God tro hos besittaren är nödvändigt för godtrosförvärv (NJA 2009 s. 889) 34

Frågan i NJA 2009 s. 889 är om det gjorts ett godtrosköp av en motorcykel som mottagits av köparen från tredjeman som haft den i sin besittning. Domstolen börjar med att gå till propositionen till godtrosförvärvslagen (Prop 1985/86:123) där det står att om den förvärvade egendomen finns hos någon annan än överlåtaren och besittnings-övergång sker genom denuntiation så måste enligt allmänna rättsprinciper besittaren vara i god tro om förvärvarens rätt för att det ska ske ett godtrosförvärv. I proposition-93 en ges inte någon närmare förklaring till vilken eller vilka allmänna principer det rör sig om eller vad ursprunget är. Det står dock i förarbetets allmänna del att lagförslaget bygger på nuvarande principer om godtrosförvärv som utvecklats i praxis. 94

Se Zahle, Praktisk retsfilosofi, s. 332.

92

Observera att det i propositionen står ”allmän princip” men i domen skriver man att det står allmän

93

rättsprincip.

Prop 1985/86:123 s. 5.

Domstolen i NJA 2009 s. 889 går vidare med uttalandet i propositionen och konstaterar att det är en allmän rättsprincip att god tro krävs av besittaren när denne är uppdrags-tagare till förvärvaren eller antas fått ställning som sådan genom kontakten med honom. Som stöd för detta hänvisar HD dels till SOU 1965:14 s. 86 och dels NJA 1931 s. 741. Rättsfallet (NJA 1931 s. 741) diskuterar inte den principiella frågan närmare utan HD i

NJA 2009 s. 889 tycks använda utgången i målet i sig som stöd för godtroskravet hos besittaren. SOU:n nämner också NJA 1931 s. 741 men tar även upp att det finns stöd för ståndpunkten att det krävs god tro av besittaren i reglerna om godtroskrav vid rätts-handlingar genom ombud eftersom besittaren kan sägas vara ombud för båda parterna. 95 När det gäller rättshandlingar genom ombud så har man i doktrin sett lite olika på vem eller vilka som måste vara i god tro för att det ska ske ett godtrosförvärv men i SOU:n tycks man sluta sig till att det i vart fall är nödvändigt att förvärvarens ombud är i god tro. 96

I situationer där besittaren endast är uppdragstagare till säljaren säger HD att det saknas stöd i allmänna rättsprincip för att det skulle krävas god tro av honom och man hänvisar här till doktrin. Det här leder till att domstolen drar slutsatsen att uttalandet i propositionen om att det är en allmän rättsprincip att god tro krävs av besittaren måste syfta på situationer där hon är uppdragstagare åt förvärvaren och inte sådana situationer där hon endast är uppdragstagare åt säljaren.

Det framgår alltså inte uttryckligen i domen vilken den eller de allmänna principerna är men jag tror att det man avser är att ett ombud ska ses som en förlängning av huvudmannen. Det kan jämföras med bestämmelsen i handelsbalken (HB) 18:2 där det står att vad ombudsman eller fullmakt gör och sluter, det vare så gillt, som

huvud-man det själv gjort och slutit hade. Ser vi ombud som huvudhuvud-mannens förlängda arm är

det också rimligt att i fråga om godtrosförvärv bara kräva god tro av besittare som är ombud till förvärvaren då det är från förvärvaren godtrosförvärvslagen kräver god tro och inte från överlåtaren och därmed bör kravet inte heller omfatta dennes ombud.

Till viss del bör ursprunget till den här principen kunna ses som reglerna om om-bud och ställföreträdare i handelsbalken liksom reglerna i avtalslagen om fullmäktige

SOU 1965:14 s. 86.

95

SOU 1965:14 s. 86 och 104f.

eftersom normen om huvudmannens förhållande till sitt ombud till viss del är lagfäst här. Möjligheten att genom ombud företa rättshandlingar och genom ombudets handlande bli bunden har dock gamla anor i svensk rätt och kan som flera andra av de allmänna rättsprinciperna spåras tillbaka ända till landskapslagarna. Trygger skriver 97 att omkring år 1300 så var det i princip tillåtet med ställföreträdarskap vid alla rättshandlingar i svensk rätt även vid viktigare sådana som köp av fast egendom. 98 Principen har alltså funnits med oss länge och ursprunget tycks ligga långt tillbaka i tiden.

Det här fallet tror jag är ytterligare ett exempel på när domstolen gör en fit bedömning. I propositionen till godtrosförvärvslagen beskrivs en princip, eller kanske snarare en rättsnorm som följer av en princip, som HD sedan undersöker hur förenlig den är med rätten i övrigt. Domstolen kommer fram till att en viss formulering av den här normen, god tro av förvarens ombud krävs, är den som passar bäst med det etablera-de rättsliga materialet. Det är lite svårare att avgöra om något som kan liknas vid en substance bedömning görs då det inte sker någon diskussion om rättvisa, rimlighet eller moral utan fokus tycks helt vara på hur gällande rätt ser ut och hur normen som beskrivs i propositionen bör förstås utifrån detta.

Placerar vi principen i Tuoris system kan den sägas ha kommit till uttryck på rättens ytskikt genom till exempel avtalslagen och HB men framförallt tror jag den bör ses som en princip inom rättskulturen. För det första finns den inte fullständigt beskriv-en på ytskiktet utan framgår beskriv-endast till viss del där. För det andra tycks dbeskriv-en ha varit del av svensk rätt under lång tid och därmed haft tid att internaliserats inom juristkåren. Dessutom har den sådana egenskaper som Tuori beskriver att en rättskälleprincip inom rättskulturen har. Dels så ges den inte någon precis definition eller formulering i domen eller i propositionen till godtrosförvärvslagen vilket Tuori beskriver inte är så viktigt för dessa principer. Den tillämpas inte heller rakt av utan man beskriver hur den påverkar rättens ytskikt, närmare bestämt reglerna om godtrosköp och vem som behöver vara i god tro för att ett sådant ska ske, vilket är den inverkan dessa principer har på rätten. Förmodligen är principen också del av djupstrukturen med tanke på att en modern

Se Trygger, Om fullmakt, s. 62f.

97

Trygger, Om fullmakt, s. 64.

marknadsekonomi liksom den globala handel som alla länder deltar i förutsätter att fysiska personer, liksom företag och andra sammanslutningar kan företrädas av ombud.