och språkdidaktik i Norden
1.4 Centrala begrepp
I följande avsnitt vill jag förtydliga och definiera vissa begrepp som ank-nyter till ämnet svenska som andraspråk, varav de flesta återkommer i avhandlingen.
Med förstaspråk och modersmål avser man i språkvetenskapliga sam-manhang det eller de språk som barn tillägnar sig i samband med den primära socialisationen i hemmet. I de fall barn utvecklar flera språk parallellt talar man om simultan eller samtidig flerspråkighet. Om barnet där-emot tillägnar sig ytterligare ett språk först efter det att det/de första har befästs, talar man om andraspråk och successiv flerspråkighet. Någon skarp skiljelinje mellan första- och andraspråk går dock inte alltid att dra. (Lindberg 2006:61).
Många elever kan sägas ha två förstaspråk, både sina föräldrars och det svenska språket. Några elever kan sägas ha två förstaspråk om föräld-rarna har olika modersmål och om de båda konsekvent talar sitt eget språk till barnet. Andra elever som har socialiserats in i ett annat språk
Skutnabb-Kangas (1981:22ff) använder fyra olika kriterier för att definiera vad ett modersmål är. Det första handlar om ursprung och utifrån det definieras modersmål som det språk som barnet lär sig först. Den andra definitionen är formulerad utifrån kompetenskriteriet; det språk som
man behärskar bäst. Den tredje definitionen utgår från funktionen och
betraktar en människas modersmål som det språk som hon/han använder
mest. Slutligen utgår den fjärde definitionen från attityder och utifrån
detta perspektiv är modersmålet det språk som man identifierar sig med. Alla definitionerna bör tas med för att förklara vad ett modersmål är för nå-got och alla definitionerna, förutom ursprungsdefinitionen, gör att det som är ens modersmål vid en tidpunkt kan ändras under en annan period av ens liv.
Ett andraspråk utvecklas i den miljö där språket talas, medan med
främmande språk avses ett språk som tillägnats utanför målspråksmiljön,
t.ex. så som vi lär oss engelska, tyska, franska eller spanska i skolan. Be-nämningen svenska som främmande språk används för att beteckna den svenskundervisning som bedrivs utanför Sveriges gränser (Tingbjörn 1994).
Tvåspråkighet är ett mångtydigt och svårdefinierat begrepp. En snäv
definition uttrycker att tvåspråkig är den som behärskar båda språken som en infödd (Bloomfield 1933:56), medan man med en vid definition kan säga att man är tvåspråkig om man kan producera ”fullständiga och betydelsefulla yttranden” på det andra språket (Haugen 1953:7). Den vidare definitionen gör i princip alla som läst engelska i skolan till två-språkiga. I min avhandling använder jag mig av begreppet i enlighet med Skutnabb-Kangas definition av tvåspråkighet. Hon menar att den som är tvåspråkig använder eller kan använda två språk i de flesta situationer i enlighet med sina egna önskemål och samhällets krav (1981:94). Med tvåspråkiga elever avses i detta sammanhang barn och ungdomar som har ett annat förstaspråk än majoritetsspråket svenska och som har majo-ritetsspråket svenska som sitt andraspråk. Termen flerspråkighet beskriver personer med kunskaper i fler än ett språk och används som en övergri-pande term, där tvåspråkighet är en typ av flerspråkighet. Flerspråkighet på samhällsnivå kan dels beskriva situationen i ett samhälle med ett nat-ionalspråk men där många av invånarna talar flera språk, dels ett land
het för att betona vikten av de sociokulturella villkor som kännetecknar
tvåspråkiga barns uppväxt i olika miljöer. Om barnet får möjlighet att utveckla sitt förstaspråk parallellt med en fortsatt utveckling av andra-språket i en omgivning där båda språken och kulturerna värderas posi-tivt, kan man tala om additiv tvåspråkighet. När tillägnandet av andra-språket i stället sker på bekostnad av förstaandra-språket handlar det om sub-traktiv tvåspråkighet (Lindberg 2005:333).
En annat svårdefinierat och laddat begrepp är halvspråkighet. Skut-nabb-Kangas (1981:260f) menar att det inte finns en fullständig definit-ion av begreppet i ett språkvetenskapligt sammanhang, men ger exempel på hur det definierats utifrån kompetenskriteriet: ”ett halvt behärskande av svenskan och ett halvt behärskande av modersmålet (Hansegård 1972:128)”. Skutnabb–Kangas påpekar också att diskussionen om halv-språkighet har varit både förvetenskaplig och emotionell. Jag har själv inte funnit någon vetenskaplig definition av begreppet och lingvisten Gisela Håkansson (2003:24) menar att man aldrig har kunnat bevisa eller belägga att inlärning av ett språk skulle föranleda störningar i ett annat språk.
”Halvspråkighet” används ofta som ett politiskt slagord. Många de-battörer menar att ”en korrekt och riktig” svenska är nyckeln till integrat-ion. Även om avhandlingens syfte handlar om hur andraspråkselevers undervisning i svenska språket, är det viktigt att betona att språket endast är en del av integrationsprocessen. Strukturella problem och ekonomisk och social ojämlikhet bidrar mer än avsaknad av ”riktig svenska” till många invandrares ibland ogynnsamma villkor.
Det är naturligtvis viktigt att i alla sammanhang vara försiktig med att kategorisera elever, eftersom man riskerar att definiera elever utifrån deras etniska och språkliga tillhörighet istället för efter deras personliga egenskaper. Trots detta har jag behov av en vedertagen benämning på mina informanter och eftersom mitt huvudsakliga fokus är att studera elevers tillägnande av svenska som ett andraspråk, benämner jag dem
andraspråksinlärare eller andraspråkselever. Synonymt med dessa termer
an-vänder jag flerspråkiga elever och då i sammanhang där just deras två- eller flerspråkighet diskuteras. Av utrymmesskäl förkortar jag ibland ämnet
från sva. Dock är det inte oproblematiskt att kalla svenskämnet för mo-dersmålssvenska, eftersom det finns elever som följer kursen även om de har ett annat modersmål än svenska.