Temat Utmaningar uppstod främst genom uttalanden kontinuerligt genom intervjuerna där lärarna betonade saker som kunde vara ”svårt” men även i del två av intervjun då lärarna
reflekterade över inkludering i dansundervisningen och hur denna kan utvecklas. Rubriken berör således sådant som lärarna uttryckte som har kunnat tolkas som ämnesspecifikt utmanande. Utifrån synliggörande av eleven och dess kunskap, rummets betydelse och dansens ideal, normer och traditioner.
5.6.1 Utsatthet
Lärarna uttryckte vid flera olika delar av intervjun vid beskrivningar av händelser, metoder eller undervisningen i allmänhet hur dansen är något som är synligt och som genomförs som en gemensam aktivitet. Kunskap förmedlas muntligt, men till stor del handlar det om att lärarna ser eleven och att eleven ser läraren. Lärare L2 gjorde vid två tillfällen liknelser vid andra ämnen, som den ena består av praktiska moment och det andra framförallt består av teoretisk kunskapsredovisning. Läraren beskrev att dansundervisning måste fungera för alla i största allmänhet och att läraren anpassar därför till stor del planeringen av innehåll efter individerna i en grupp. Vidare förklarade läraren hur det dock sker att alla inte kan samtliga moment, men att det då blir väldigt synligt. Nedan följer ett citat:
Alla kanske inte kan göra allt, en det är svårt i ett dansklassrum när alla ser vad alla andra gör, det är ju skillnad i bild, där ser man ju kanske inte...alltså, andra ämnen, då blir det inte så uppenbart och i teater kan man ju ha olika roller liksom och ge olika utmaningar men i dans är det lite mer brutalt synligt.
Det som kan urskiljas ur lärarens citat är att dans skiljer sig från exempelvis andra estetiska ämnen genom att särskilda uppgifter och roller delas sällan ut till eleverna. Dansen genomförs till stor del unisont och olikheter förekommer men det blir ”brutalt synligt”. Rummet delas med varandra och eftersom dansen genomförs till största del fysiskt så kan alla observera varandra konstant. Vid ett annat tillfälle nämnde Lärare L2 också vikten av ”hur ska alla se bra ut”. Läraren reflekterade hur detta kunde osynliggöra individerna i elevgruppen och deras olika behov utav utmaningar. Läraren beskrev hur denne försökte förhålla sig till detta genom att söka ge en extra utmaning till varje enskild elev vid exempelvis koreografiska arbeten under kursernas gång. Detta kunde ibland leda till uppfattningar av ”favorisering” hos eleverna om en elev exempelvis fick en kort solo-del eller fick lära sig en specifik rörelse. Lärare L2 jämförde återigen scenariot med undervisningen i andra ämnen: ”Som i matte, när dem har en mattekurs och någon redan är…klarar alla tal jättefort då kanske den får en extra uppgift för att utmanas och så måste det kanske få vara i dansen också
35
ibland...”. Det här var något som även Lärare P1 tog upp som ett specifikt exempel. Inom samma ämne talade Lärare P1 om förekomsten av elevers olika tendenser att ”ta plats”. Detta blev ett återkommande uttryck för lärarna att beskriva elever som socialt uttrycker sig i större utsträckning än andra elever. Lärare P1 underströk betydelsen av att vara uppmärksam på sociala strukturer för att jobba inkluderande:
Jag tänker att inkluderande är också är att se, för det finns ju alltid i en klass såhär, några elever som tar mer plats! Och att då är det viktigt att inkludera de eleverna som inte tar lika mycket plats! (Lärare P1)
Läraren syftade troligtvis till elever som tar plats rent fysiskt i danssalen genom att stå längst fram vid radplaceringar eller genom att ställa frågor och svara på frågor. Läraren anser att en ska uppmärksamma detta och ge möjlighet till alla elever att ta plats genom att be eleverna byta plats i rummet, men menar också i slutänden att det är elevens ansvar. Lärare P1 menar också på att det finns olikheter inom olika genrer i undervisningen och beroende på kursen. I street, balett och improvisation finns det större svängrum för anpassningar. Exempelvis: ”Alltså i street är det ganska tacksamt att vara såhär ”fokusera bara på benen!” Eller i balett är det ju också väldigt så ”men sätt armarna i sidan om ni vill!” Så det kan man absolut göra! Impro är ju väldigt tacksamt för då jobbar ju alla där man är!”