemensam nämnare som framkom ur empirin är den moraliska stress informanterna upplever. Känslan av att inte verka på de sätt som är sanna utifrån en själv, riskerar att utkristalliseras i en meningsalternering av problemet (Lazarus & Folkmans 1984). Sams narrativ synliggör en meningsalternering, där det nya arbetssättet accepterats:

- 40 -

Ärenden har ju en tendens att prioritera sig själva...ofta är det alltid någon annan inkopplad i ärendet och då kanske det inte är just mig dom behöver träffa utan då kanske jag kan lägga över det på någon annan om jag känner att de behöver träffa någon fast jag hinner inte. Och sen kan man ibland ersätta med telefonkontakt och de brukar ge sig rätt bra (Sam).

I arbetet tycks därutöver en ökad reflektion uppdagats där Robin beskriver att: ...det har bidragit till att jag reflekterat lite djupare kring, hur sådana här saker faktiskt kan påverka klienter. Inte bara att vi har många som befinner sig i riskgrupp, utan också, även dem som kanske inte befinner sig i en riskgrupp, men som kanske lider av psykisk ohälsa, som kanske redan har svårt att våga sig iväg, till offentliga miljöer… kanske att sådana saker blir extremt förhöjda när det finns ett tydligt yttre hot liksom (Robin).

En fördjupad reflektion, som utförs på en metanivå, kan förstås som att Robin erhållit en breddad livsvärld. Robin, enligt Luft (1998), har satt sina erfarenheter och sanningar inom parentes, eller rättare sagt utifrån en epoché, och lyckats förstå hur människor resonerar i den livsvärld som beskrivs i citatet. Pandemin har möjligtvis bidragit till att Robin börjat ifrågasätta sin egen naturliga inställning, som kommer erhålla Robin en breddad horisont (Luft 1998) om reflektionen kvarstår. Sammantaget förekommer copingstrategier hos samtliga informanter och konstrueras mot en specifik bakgrund. Sedermera utgör bakgrunden vilka copingstrategier som blir lämpliga för informanterna att använda. Stress är ett gemensamt tema som främst grundas sig i en hög arbetsbelastning, administration och moralisk konflikt. Rekommendationer vad gäller pandemin från ledningen beskrivs som tvetydiga, vilket logiskt bidrar till en osäkerhet bland personalen. Denna osäkerhet beskriver även Lauri (2016) försämrar socialarbetares välbefinnande. Copingstrategier är inte statiska (Lazarus & Folkmans 984) utan varierar beroende på situation, vilket empirin bekräftar. Problemfokuserad coping uppenbarar sig framförallt genom att strunta i obligatoriska moment för att hantera arbetsbelastningen och kollektivt eller individuellt lyfta problematiken, i detta fall pandemins inverkan på arbetet. Emotionsfokuserad coping blir främst synlig genom en form av distansering från arbetet eller omdefiniering av problemen genom att sänka kraven på arbetet de utför.

- 41 -