DAGSTIDNINGARNAS RESEREDAKTIONER Genrens status

Resejournalisterna är eniga om att resejournalistikens status som journalistisk genre på dagstidningen relativt sett är låg. Samtidigt framträder bilden av en genre som ändå har stark legitimitet på tidningen, dels för att resejournalistens arbete uppfattas som roligt och lättsamt och dels för att turism är ett ämne med högt läsvärde.

Resor är ett av de mest lästa enskilda ämnena i hela tidningen och det beror på att resor, till skillnad från många andra ämnen skär tvärs igenom kön, ålder, inkomst, alla reser, fattig som rik, ung som gammal. Alltså ämnet som sådant lockar, det är drömmar, förhoppningar och det gör det till ett oerhört populärt ämne. Egentligen kan du inte skriva för mycket om resor. Folk sväljer allt om resor, som läsämne är det överlägset och det är ju tacksamt. (J2)

Resereportage ger inte de stora lösnummerköpen, knappast, man köper den av tradition för att man vet att det finns ett puttrigt resematerial. (J3)

Organisatoriskt utgör resejournalistiken en del av dagstidningens så kallade featureavdelning. ²¹ Som en del av featureavdelningen, konkurrerar resejournalistiken om medieutrymme med exempelvis sport-, motor- och musikjournalistik. Det innebär att tidningsledningarna, med jämna mellanrum, omstrukturerar dagstidningarnas featureavdelningar i syfte att skapa ett mer lukrativt sammansatt medieinnehåll. Detta kan innebära beslut om att lägga ned en resebilaga till förmån för en bilaga om motor eller sport om man anser att en sådan bilaga genererar större annonsintäkter.

Resebilagan kom till av annonsskäl. (J6)

Sammantaget visar intervjuerna att resejournalistikens status på dagstidningen kan relateras till genrens popularitet hos mediepubliken samtidigt som resejournalistikens

21

Feature = reportage, specialartikel, motsats till tidningens nyhetsmaterial (GP:s helgbilaga Två dagar är ett exempel på detta).

annonsintäkter (i relation till andra featureämnens), avgör huruvida resor prioriteras utrymme i tidningen. Hur påverkas (och påverkar) resejournalistiken som profession av dessa organisatoriska villkor? Intervjuerna kommer här i huvudsak att handla om tendenserna att reseredaktioner slimmas och inkorporeras i stora featureredaktioner, samt de osäkra villkoren som frilansande resejournalister arbetar under. Slimmade och/eller integrerade reseredaktioner innebär att tidningarna har ett fåtal fast anställda resejournalister, nyttjar kompetens och idéer hos tidningens övriga journalister, anlitar en återkommande stab av frilansare, samt köper in kompletterande material. Så har det dock inte alltid varit och några av de mer erfarna resejournalisterna blir nostalgiska när vi pratar om hur resejournalistiken bedrivits tidigare.

Ja, nu är reseredaktionen chefen och två fasta medarbetare och en frilans som skapar väldigt mycket av de här lite längre reportagen. Men det är alltså en avsevärd minskning om man jämför med starten. (J3)

