Forskning om flerspråkiga elever i Sverige

I Sverige har det under de senaste decennierna publicerats flera avhand-lingar om flerspråkiga elever.

Pirjo Lahdenperä (1997) har gjort en textanalytisk studie av åtgärds-program upprättade för elever med utländsk bakgrund och intervjuat lärare. Hennes syfte var att analysera sambandet mellan uppfattningar om svårigheter i skolan och förhållningssätt till elevers invandrarbakgrund och etnicitet. Ett resultat var att mer än hälften av lärarna uppfattade elevens egenskaper, beteende eller bakgrund som orsak till problem i skolan. Endast 16 % kunde tänka sig att orsaken till problemen fanns i skolmiljön. 70 % av lärarna uppfattade någon aspekt i elevens etnicitet eller bakgrund som en hindrande eller negativ faktor för skolarbetet. Om läraren och eleven hade samma etnicitet eller om läraren kunde identifi-era sig med eleven ökade lärarens förmåga att se elevens problem som ett samspel mellan eleven och faktorer i elevens omgivning.

En kvalitativ studie av minoritetselever på en grundskola i ett multi-etniskt bostadsområde har gjorts av Ing-Marie Parszyk (1999). Hennes syfte var att utröna dessa elevers livsvillkor i skolan utifrån deras egna upplevelser av lärares, kamraters och föräldrars förhållningssätt. Även deras egna språkförutsättningar togs med i undersökningen och analysen.

marginaliserade och att de inte dög. Det som Parszyk fokuserade på var matematikundervisningen, där många minoritetselever tyckte sig ha in-lärningssvårigheter. Här saknades ofta lärares språkliga stöd, något som Cummins betonar är en viktig faktor för ämnesförståelse (se fig. 2). Att lärares undervisningsstrategier visar att de inte kan särskilt mycket om vad det innebär att lära sig språk redovisas även i Gun Hägerfelths av-handling (2004). Hägerfelths informanter, som var gymnasieelever och följde kursen i naturkunskap, närstuderades språkligt när de samtalade i par eller grupp kring olika uppgifter. Deras samtal analyserades med fo-kus på det sammanhang de ingick i, vilket innehåll eleverna skapade och på vilket sätt de deltog i samtalen. Resultaten visade bl. a. på att andra-språkseleverna överlag intog en mer lyssnande position, deltog mindre aktivt och mindre språkligt varierat än de infödda eleverna. Undersök-ningen visade också att detta delvis men inte endast kunde förklaras med elevernas sociokulturella bakgrund och elevernas möjlighet till ett varierat bruk av svenskan utanför klassrummet. Andra sätt att förklara andra-språkinlärarnas mindre aktiva roll är undervisningens organisation. Hä-gerfelth menar att en grupporienterad undervisningsmodell, där kunskap och lärande sker genom aktivt deltagande och med utgångspunkt i en kollektiv process, är den bästa modellen. Här efterfrågas elevernas erfa-renheter och förkunskaper, och läraren stöttar eleverna på olika sätt i deras läroprocesser.

Tvåspråkighetsforskaren Charlotte Haglund har i sin avhandling (2005) studerat vilket bemötande elever med utländsk bakgrund kan få i skolan. Hon menar att de attityder och värderingar dessa elever möter ofta tenderar att osynliggöra deras flerspråkighet och kulturer. Att tillva-rata flerspråkiga elevers erfarenheter, som bl.a. Cummins förspråkar, verkar det vara dåligt beställt med på de skolor Haglund studerat.

Hur invandrarskap formas i skolan fokuserar Ann Runfors avhand-ling (2003) på. Runfors gjorde fältstudier i några grundskolor i ”svensk-glesa” förorter med en stor majoritet elever med annat modersmål än svenska. Hon studerade hur frågor som kulturell mångfald och integrat-ion bearbetades i klassrummen och vilka elever det var som kategorise-rades som invandrarbarn. Syftet var att beskriva och analysera den upp-märksamhet de skolanställda riktade mot invandrarbarn samt att beskriva

barn/svenska barn” som en idealkategori. Runfors menar att man för-sökte frikoppla invandrarbarnen från den kultur de hade med sig, ef-tersom den ansågs hindrande i skolarbetet. Nästa steg var formningen in i en ny gemenskap där lärarna försökte utjämna och kompensera de bris-ter de såg hos eleverna. Normen var inte bara ”det svenska”, utan också ett urbant medelklassideal. Invandrarbarnen verkade i högre utsträckning än svenska barn bli osynliggjorda som de individer de var i skolans väl-menta strävan efter att hjälpa till att ”normalisera” för att förändra ojäm-lika samhällsstrukturer (jfr Reeves ”difference blindness”). I stället åter-skapades ojämlika strukturer och integrationen verkade förvandlas till assimilation. Detta påminner om den struktur som Cummins benämner en assimilerande orientering (se fig.1.), där det språkliga och kulturella införlivandet är subtraktivt.

Runfors la i sin undersökning märke till att talet om det svenska språket som nyckeln till framgång verkar ha slagit igenom alltmer under det senaste decenniet.

Språkkonkretiseringen pekade ut en faktisk och gripbar uppgift som gjorde det möjligt att börja någonstans och att göra någonting. Därmed kunde lä-rarna åt sig själva formulera ett mer hanterligt uppdrag för att kanske lindra känslor av kaos och maktlöshet. Konkretiseringen tillhandahöll också ett verktyg för skolans anställda när de skulle tala med föräldrar och elever. (Runfors 2003:161)

Att många invandrarbarns misslyckande i skolan beror på ”bristfälliga kunskaper i svenska” gör frågan mer hanterbar för skolfolk, menar Run-fors. Ofta glöms t.ex. modersmålets betydelse för en mer allmän kun-skapsinhämtning bort. Tore Otterup studerade i sin avhandling (2005) elevers flerspråkighet och vad den betyder för invandrarungdomarna själva i deras liv. Otterup pekar på olika förutsättningar för ungdomars flerspråkighet och hur olika aspekter av flerspråkigheten manifesterar sig i ungdomars identitetskonstruktioner. Han intervjuade åtta flerspråkiga gymnasieungdomar och analyserade deras livsberättelser. Ungdomarnas flerspråkighet, genom de många val den möjliggör, har stor betydelse för deras identiteter, som kännetecknas av att vara sammansatta och förän-derliga. Den egna flerspråkigheten verkar ungdomarna ta för given, och

hemmet som genom kontakter med släktingar, ofta spridda över hela världen. Genom skolan har modersmålsundervisningen bidragit till ung-domarnas flerspråkiga utveckling. Resultaten visar, menar Otterup, att om dessa ungdomar får möjlighet att skapa sig ett handlingsutrymme, kan de lyckas och därmed bli en betydande resurs som det svenska sam-hället bättre borde kunna tillvarata.