För att uppnå en hållbar utveckling av miljonprogrammets bostadsom- råden krävs troligen insatser inom en mångfald områden som spänner från infrastruktur och boendemiljö, trivsel, social integration samt tekniska förbättringar och miljöanpassning.
Utveckling av boendemiljön och infrastrukturen
Infrastrukturmässigt handlar det om att revitalisera stadsdelscentra och förbättra förutsättningarna för handel och företagsamhet generellt. På en del håll har man byggt så kallade bokaler, där boende och närings- verksamhet flyter samman. Det skall bli intressant att följa resultatet
MILJONPROGRAMMET OCH MAKTEN …
av sådana satsningar. Det kan till exempel innebära att man förtätar området genom ny-, till-, eller påbyggnader som dels kan förbättra underlaget för handel och service, dels innebära att nya mera köpstarka boende kan komma in i området och förhoppningsvis bidra till en för- bättrad social integration. En förbättrad och grönare utemiljö som hålls ren, sköts och vårdas långsiktigt kan öka trivsel och stolthet över om- rådet hos de boende. Möjligheter till odling för de boende kan också frigöra kreativitet och bidra till bättre hälsa och trivsel. Fastighetsägare och kommun behöver samarbeta bättre inte minst för att förstärka medborgarnas inflytande över sin egen livssituation som boende och kommunmedlem. Ungdomsomsorgen behöver förbättras och lokal vård, kultur och handel prioriteras.
En hel del anpassningar och kompletteringar för att möta nya be- hov behöver genomföras: en förbättrad tillgänglighet, upprustning av lekplatser, en förändrad fördelning av lägenhetsstorlekar med betoning på ökad andel fyrarumslägenheter och uppåt samt att skapa mindre homogena boendeformer, det vill säga en blandning av hyres- och bo- stadsrätt.
I många fall behöver kollektivtrafiken förbättras, trafikföringen förändras och gaturummet utnyttjas bättre genom samutnyttjande mellan fotgängare, cyklister, bussar och bilar. Den senare måste natur- ligtvis med hjälp av tekniska anordningar och trafikregler förhindras från att hålla höga hastigheter. Ett målkonfliktproblem kan dock vara att kollektivtrafikens huvudmän (kommunala eller regionala bolag, med egna prioriteringar när det gäller trafiken) är fristående från kommunens regionala planering.
Kommunernas ansvar när det gäller att utveckla boendemiljöer och infrastruktur i miljonprogramsområden ligger på en relativt över- gripande, men fördenskull inte oviktig nivå. Sålunda kan kommunen utnyttja möjligheten att råda över ett eventuellt kommunalt bostads- bolags verksamhet via de så kallade ägardirektiven, som i princip kan ändras, normalt årligen, när behovet av en sådan förändring är påkal- lad. Det finns exempel på kommuner där sådana förändringar varit starkt drivande i hållbarhetsriktning för det kommunala bostadsbola- get. I Alingsås är det till exempel sedan ett antal år inskrivet i ägardi- rektivet att det kommunala bostadsbolaget aktivt och ständigt skall arbeta för att energieffektivisera fastighetsbeståndet. Att bolaget för närvarande bygger om ett helt bostadsområde från sjuttiotalet, Brogår- den, till passiv husstandard är i stor utsträckning en följd av denna skrivning, i kombination med att företagsledningen i bolaget är ex-
MAKTEN ÖVER RUMMET
tremt pådrivande och aktiv när det gäller energifrågor och inomhus- miljö.
Genom så kallade bostadsförsörjningsprogram som tas fram i kommunerna ges vissa möjligheter att planera och påverka bostads- byggandet och ombyggnadsverksamheten. Påverkansmöjligheterna är förmodligen dock små. Kommunerna råder inte över exploatörerna. Vidare har ju kommunerna naturligtvis ett generellt ansvar för sina invånare, vilket inte minst kan ta sig uttryck i prioriteringar och för- delningspolitik inom det sociala området och på skolans område. Ge- nom konsekvensanalyser av olika slag finns det möjligheter för kom- munerna att skaffa sig bra beslutsunderlag.
