Ombud är en förlängning av huvudmannen (NJA 2009 s. 889)

Som jag beskrivit i avsnitt 3.9 är det inte helt klart vad den allmänna rättsprincipen är i NJA 2009 s. 889 men den tycks röra sig om att ett ombud är en sorts förlängning av huvudmannen. Huvudmannens och ombudets förhållande till varandra är till stor del reglerad i avtalslagen och handelsbalken. Av HB 18:2 och avtalslagens 10 § framgår att ombudets handlande blir bindande för huvudmannen som om han själv företog rätts-handlingen. Prima facie tycks det inte vara en norm som är föremål för vägning och de undantag som finns i avtalslagen och HB talar inte heller för att huvudmannens och tredjemans intresse ska vägas mot varandra. Istället sätter de lagfästa undantagen upp tydliga kriterier för när huvudregeln inte ska tillämpas och uppfyllandet av dessa verkar inte kräva vägning eller uppställande av en preferensordning. Har ombudet handlat i strid med sin behörighet så är huvudmannen inte bunden (avtalslagen 10-11 §§). Har ombudet handlat i enlighet med både behörighet och befogenhet så är huvudmannen bunden (10 §) och har ombudet handlat inom behörighet men utanför befogenhet så är huvudmannen bunden om tredje man inte insåg eller borde insett befogenhetsöver-skridandet (11 §). Vägningen av olika intressen har i dessa fall gjorts på förhand av lagstiftaren vilket resulterat i dessa bestämmelser som kan tillämpas rakt av utan ytterligare preferensbedömningar.

Samma sak kan dock inte sägas om skadeståndslagen 4:1 där en arbetsgivares ansvar för en anställds skadevållande handlingar regleras. Denna bestämmelse öppnar upp för att skadeståndsansvaret antingen kan hamna på arbetstagaren eller på arbetsgivaren baserat på en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet som handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. När en arbetstagare orsakat en skada så ska alltså en avvägning göras mellan olika intressen för att se om arbetstagaren (ombudet) ska ansvara för skadan eller arbetsgivaren (huvud-mannen) vilket kan ses som en bedömning av om arbetstagaren ska ses som en förläng-ning av arbetsgivaren eller inte. Den allmänna rättsprincipen bör därmed ses som en norm som är föremål för preferenslogik i de här fallen. Detta talar för att det är en princip även om den i vissa situationer begränsats genom lag på sådant sätt att det inte finns något utrymme att väga den.

Som princip är den regellik eftersom den sätter upp en standard som antingen uppfyllas eller inte uppfylls. Huvudmannen ansvar eller ansvar inte för ombudet och ombudets handlande binder eller binder inte huvudmannen.

5.8 Vindikation (NJA 2017 s. 1053)

Vindikationsprincipen i fråga om lösöre är i stort sätt helt reglerad i godtrosförvärvslag-en. Där står i vilka situationer man förlorar äganderätten till egendom om denna avhänts av någon som inte hade rätt att göra detta och i vilka situationer man har rätt att få den tillbaka från förvärvaren. Har besittningen förlorats på något av de sätt som beskrivs i 3 § (stöld, rån eller olaga tvång) så har ägaren rätt att få tillbaka egendomen utan lösen från förvärvaren. Har besittningen förlorats på något annat sätt än de som beskrivs i 3 § och förvärvaren varit i god tro om att överlåtaren hade rätt att förfoga över egendomen så övergår äganderätten till förvärvaren om han tagit egendomen i besittning (2 §). Den ursprunglige ägaren behöver då utge lösen för att återfå denna (5 §). Har förvärvaren inte varit i god tro eller inte fått egendomen i sin besittning övergår inte äganderätten och lösen krävs inte (2 och 5 §§ e contrario). Vindikationsprincipen tycks genom detta blivit lagstadgad på sådant sätt att det inte finns något utrymme att göra en vägning mellan olika intressen för att se om rätten att återfå egendomen ska stå sig eller inte. En domare bör alltså inte kunna väga värdet av att någon inte på ett orättfärdigt sätt

förlorar äganderätten till sin egendom och värdet av att en förvärvare inte helt plötslig förlorar vad han köpt för att lösa en situation där någon köpt lösöre av någon som inte

hade rätt att avhända sig egendomen då alla tänkbara situationer tycks vara täckta av godtrosförvärvslagen. Dessa bestämmelser är regler och det krävs ingen vägning för att avgöra om rätten att återfå egendom ska stå sig eller inte. Låt vara att godtrosrekvisitet i vissa situationer kan kräva att en delvis skönsmässig bedömning. Vindikationsprincipen bör därmed inte ses som en princip utan som en regel.

