1.7.1 Rättighet
Detta arbete kommer löpande att använda sig dels av begreppet rättighet och dels uttrycket rätt till vård. Begreppet rättighet kan ha flera betydelser och användas på flera olika sätt, samtidigt som det ofta används i ett sammanhang där det uppfattas som givet vad begreppet faktiskt innebär i varje enskilt fall. Det går att dela in begreppet i dels individuella mänskliga rättigheter och dels sociala rättigheter. Individuella rättigheter kan innefatta rätt till liv, frihet och rätt till rättvis rättegång. Sociala rättigheter kan innefatta rätt till utbildning och rätt till välfärd eller sjukvård. Legala rättigheter är de rättigheter som utgörs av ett individuellt krav som det allmänna ska uppfylla, där det allmännas skyldighet att exempelvis bevilja bistånd är klart definierade i lag. En legal rättighet ska också stå under statlig tillsyn parallellt med att de myndigheter som ska verkställa det innehåll som rättigheten utger också ska stå under kontroll. En kvasirättighet å andra sidan innebär att en enskild inte har rätt till domstolsprövning av rättigheten i fråga, däremot ska andra klagomöjligheter finnas. En kvasirättighet medger således en begränsad rätt för den enskilde att ställa krav och utkräva rätt, men en lag som innehåller en sådan rättighet stadgar istället en skyldighet för det allmänna att tillhandahålla exempelvis omsorg eller vård utefter den mån det finns befintliga resurser.
Hälso- och sjukvårdslagens regler om god vård är en typ av rättighet som kan kategoriseras som en kvasi- eller målrelaterad rättighet, på grund av att lagstiftningens uppbyggnad inte möjliggör någon klagomöjlighet för enskilda.14
Rättighetsbestämmelser återfinns i flera olika regelverk och riktar sig oftast till en obegränsad grupp individer. Individens mänskliga rättigheter som uttrycks i både RF och
14 Lind, s. 33.
internationella konventioner och överenskommelser utesluter inte barn.15 Samtidigt är barn mer sårbara och mer utsatta än vad vuxna är och kräver därför ett särskilt hänsynstagande, skydd och stöd.16
Vad en mänsklig rättighet innebär är i ett barnrättsperspektiv inte alltid helt självklart. Ett intresseteoretiskt perspektiv på mänskliga rättigheter definierar en rättighet som ett intresse som skyddas genom en rättslig och/eller moralisk plikt att skydda intresset.
Givetvis innehar ett barn, likt vuxna människor, också intressen, och det förefaller naturligt att några av dessa intressen har ett starkt moraliskt fäste i samhällets värderingar, som uppfattningen att barn behöver skyddas från skada. Den problematik som uppstår när man talar om rättigheter särskilt för barn är exempelvis rätt att yttra sig och rätt att bestämma i vissa frågor som rör dem själva. Anledningen till detta är att barn till skillnad från de flesta vuxna inte har samma möjlighet eller kompetens att ta rationella beslut och ansvara för konsekvenserna för dessa. En viljeteoretisk rättighetsteori utgår därför ifrån att barn inte kan vara rättighetsbärare i ordets egentliga mening. För att utifrån det viljeteoretiska synsättet kunna konstatera att barn kan vara rättighetsbärare behöver någon med förmåga att och kompetens att kunna göra ett avgörande i fråga om utkrävande eller avstående från pliktuppfyllelse svara för detta utifrån barnets intresse. En sådan person kan vara barnets föräldrar.17
Utgångspunkten i detta arbete är att barn är självständiga rättighetssubjekt och att de omfattas av mänskliga rättigheter precis som vuxna gör. De har således en grundläggande rätt till ett självbestämmande i de fall det inte finns tillräckliga skäl att begränsa denna rätt.
1.7.2 Rätt till hälso- och sjukvård
Allt sedan frågan kring förstärkta patienträttigheter tagit form under senare delen av 1900-talet, är det lätt att ta miste på hälso- och sjukvårdslagstiftningens uppbyggnad och
15 Se Forsman, s. 75. Det framgår även av 2 kap. 1 § RF att var och en ska vara tillförsäkrad rättigheter.
Bestämmelsen inkluderar därför i sin ordalydelse även barn.
16 Forsman, s. 82.
17 Singer, s. 30.
föreställa sig den som en rättighetslagstiftning. Så är inte fallet och HSL innehåller inga bestämmelser om rätt till hälso- och sjukvård.18
Rätten till hälso- och sjukvård grundar sig i tolkning av bland annat artikel 2 i EKMR om rätten till liv, och artikel 12 om rätten till hälsa i FN:s konvention om de ekonomiska, sociala, och kulturella rättigheterna. Artikel 24 i barnkonventionen stadgar dessutom en uttrycklig rätt till hälso- och sjukvård för barn. Rätten till hälso- och sjukvård enligt barnkonventionen är inte obegränsad utan avhängig bland annat av de resurser staten har att tillgå.19
Sammanfattningsvis handlar den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen inte om en rätt att utkräva hälso- och sjukvård, utan reglerar i stället en skyldighet för samhället att erbjuda nödvändig vård. Det rör sig därmed snarare om en skyldighetslagstiftning. HSL innehåller inte heller några bestämmelser om överklagande.20 Införandet av en mer rättighetsbaserad hälso- och sjukvårdslagstiftning har varit omdiskuterad senast i samband med införandet av den nya patientlagen. En sådan reform har funnits innebära större nackdelar än fördelar.21
Att begreppet rätt till vård inte innebär någon i domstol faktisk utkrävbar rättighet är viktigt att bära med sig vid fortsatt läsning av detta arbete. Begreppet rätt till vård behöver i stället syfta till den möjlighet till vård som skulle erbjudas en vuxen, i förhållande till den vård som ett barn har möjlighet att självständigt ta del av eller erbjudas.
1.7.3 Förälder och vårdnadshavare
Arbetet kommer att behandla ordet förälder synonymt med ordet vårdnadshavare. Med förälder avses genomgående en förälder med vårdnadsansvar, och en förälder utan vårdnadsansvar ingår berörs inte av utredningen. Med begreppet förälder kan alltså även inkluderas en vårdnadshavare som är särskilt förordnad22 och därmed inte barnets biologiska eller rättsliga förälder.
18 Rönnberg, s. 53.
19 United Nations Committee on the Rights of the Child, General comment No. 15 (2013), s. 8.
20 Sverne Arvill, Johnsson, s. 28.
21 SOU 2013:2 s. 50. Se även Rönnberg, s. 54.
22 Se 6 kap. 2 § FB.