Döden vid fronten

I dokument Elddop. Baptism of Fire (sidor 24-28)

6. Undersökning

6.4. Döden vid fronten

Det tredje gemensamma temat med benämning, döden vid fronten, syftar som tidigare nämnt till att lyfta de delar som beskriver aktivt stridande och dödsfall därtill. Som nämnt tidigare upptäcktes en skillnad i den initiala rapporteringen av fronten i koppling till när militärerna anlände där. En av de skillnader som upptäckts i samband till de som anlände tidigt vid fronten i jämförelse med de som anlände senare är att de som anlände senare initialt beskriver dödsfall på ett annat sätt. De uttrycker inte en rädsla över att de själva står inför risken, utan istället andra soldaters död. Varför de väljer att skriva om detta går att reflektera över. Varför skriver inte Balfour och Teer om den absolut primära faran om att förlora sitt liv nu när de anlänt till fronten? Det skulle kunna bero på att Kanada ännu inte hade börjat förlora soldater i större skalor 1915. Mentaliteten av att man utan tvekan kommer återvända hem segrande må fortfarande ha varit aktuell bland alla nationer under det första året av stridande. Som Teer senare skriver i ett brev från februari 1918 så hoppas han att detta fruktansvärda krig kommer fortsätta till ett framgångsrikt avslut, då han anser att de har lidit alldeles för mycket för att nu

53 Ibid. Simpson, 02-11-1918.

54 Ibid. Simpson, 11-11-1918.

55 Ibid. Teer, 09-02-1918.

25 gå med på tyska fredsvillkor.56 År 1918 visar han alltså ett medvetande om hur de lidit stora förluster efter cirka tre års stridande. Ett medvetande som inte identifierats när han först anlände vid fronten. Även Teer har då 1918 fått en förhöjd dödsmedvetenhet eftersom han insett att han inte på något sätt är skyddad mot döden.

En annan anledning till denna brist på dödsrapportering må bero på att det under hösten 1916, efter Somme och Verdun, inte längre gick att dölja den höga dödlighet som skyttegravskriget bidrog med. Ett argument för Balfours och Teers val av att inte skriva om faran att dö, skulle därför kunna bero på att det inte är vad familjen i Kanada vill höra. De väljer att inte skriva om detta då de 1915 fortfarande hade möjligheten att dölja det. Som tidigare beskrivet må de 1915 inte heller själva varit medvetna om den höga dödssiffran. Till sist går denna fråga i sig självklart koppla till tidigare beskrivna dödsmedvetenhet. Utifrån Freuds teori skriver de om döden i skyttegravarna för att de innehar ett medvetande om att allt liv tillslut dör ut. Vad som sticker ut är emellertid hur de initialt inte verkar oroade själva. De beskriver förluster bland deras sektion av fronten utan att fundera över sin egen dödlighet. Självklart skulle detta kunna vara ett sätt att hålla hoppet uppe, eller som tidigare nämnt kanske inte familjemedlemmarna vill läsa om hur deras son eller systerson befarar sin egen död. Men då denna verklighet är så väl sammanhängande med den teori som menar att alla människor har ett dödsmedvetande, men samtidigt svårt att föreställa sig sin egen död, blir omständigheterna sannerligen intressanta.

Beskrivandet av det aktiva stridandet skiljer sig på flera sätt soldaterna emellan, men har en gemensam aspekt. Denna aspekt stämmer även överens med vår samtida kunskap om att det var artilleriet som orsakade mest dödsfall under första världskriget, och det är deras beskrivning av det intensiva artilleribombardemanget. Simpson beskriver den artonde augusti 1916 som allt annat än tyst. Det var som att varenda artilleripjäs på hela fronten öppnade eld samtidigt och det gick inte höra något annat. Allt de kunde se över fiendens skyttegravar var rökmoln efter rökmoln kombinerat med upprepande blixtar av splitter. Han skriver att det var både storslaget och fruktansvärt att bevittna. Bombardemanget började 14:30, infanteriet anföll 15:00 och lyckades ta den sektion de var beordrade att inta, och vid 16:00 var allt tyst igen.57 Under omvända omständigheter beskriver Balfour i ett brev från juni 1916 att tyskarna påbörjade ett bombardemang som pågick i fem timmar. Han beskriver hur fruktansvärt det var och att flera soldater dog runt omkring honom. Balfour befann sig inte vid den absoluta frontlinjen, men utsattes ändå för kraftigt beskjutning. Efter fem timmar anföll det tyska infanteriet som lyckades