Ökad trivsel och social integration
Många stadsplanerare, politiker med flera menar att insatser för ökad trivsel och social integration skall innefatta en planering för ökad ur- banitet eller stadsmässighet, till exempel genom att (åter)skapa möj- ligheter och anledning för människorna till att vistas och röra sig i stadsdelens offentliga rum och möta andra på ett naturligt sätt. Också olika former av förnyelse och bättre skötsel av det offentliga rummet liksom skapandet av arenor av olika slag för att skapa interaktion mellan människor är återkommande element i debatten.
För att knyta de idag ofta isolerade miljonprogramsområdena när- mare till staden kan tomrummen mellan dessa ytterområden och stads- kärnan behöva bebyggas och ges en överbryggande roll. Man brukar också anföra att förtätning av olika slag inom miljonprogramsområden och uppblandning med bostadsrätter, där hyresrätt i dag dominerar, kan bidra till social integration, men fantasin när det gäller denna vik- tiga integration - den kanske helt avgörande framtidsuppgiften - är besvärande begränsad hos de flesta beslutsfattare, forskare med flera.
För att en framgångsrik sammanlänkning mellan ytterområdena och stadens kärna skall kunna komma till stånd behöver troligen kol- lektivtrafikens, skolornas och hälsovårdens kvalitet ökas. Att ge invå- narna i utsatta områden samma livschanser som andra är trots allt den ultimata utmaningen och den är med största sannolikhet intimt för- knippad med möjligheten till arbete och egen försörjning, den kanske mest avgörande faktorn för att skapa trygghet och självkänsla hos människor.
Erfarenheter från förnyelsearbete i miljonprogramsområden pekar också relativt entydigt på att boendeinflytande och känsla av att vara delaktig kan vara avgörande för förnyelseprojektens framgång. Bo-
MILJONPROGRAMMET OCH MAKTEN …
stadsföretagen och förvaltarna har här naturligtvis en nyckelroll, till exempel i form av decentraliserad förvaltning med husvärdar som har täta och informella kontakter med de boende.
Tekniska förbättringar
Energi- och miljömässigt utmärks miljonprogrammet idag av relativt, men långt ifrån katastrofalt, låg energieffektivitet. En vanlig nivå på energianvändningen är något under 200 kWh/m2,år , som kan jämföras med 110 kWh/m2,år, vilket värde gäller för nybyggnader idag. Det finns alltså, åtminstone teoretiskt, en stor potential för energieffektivi- serande åtgärder. Nästan 400 000 lägenheter saknar hiss. Rörsystem, ”stammar”, badrum, kök och tvättstugor behöver förr eller senare rus- tas upp. Ventilationssystemen är omoderna, med ineffektiv funktion och är dyra i drift. Elledningar håller på att bli uttjänta, många, speci- ellt låglutande, tak är otäta och behöver renoveras radikalt. Vanligen behöver fönster och balkonger bytas eller renoveras.
Slutord
Om miljonprogramsområdenas problem skulle kunna beskrivas i sjuk- domstermer är nog de flesta överens, i varje fall i huvuddrag, om dia- gnosen, men vilken är den lämpligaste behandlingen? Om detta är enigheten kanske mindre, även om det politiskt nog inte råder så sär- skilt stor oenighet om vad som behöver göras. Det är när frågan ställs på sin spets om hur det ska göras som det blir riktigt besvärligt. Olika intressenter har olika agendor och ingen har veterligt presenterat mer än fragmenterade lösningar på hur alla inblandade aktörer kan samar- beta kring den viktiga omställningen av miljonprogrammets bostads- områden till hållbara miljöer för människor att leva ett gott liv i och som samtidigt innebär att staden som helhet berikas.
Det är uppenbart att det kan anläggas åtskilliga maktperspektiv på dessa frågor. Intressenterna/aktörerna är många, liksom sätt är olika att utöva eller uppleva vanmakt. Att bringa reda i denna komplexa verklighet, som i många avseenden har med makt att göra, utgör en central utmaning i en diskussion om makten över stambytena.1
1 Som bilaga till denna uppsats återfinns en debattartikel med titeln ”Stoppa stambyteshysterin”, som Dagens Industri publicerade på DI Debatt den 14 september 2009. Artikeln är skriven av författaren tillsammans med fastighetschefen vid AF Bostäder i Lund, agr. dr. Bengt Persson. Artikeln illustrerar en del av vad vi skulle kunna kalla ”Makten över stambytena”.
MAKTEN ÖVER RUMMET
126