Anställningsformer och professionella bakgrunder

Resejournalister är vanligen inte fast anställda på en redaktion och majoriteten av svenska resejournalister arbetar således som frilansjournalister. Att arbeta som frilansande resejournalist innebär ett krav på att skriva resereportage som de stora reseredaktionerna är intresserade av att köpa – antingen på idéstadiet eller som färdigt resereportage. En frilansande journalist arbetar under andra ekonomiska förutsättningar än en anställd journalist och det är många gånger nödvändigt att tacka ja till erbjudanden om betalda pressresor eller liknande eller att på egen hand söka ekonomisk och praktisk hjälp från researrangörer och destinationsmarknadsförare. Den frilansande resejournalistens arbetsförhållanden är något som alla aktörer är medvetna om. Några resejournalister ser det som ett allvarligt problem då de menar att den professionella integriteten blir lidande. Andra, såväl resejournalister som researrangörerna och turistdestinationens aktörer, uppfattar ofta detta som en möjlighet att påverka produktionen av resereportage. Konkurrensen mellan frilansjournalisterna är hård och intervjuerna visar på två trender orsakade av de osäkra arbetsförhållandena. För det första finns en hierarki inom gruppen frilansande resejournalister, med ett litet antal väl etablerade som ofta har en nära koppling till en viss reseredaktion. Den stora majoriteten av frilansande resejournalister lever dock under osäkra förhållanden och har ofta svårt att sälja in reportage till de etablerade reseredaktionerna. Argument som att man inte vet vad okända resejournalister kan prestera, att det i högre grad förekommer faktafel i frilansjournalisternas material och att det finns en risk för att någon form av ekonomisk hjälp från de kommersiella aktörerna utgår. För det andra tenderar den frilansande resejournalisten att begränsas i sin kreativitet på grund av att reseredaktionerna i princip enbart är intresserade av texter producerade inom normen för det traditionella resereportaget.²² En av de

22

I enlighet med första undersökningen ”Mallorca i tre svenska dagstidningar 1950-2000” karaktäriseras den traditionella resejournalistiken av mediebilder om och för turisten (se vidare kapitel 4-7).

intervjuade resejournalisterna är kritisk till dominansen av frilansjournalister i genren och menar att det som frilansande journalist egentligen bara går att skriva traditionella resereportage. Reseredaktionerna tar helt enkelt inte in annorlunda eller alternativa resereportage som avviker från normen. Berättelser om hur tidningarna ständigt blir översköljda med reportage från världens alla hörn skrivna av förhoppningsfulla frilansande journalister är ett återkommande inslag i intervjuerna. Här gör respondenterna en tydlig markering när det gäller reportage som håller måttet och de som inte gör det. Redaktionerna har vanligen upparbetade kontaktnät med resejournalister som man nästan uteslutande använder sig av, för att man som en av respondenterna uttrycker det ”vet vad dessa kan prestera” (J1).

Det är många som tar en rövare och hej och hå, jag är frilans och jag vill åka med en fotograf, som visar sig vara en fru eller så och sedan tror de att vi ska bjuda dem på resor. Det är mycket sådant, det förekommer många lycksökare. (R1)

Det finns således grovt sett två kategorier av resejournalister. Dels de frilansande som utgör den största andelen av den svenska kåren av resejournalister. Dels fast anställda och deltidsanställda resejournalister, vilka i praktiken är ett fåtal, men betydelsefulla då de befinner sig på de viktiga reseredaktionerna. De fast anställda resejournalisterna har ofta en bakgrund inom sport- och motorjournalistik.

Jag började på sporten, jag är gammal sportjournalist och sedan när jag var trött på sporten, så fanns det inga jobb och då sökte jag jobbet som motorredaktör. Det har vuxit långsamt, det fanns egentligen ingen egentlig struktur på det här, det bara blev… Man kan väl säga att jag har varit ansvarig för resorna sedan 1992/93. (J2)

En av respondenterna har sin bakgrund i konsumentjournalistik och avviker därmed från det gängse mönstret. En viktig skillnad, menar journalisten själv, är att konsumentbakgrunden innebär att ett mer granskande perspektiv förs in i resejournalistiken. Intressant är att namnet på denna resejournalist kommer upp i flera av de andra intervjuerna då respondenterna ska exemplifiera resejournalistik som är av hög kvalitet.

Sammanfattningsvis är resejournalisterna således en grupp journalister med låg professionell status, men som ändå uppfattar sig ha ett värde, dels för att de anses ha ett kul arbete och dels för att resejournalistiken har ett högt läsvärde. Gruppen resejournalister kan delas in i en relativt liten, väl definierad grupp med fast anställda journalister och en större och mer diffus grupp med frilansjournalister. Den typiska resejournalisten har en journalistisk bakgrund i annan featurejournalistik, t ex sportjournalistik.