56 Ibid. Teer, 09-02-1918.

57 Ibid. Simpson, 22-08-1916.

26 bryta igenom på kanadensarnas högra flank vilket resulterade i att de nu befann sig i samma skyttegravar. Tyskarna började kasta handgranater och Balfour fick syn på en tysk som han började beskjuta, han skriver att han kanske fick honom. Han avslutar med att skriva: "I don't know yet how it is we came out alive the few that did."58 Något som lades märke till vid genomläsning av Balfours stridsbeskrivning är hur han inte verkar hysa något hat mot sin fiende. Denna avsaknad av hat har identifierats vid flertalet tillfällen, men upptäcktes först med Balfour. Att kämpa mot sin fiende beskrivs bara som en del av vad som behövde göras. Att vara dödsbejakande riktar i det här fallet inget hat mot de människor han försöker döda, utan det är bara en önskan om att fienden blir frånvarande, så att han kan återvända till sin familj. Freud hade menat att detta är fullkomligt givet eftersom Balfour inte har någon anledning att hysa personligt agg mot de männen på andra sidan ingenmansland. Utifrån sin teori om dödsdriften hade Freud bara menat att Balfours dödsbejakande handlingar gentemot fienden bara är ett resultat av de drifter som arbetar mot det slutgiltiga målet, att ta sig hem levande. Likt det exemplet han ger med modern och fadern så är bara fiendesoldaterna något som står i vägen för att återförenas med familjen, och en önskan av fiendens död blir därför opersonlig. Att bekämpa sin fiende blir helt enkelt ännu en uppgift som ger honom rätten att så småningom återvända hem. Att han uttrycker häpnad över att han tog sig från den stridsfronten levande visar, som tidigare exemplifierat, även på ett förhöjt dödsmedvetande. Sista exemplet kommer från Shortreed i ett brev daterat tjugoåttonde oktober 1917. Som artillerist har han lärt sig var inkommande projektiler kommer slå ned med hjälp av ljudet. Han skriver att man ofta har tid att lägga sig platt i leran när man hör en inkommande artilleripatron. Att döma av ljudet finns det emellertid vissa projektiler man inte ens behöver bry sig om.59

Som hemmafronten såg en brist på innehåll om Kanada bland de senare breven gäller detsamma här, fast istället en avsaknad på innehåll om aktivt stridande. Bland de första breven noterades utförliga beskrivningar om offensiver med specifika detaljer om hur stridandet gick till. Den enda beskrivningen, som emellertid är väldigt kort, om stridande bland de senare breven kommer från Teer i ett brev skrivet den tjugofemte mars 1918. Detta var fyra dagar efter att Tyskland inlett sin våroffensiv Kaiserschlacht, som inleddes med Operation Michael, vilket var den största landoffensiven världen dittills skådat.60 Även den så kallade hundradagarsoffensiven, som ägde rum under den tid då majoriteten av dessa militärers senare brev skickades, benämner inte heller stridandet i detalj. Detta kan möjligtvis ha en koppling till

58 Ibid. Balfour, 11-06-1916.

59 Ibid. Shortreed, 28-10-1917.

60 Leonhard, Jörn. Pandora's Box: A History of the First World War. 2018, s.746.

27 den avsaknad av rädsla som tidigare benämnts. År 1918 hade stridandet dels blivit en vanlig del av militärernas vardag, samtidigt som dessa män utvecklat en stridserfarenhet där de lärt sig att mentalt hantera livshotande situationer. När de först anlände vid fronten var denna typ av krigföring något nytt som de tog sin tid med att beskriva i detalj. Slutsatsen blir därför att de 1918 vant sig vid en vardag som inte liknar något de upplevt tidigare, och att fortsätta skriva om detta var därför inte längre av intresse.

En avslutande aspekt som undersökningen vill involvera faller inte direkt in under en av dessa tre kategorier, men upplevs ändå som för relevant för att kringgå. Det handlar om Simpsons brev och hur reflekterande han är. Han förmedlar en slags medvetenhet och intelligens som inte kan mäta sig med de andra militärernas brev. Han upplevs vara före sin tid i sådan utsträckning att det nästan känns som någon från vår samtid skriver breven. Flera av de upplevelser han skriver om är sådant som vi idag accepterar och känner till som sann fakta från första världskriget. Självklart är det från primärkällor som vi ursprungligen fått all kunskap, men att faktiskt kunna iaktta denna fakta från breven är något alldeles unikt. Simpson bidrar här med brev som argumenterar för användandet av brev och primärkällor i skolan. Detta eftersom beskrivningarna i hans brev är så väl överensstämmande med vår samtids historieböcker. I ett brev från tjugoandra augusti 1916, sammanfattar Simpson sina tre första månader i Frankrike.

Efter att ha beskrivit händelser som nämnts tidigare i undersökningen, fortsätter han med att reflektera kring synen på soldater och hur hedniska de skulle framstå som för den civila motparten. Han fortsätter sedan med att diskutera religionens roll för soldaten och hur det förmodligen är förhastat att döma en soldat innan man lärt känna honom. Avslutningsvis ger han en kort diskussion kring gott och ont, och att det är svårare att döma människor i krigstid.61 Att läsa primärkällan ger mer än vad denna korta sammanfattning kan beskriva, men det är verkligen en aspekt värd att belysa. I ett brev från andra november 1918, nio dagar innan vapenstilleståndet på västfronten, skriver han hur han tror att kriget snart kommer nå sitt slut.62 Under krigets sista månader existerade det en känsla av att kriget var nära sitt slut, så det är lätt att dra slutsatsen att Simpson enkelt kunde ha gissat sig till detta. Kriget började emellertid med tanken om att det skulle vara slut till julen 1914 och sedan under många fler tillfällen efter det.

Då Simpson är så korrekt med sina formuleringar blir detta därför en unik tillfällighet.

61 VIU. The Canadian Letters and Images Project. 2021. Simpson, 11-08-1916.

62 Ibid. Simpson, 11-08-1916.

28

I dokument Elddop. Baptism of Fire (sidor 24-28)