. Läraren sammanfattade sitt uttalande med att det inte blir utsättande på det viset, för eleverna. Lärare L2 berättade i sin intervju om en händelse med en elev där denne kände sig både utsatt och kränkt då läraren gav förslag om en anpassning i klassrummet då eleven var tillfälligt skadad. Anpassningen innebar att göra överkroppsrörelser på en stol, vilket eleven upplevde som att bli utpekad. Läraren konstaterade i efterhand att det blev ett misslyckat lärandetillfälle på grund av elevens känslotillstånd och deras relation och förståelse för varandra ännu inte var på en sådan nivå av tillit att eleven kunde förstå intentionen med förslaget. Det som kan tolkas ur scenariot är att eleven kände sig utsatt till följd av att denne var skadad och inte kunde delta på samma premisser som de andra eleverna och blev på så vis särskilt synlig för övriga elever. Lärare L1 beskrev i sin intervju också ett scenario med en elev som hade en skada som uttryckte hur denne ”inte vill sticka ut ur mängden” när läraren har gett förslag på anpassning i undervisningen för att eleven ska kunna delta. Läraren beskrev detta som ett bekymmer när denne försöker möta elevens behov. Lärare L1 delade i sin intervju med sig om en metod som denne använde då elever var sjuka eller skadade. Detta innebar att läraren hade en pärm med uppgifter till eleverna som dessa fick utföra utanför danssalen. Det kunde vara uppgifter som att reflektera över ett specifikt tekniskt moment och dess utförande utifrån elevens egen prestation. Detta beskrev läraren var på grund utav att ”sittande elever”, det vill säga elever som inte kunde delta fysiskt utan satt vid spegeln och observerade, bidrog till en otrygg stämning för den övriga gruppen. Det kunde tolkas utifrån lärarens uttalanden att detta förekom dels till följd av de sociala strukturer som förekom i klassen. Lärare L1 menade också på att det var viktigt som lärare att se eleverna som likvärdiga oavsett deras bakgrund i dans: ”Och att det är viktigt oavsett om man har
36
dansat i 7 år eller om man har dansat i 3 år. Så är det viktigt att få känna att man får stå på alla platser i rummet.” Det som kan tolkas är att rummet är indelat i olika zoner och det blir underförstått att exempelvis längst fram i rummet, närmast läraren är den plats som reserveras för de som dansat längst och som kan rörelserna bäst. Detta är ett mönster som läraren då bör ta ansvar för att bryta genom att skapa möjligheter för eleverna att stå på alla platser i rummet.
5.6.2 Dansens ideal och traditioner
Lärarna fick i sina respektive intervjuer reflektera över vedertagna normer inom dansundervisning, men i huvudsak i koppling till den undervisning de själva bedrev. Lärarna bekräftade att de uppfattar att det finns normer inom dans som skapar ideal och att det kommer från tradition och historia. Utifrån lärarnas olika svar rådde vissa olikheter i förhållningssätt till normer och ideal. Lärare L1 menade på att normer existerar men att denne väljer att inte bry sig om dessa. Detta kan tolkas som att läraren syftar till att normer som är negativa inte värderas. Den allmänna responsen från informanterna vid samtal om ämnet var den att normer och ideal finns och att det kan påverka deras undervisning. Lärare L3 och Lärare P1 menade dock att det normer som är positiva och negativa. Lärare L3 menade vidare på att det kan finnas allmänna värderingar och normer och det kan finnas personliga sådana hos läraren. Lärare L4 uttalade sig på samma vis om att alla bär med sig normer och förutfattade meningar, men i rollen som lärare krävs det att en gör sig medveten om dessa och innebörden av dem. Läraren menar att den egna utbildningen och erfarenheten lägger en grund för egna normer kring hur saker ska se ut i dansen och vad som efterfrågas av eleverna. Det läraren gjorde då var att motivera för eleverna varför denne förväntade sig en viss form och att det är beroende på den kontext de befann sig i, exempelvis genre. Detta för att ge eleverna en förståelse för variation och bredd i rörelseformer.
