Condictio indebiti (NJA 2010 s. 448)

Den sista allmänna rättsprincipen, condictio indebiti, är en norm som det inte råder några tvivel om huruvida den är föremål för vägning eller inte. Det sker visserligen inte någon sådan i just NJA 2010 s. 448 där institutet identifieras som en allmän rättsprincip men i det fallet så används normen inte heller utan HD konstaterar bara att den kan utsläcka en rätt till återbetalning. Det framgår dock uttryckligen i andra fall att en tillämpning av principen innebär vägning. Ett exempel är NJA 2011 s. 739 där HD skriver att i conductio indebiti situationer så är det fråga om en avvägning mellan mot-stående intressen och vilken som förtjänar företräde kan skifta från fall till fall. Till faktorerna som påverkar bedömningen nämns att mottagaren varit i god tro, den tid som förflutit innan betalaren skickar ett återkrav, om någon av parterna varit oaktsam och vem som haft bäst möjlighet att bedöma förhållandena som påverkat betalningen. Samma sak framgår också av NJA 2001 s 353, NJA 2005 s 142 och NJA 2015 s 1072.

Trots att det därmed är uppenbart att Condictio indebiti är föremål för vägning så är det oklart om den ska ses som en regellik eller principlik princip. Huvudregeln är att betalningen ska återgå vilket kan sägas ge den en all or nothing karaktär då betalningen antingen återgår eller så gör den inte det. Condictio indebiti omfattar dock hela läran 152 om felaktiga betalningar så oavsett om en betalning återgår eller inte så kan avgörandet sägas ha skett i enlighet med principen och därför kan man märkligt nog inte på ett tydligt sätt bryta mot den. Det är alltså svårt att kategorisera den som antingen regel-153 lik eller principlik.

5.11 Sammanfattning

Som framgår av den här redogörelsen så utgör de allmänna rättsprinciperna en väldig blandning av olika normer. Det finns både regler och principer och bland principerna så är vissa regellika och andra principlika. Två av dem, förbud mot återkallande av gynn-ande förvaltningsbeslut och surrogation, har jag inte kunnat kategorisera och jag tror det är möjligt att dessa allmänna rättsprinciper både tillämpas som regler och som principer

Mellqvist, Persson, Fordran och skuld, s. 37, NJA 2011 s 739 och NJA 2010 s. 448.

152

Se till exempel NJA 2015 s. 1072.

beroende på vem som använder dem. Det är inte omöjligt att samma sak gäller också 154 för de normer som jag kommit fram till är antingen en regel eller en princip då det kan finns domstolar och myndigheter som tillämpar dem på andra sätt än man gjort i de rättsfall och den doktrin jag undersökt. En viss allmän rättsprincip kan därmed existera parallellt både som princip och som regel.

Den variation av olika normtyper som jag hittat bland de allmänna rättsprincip-erna kan man även hitta bland lagarna så detta är inte något som är unikt för den här rättskällan. Här följer tre exempel.

Regel: BrB 1:6 För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.

Princip som är regellik: RF 2:15 st 1 Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom

expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Skyddet för äganderätten ska vägas mot andra intressen, därmed är lagen en princip. Den är regellik då det antingen sker en inskränkning i äganderätten eller så sker det inte.

Princip som är principlik:

RF 1:2 st 3 Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Trots sin lingvistiska utformning som en ska göra norm så är detta en princip då den inte innebär att viss åtgärd måste vidtas från det allmännas sida utan det är bara ett mål som kan stå mot andra mål som ekonomisk välfärd och att trygga arbete och bostäder för

Jfr den öppenhet i beslutssituationen som Zahle beskriver som innebär att det kan finnas flera korrekta

154

tolkningar av en bestämmelse och därmed är dess innebörd inte statisk eller ens singulär då den i olika situationer kan tolkas på olika sätt som alla är acceptabla, Zahle, Praktisk retsfilosofi, s. 332.

befolkningen (RF 1:2 st 2). Normen är något som bara kan uppfyllas i större eller 155 mindre utsträckning och därmed är den principlik.

När det gäller de ämnesspecifika rättsprinciperna (sakrättsliga principer, skadestånds-rättsliga principer, förvaltningsskadestånds-rättsliga principer etc) så skiljer sig inte heller dessa från de allmänna rättsprinciperna i fråga om vilken typ av normer de är. Det tycks nämligen röra sig om samma rättsprinciper som i olika fall kallas för olika saker. Surrogation beskrivs till exempel som en allmän rättsprincip i NJA 2017 s. 1053 men i NJA 2009 s. 500 som man också hänvisar till i det fallet så kallas det för en allmän sakrättslig princip. Samma sak gäller för officialprincipen som i RÅ 1999 ref 76 benämns som en allmän rättsprincip och i HFD 2014 ref 50 som en allmän förvaltningsrättslig princip. Likaså sägs proportionalitetsprincipen vara en allmän rättsprincip i de fall jag analyserat men i andra domar som HFD 2012 ref 12 så skriver man att den är en allmän rätts-grundsats inom förvaltningsrätten. Begreppen sakrättslig förvaltningsrättslig och skade-ståndsrättslig princip bör alltså kunna ses som synonymt med allmän rättsprincip, i vart fall om man ser hur de högsta domstolsinstanserna använder dessa uttryck.

Detta är helt i linje med Tuoris beskrivning av allmänna rättsprinciper som något som hör till ett visst rättsområde, enligt honom har sakrätten sina allmänna rättsprincip-er, den konstitutionella rätten sina och förvaltningsrätten sina. Det bör dock inte vara 156

uteslutet att en norm kan vara en allmän rättsprincip inom flera rättsområden vilket till exempel proportionalitetsprincipen är. De finns både inom förvaltningsrätten, EU-rätten och kanske även inom den konstitutionella rätten och straffrätten. Någon verkligt ”allmän” rättsprincip, alltså en princip som är tillämplig inom alla rättsområden, tror jag dock är det kan vara svårt att hitta då en sådan måste vara väldigt generella men sam-tidigt säga något av värde för att det ska finnas någon mening med dem. Det skulle dock kunna finnas sådana inom rättens djupstruktur och jag tror ett exempel på det är rätten till domstolsprövning. Den bör finnas inom alla rättsområden då ett rättsområde som består helt och hållet av regler som inte har i vart fall potential att upprätthållas av en domstol eller liknande organ inte är särskilt meningsfullt.

Prop. 2001/02:72 s. 49, se även Aarnio, Reason and authority, s. 179, där han placerar målprinciper

155

bland de rena principerna.

Tuori, Critical legal positivism, s. 177.

6. Slutsats