Den nya konstitutionen gav inga garantier för att mordvågen skulle upphöra. Vänsterliberalerna var nästan utrotade och de traditionella eliterna ville inte driva förändringar för att lösa det sociala kaos som kriget genererade. Men den nya ram som den politiska konstitutionen föreskrev gav centerliberaler större utrymme att argumentera för sitt alternativ. Just ur dessa villkor växte en sorts ”tredje väg” som undan för undan ger rum för att utveckla de urbana koncept som bildade ram för att modernisera städerna såväl som för att dämpa den sociala oro som växte ur det omfattande våldet som drabbade hela samhället.
Under dessa villkor drivs en betydande modernisering av förvalt- ningen i storstäderna. Under 15 år i rad omvandlades staden Bogota till ett permanent arkitektoniskt och urbanistiskt laboratorium som intensi- fieras när Antanas Mockus väljs till borgmästare. Han var en före detta rektor för Universidad Nacional, matematiker och professor i samhällsfilosofi. Hans första mandatperiod (1994-1997) ägnades åt att skapa kongruens mellan lag, norm och praktik. Han drev sin politik mycket inspirerad av Jürgen Habermas teorier om det kommunikativa handlandet (Telegraph 2010-05-23). Enligt Mockus hade colombia- nerna bland de bästa lagarna i världen. Utöver det fanns en del norma- tiva bestämmelser som också var ganska förträffliga, men ingetdera respekterades. Hans förklaring var att skattemedel försvann utan att
SOCIAL URBANISM OCH URBANT VÅLD I COLOMBIA
medborgarna kunde veta om pengarna användes korrekt och transpa- rent. Som en konsekvens av omfattande korruption bröt stora delar av befolkningen mot alla regler. För att övervinna situationen tog hans administration ett pedagogiskt snarare än ett lagligt grepp om proble- met. Meningen var att skapa kongruens mellan lag, normer och social praktik. Gutierrez Sanin et Al (2009) räknar in fyra grundaspekter som kom att känneteckna hans arbete. För det första, mångdubblades bud- geten för stadens kulturinstitut och inbjöds teaterfolk och konstnärer att delta i omfattande kampanjer för att ändra den urbana kulturen i staden. För det andra, initierades en omfattande sanering av stadens finanser utifrån deviser som att ”stadens finanser är heliga”. För det
tredje, ändrade Mockus relationen mellan borgmästare och kommun-
fullmäktige. Han kom själv till borgmästarposten utan stöd av något majoritetsparti, vilket tvingade honom att satsa allt på samtalsdemo- krati genom pedagogiska grepp och strävan efter lärande från båda parter. För det fjärde, skillnaderna mellan de enskilda intressegrup- perna och stadens intressen lyftes fram i alla samtal mellan borgmäs- tare och fullmäktige. Inom var och en av dessa aspekter var säkerhets- tänkandet närvarande. Men här tolkades det inte utifrån den ”nationella säkerhetens” synvinkel som hade rått under det kalla kriget, utan med tanke på medborgarnas egen säkerhet. I denna riktning uppmärksam- made han dåliga normer, fascinationen för genvägar och illegalitet samt bristande kompetenser och omodernt tänkande som grogrund för olika dimensioner av våldets praktik.
Med hjälp av dessa fyra grunder initierade Mockus ett arbete för att bygga en ny stadskultur mot det urbana våldet. Han hade inspirerats av det arbete som startades i staden Cali, också en tvåmiljonstad pres- sad av stora problem med det urbana våldet (Gutierrez Sanin et Al 2009). Efter Antanas Mockus valdes Enrique Peñalosa (1998-2000). Han kom också till makten som en oberoende kandidat. Men istället för moraliska uppbyggnader brann han mer för kollektivtrafiken samt för att det offentliga rummet skulle få en central roll i stadens utveck- ling. Under hans mandatperiod byggdes TransMilenio, ett system för urbana expressbussar (Buss Rapid Transport) som tillsammans med ett omfattande och ganska sammanhållet system av cykelvägar omvand- lade stadens fysiska strukturer. Bogotás grepp på kollektivtrafiken var inte felfritt men antogs snabbt som standard för dels andra colombi- anska miljonstorstäder (Pereira, Barranquilla, Cali, Bucaramanga, Cartagena, Cucuta) dels andra städer utomlands från Santiago till Mexico City och New York (Colombia news 2010-03-10). Det lyftes
MAKTEN ÖVER RUMMET
också fram som ett alternativ till investerings- och tekniktunga spårsy- stem (Cain et Al 2007). Antanas Mockus kom tillbaka ännu en gång (2001-2004) och fortsatte med de projekt som startades under Peñalo- sas regering. Dessutom byggde han vidare på sina projekt om en ny stadskultur. Efter honom valdes Lucho Garzón (2004-2007) som hade varit den första ordföranden i landets LO och redan hunnit kandidera till presidentposten för vänsterfronten Frente Social y Politico. Detta gav honom luft under vingarna för att ganska sensationellt vinna borgmästarvalet med den nya vänsterkoalitionen Polo Democrático, PD. Han gav kontinuitet åt de program som föregick hans mandatpe- riod och startade dessutom program mot urban fattigdom och social exkludering. Garzon inriktade sig mot att bygga värdiga skolor i fat- tiga förorter och införa ett lokalt försörjningsstöd som ett sätt att dis- kutera tillgång till mat som en grundläggande rättighet. Garzón avslu- tade med mycket höga popularitetssiffror, vilket underlättade Samuel Morenos seger i nästa val (för perioden 2008-2011). Moreno liksom Garzón företrädde vänsterkoalitionen PD, och vann valet med löftet att påbörja uppbyggnaden av Bogotás nya metro.
Javier Sáenz (2006) har diskuterat att det under dessa år verkar som om det urbana livet har pedagogiserats med hjälp av en samman- länkning av subjektets intimitet, familjens privata liv, och formativa praktiker på arbetsplatser. Med hjälp av denna sammanlänkning för- ändrades praktiker som rådde för social organisering och därmed för hur människor ”betedde sig i offentliga sammanhang: på trottoarer, gator, på bostadsområdets offentliga platser, i sina egna bilar såväl som i kollektivtrafikens vagnar samt på stadens offentliga platser i övrigt” (Sáenz 2006: 12). Med denna pedagogisering omvandlades staden till en enda stor skola för att bygga Cultura ciudadana, eller stadskultur, genom strävan att skapa kongruens mellan sociala prakti- ker och rådande lagar, normer och bestämmelser. I denna utveckling skulle man kunna säga att borgmästarna lyckades få folk att gå med på en form av kontrakt-oppression-modell för att övervinna moralisk anomi och lägga grund för en socialt sammanhållen stad. Med detta lade man grunden för att dels utföra större infrastrukturprojekt för att ordna stadsrummet dels börja sträva efter större sociala ambitioner mot fattigdom och för att ta itu med det sociala våldet.