Lärare P1 tog upp vokabulär hos läraren som en sådan sak som synliggör estetiska ideal, exempelvis ord som: ”fint”, ”nice” och ”snyggt”. Kontra detta tog Lärare L2 upp hur eleverna i sig omedvetet kan förstärka estetiska ideal och stereotyper som är relaterade till kön. Läraren syftar då till önskemål om koreografiskt material med tydligt kvinnligt kodade rörelser i samhörighet med rörelser som innehåller mjuka och vackra inslag. Läraren bemötte detta med att möta eleverna behov men också att erbjuda undervisningen på olika former av uttryck och dynamik för att hitta kontraster i elevernas rörelsevokabulär. Lärare L1 resonerade på ett annat sätt som kan tolkas som laddade sensuella rörelser inom genren jazz. I genren förekommer en del rörelser som utgår från bäcken vilket läraren i fråga undvek i stor utsträckning tills denne ansåg att det hade etablerats en tillräckligt trygg miljö. Uttalandet kan tolkas som att läraren menar på att rörelserna bidrar till en miljö som skapar osäkerhet hos eleverna och därmed undvek läraren dessa rörelser helt och hållet eller i huvudsak bäckenrörelser som rör sig framåt och bakåt.
Samtliga lärare berörde vid något tillfälle ämnet dans som kvinnligt kodat ämne. De ansåg att en utmaning kunde vara att involvera killar i dansen ochfrågan om scenkläder uppkom under flera
37
utav intervjuerna. Lärare L2 upplevde att det finns en förväntan på denne som lärare att anpassa utbudet av dans för att ”locka killarna” till utbildningen. Då menade läraren att det innebar att erbjuda mer klasser i street dance som i en generell mening skulle locka fler killar till att dansa. Detta gav en känsla av otillräcklighet hos läraren som redan hade en bred ämneskunskap, men denne kommenterade att det också var viktigt att följa med utvecklingen av dansstilar och att fortbilda sig.
Lärare L1 delade sina reflektioner kring killar och dans och menar på att denne alltid gav eleven ett val om det var en fråga om rörelser som var feminint kodade, läraren kunde exempelvis då säga: ”Okej ni ska gå här lite sassy- du väljer" till eleven. Det som kan utläsas av detta är att en manlig eleven får ta ställning till om denne vill utföra rörelsen eller göra något annat utifrån att rörelsen är grundat i något som kan anses vara feminint kodat. Läraren menade på samma vis att killar själva fick ta ställning vid val av scenkostym, exempelvis kvinnligt kodade plagg som kjolar eller klänningar. Läraren valde att ställa frågan på det viset att eleven fick ta ställning om denne ville bära samma plagg eller något annat motsvarande. Oftast såg eleverna inget hinder i att bära samma plagg som de andra klasskamraterna. Läraren beskrev också tillfällen då tjejer i klassen bett om att bära annat plagg än exempelvis klänning och då har läraren mött elevernas önskemål och funnit andra typer av plagg som eleverna känt sig mer bekväma i utifrån deras egen person och stil.
Lärarna berörde ämnet kroppsliga normer och ideal i olika delar av intervjuerna. Lärare P1 reflekterade och resonerade kring traditioner i dansen som skapat ideal om hur kroppen anses ska se ut, så som utifrån smalhetsideal men framförallt funktionalitet. Läraren menade på att den gymnasiala utbildningen grundas i att eleverna som ansöker och studerar har en kropp som tillhör normen, det vill säga att elever med funktionsvariationer sällan söker eller studerar exempelvis dans. Läraren underströk då att detta var en norm som påverkade den egna undervisningen och synen på elevanpassning: ”För att jag är såhär, anpassar efter att min undervisning påverkas av att det finns normer av att man ska ha liksom en hel fungerande kropp typ!” (Lärare P1). Uttalandet kan förstås som att undervisningen utgår från normativ kroppsbild där eleven inte har några fysiska variationer som påverkar dennes prestation avsevärt utifrån en teknisk synpunkt.
Lärare L4 resonerade liknande med fokus på genrespecifika ideal och den egna hållningen till detta. Läraren förde resonemang kring den klassiska baletten och hur läraren utgår från elevernas kroppsliga förutsättningar i förhållandet till den klassiska balettens kroppsnormer. Läraren menar att ”det är inte kroppar som ska tvingas in i en mall.”. Det innebär med andra ord inkluderande värden:
Inkludering för mig idag är för mig ett begrepp som innebär att många olika kroppar ska kunna dansa, många olika sinnen ska fortfarande klara av att kunna komma på
38
danslektion. Ehm...samtidigt som jag undervisar just nu i klassisk balett som har en väldigt strikt form (Lärare L4)
Det som framkommer är att baletten medför regelverk som skapar snävare ideal som lärare behöver förhålla sig till. Det kan också konstateras i relation till Lärare P1:s tidigare uttalande att det finns gränser för den utbildning som vanligtvis erbjuds vid estetiska programmet i gymnasieskolan och att det är därmed en utmaning att inkludera alla elever med deras förutsättningar utifrån ämnets traditioner.