5.9 Surrogation (NJA 2017 s. 1053)

Som jag beskrivit i avsnitt 3.11 så innebär surrogation att en egendoms rättsliga identitet kan övergå från en sak till en annan och ägaren till det ursprungliga föremålet kan där-med få en sakrätt i egendomen som tagit dess plats. Om någon till exempel stulit en 148 femhundrakronorssedel och den växlas av tjuven till fem hundrakronorssedlar så kan ägaren till femhundrakronossedeln ha rätt till de fem hundrakronorssedlarna. Det framgår av praxis och doktrin att den här rätten är beroende av två saker, för det första att surrogatet kan identifieras och för det andra att det finns ett tydligt samband 149 mellan den ursprungliga egendomen och surrogatet. Den allmänna rättsprincipen ser 150 ut som en regel och det första kravet, att den nya egendomen ska kunna identifieras, bör endast kräva en empirisk undersökning av viss egendomsmassa (och alltså inte någon vägning) för att kunna konstatera om det är uppfyllt eller inte. Det andra kravet, att det ska finnas samband mellan den ursprungliga egendomen och surrogatet, är mer problematiskt. Enligt Håstad så godtas surrogation i vissa fall om sambandet inte är komplicerat men det blir godtycklig vart man drar den gränsen, ska till exempel sakrätt ges i egendom där man kan spåra omvandlingen men denna skett i många steg? Låt 151 oss ta en femundrakronorssedel som exempel igen. Säg att den växlats till fem hundrakronorssedlar som använts för att köpa en stol som gått sönder sånär som på

Se NJA 2009 s. 500, NJA 2017 s. 1053,Rodhe, Handbok i sakrätt, s. 199 och Håstad, Sakrätt avseende

148

lös egendom, 166 ff.

Kan den inte det så är kravet på specialitet som följer av specialitetsprincipen inte uppfyllt, NJA 2009

149

s. 500.

NJA 2009 s. 500.

150

Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 165f.

tyget som sytts fast på en ny stol som sålts för tvåhundrakronor. Ska då den ursprung-lige ägaren ha en viss procent av dessa två hundra kronor som motsvarar stolstygets värde i förhållande till hela stolen?

Det faktum att gränsen måste dras någonstans och att denna gränsdragning kräver en skönsmässig bedömning skulle kunna leda till att normen vägs men det behöver inte vara så. Huruvida bedömningen innebär en vägning eller inte är nämligen beroende av vilket skönsmässigt sätt en beslutsfattare väljer att bedöma sambandskravet på. Någon kanske beaktar hur skyddsvärd den enskilda borgenären är och jämför detta med hur viktigt det är att alla borgenärer behandlas lika för att avgöra om sambands-kravet är uppfyllt. Detta tillvägagångssätt innebär att bedömningen blir föremål för preferenslogik. Kanske kan det tyckas osakligt att ta hänsyn till sådana faktorer när man ska avgöra om det finns ett samband mellan två föremål eller inte men HD har antytt att sådant får beaktas när man avgör om en sakrätt finns. I NJA 2009 s. 500 föreslås till exempel att om fungibel egendom påträffas hos en tjuv och denna är av samma slag som han för en kort stund sedan tillgripit så kan offret få sakrätt i denna, trots att specialitetskravet alltså inte är uppfyllt då det inte går att vara helt säker på att det är samma sedlar som de som stulits.

Ett annat sätt för en domare att gå tillväga när han avgör vart gränsen för sam-band ska dras är att ställa upp vissa fasta handlingsregler. Till exempel att man godtar överflyttningar mellan konton i hur många steg som helst (om det inte sker samman-blandning) men i övrigt bara omvandlingar i ett steg. Detta tillvägagångssätt skulle innebära att ingen vägning görs.

Då surrogationsinstitutet inte finns lagreglerat och det inte tycks finnas något definitivt svar i andra rättskällor på hur bedömningen av samband ska göras så kan jag inte avgöra om den allmänna rättsprincipen är föremål för vägning eller inte. Det är därmed oklart om det är en princip eller en regel. Det är dock klart att normen är regel-lik då den sätter upp en standard som antingen följs eller inte följs, den ursprunglige ägaren får en sakrätt i surrogatet eller så får hon inte det.