Lisbeth Söderquist
När Skärholmen i Stockholms kommun invigdes 1968 utbröt en storm i dagspressen.1 Kritikerna krävde att alltihop skulle rivas! Så miss- lyckad var denna nya stad, om man får tro de som yttrade sig. I tid- ningsartikel efter tidningsartikel ältades Skärholmens alla brister, som i hög grad handlade om att det fanns för många butiker, och tillika parkeringsplatser, en synpunkt som kan tyckas märklig idag, men en- ligt den tidens tolkningar illustrerade detta hur kapitalismen och kom- mersialismen bredde ut sig i samhället. Det allmännyttiga och kom- munalt ägda företag som byggde Skärholmen, som hade som sitt syfte att tillhandahålla goda bostäder till medborgarna, satt uppenbarligen i knäet på Mammon. Det påstods att Skärholmen tvingade människor att konsumera, det fanns inget annat att företa sig än att vandra runt i bu- tiker. Detta väckte upprörda känslor. Bakgrunden är förstås att när de- batten om Skärholmen fördes hösten 1968, härjade studentrevolter, demonstrationer och strejker på kontinenten. Över hela västvärlden drog kritiken mot de nya välfärdsstaterna fram. Vänsterintellektuella analyserade bristerna i samhället; det fanns, upptäckte de, människor som inte hade fått ta del av de ökade realinkomsterna. I Sverige var de borgerliga sympatisörerna inte sena att haka på kritiken. Skärholmen blev symbol både för vänsterns kritik mot kapitalism och kommersia- lism, och de borgerligas kritik mot en misslyckad socialdemokratisk politik.
Den här uppsatsen utgår från en teori som innebär att yttranden om hur någonting är, eller borde vara, måste tolkas i ett sammanhang. Lika lite som det går att förstå något som sägs på 1500-talet, utan att vara medveten om vilka föreställningar 1500-talets människors levde i, och under vilka villkor, lika svårt är det att förstå yttranden gjorda under 1960- och 1970-talen utan att relatera dem till de sammanhang som ger mening, den kontext som bäst förklarar det. Ofta utgår tolkningar
MAKTEN ÖVER RUMMET
av arkitektur och stadsbyggande från arkitektonisk form, som en kon- sekvens blir det berättelser om innovationer på formområdet. Den en- skilda arkitektens roll betonas ofta, inte sällan tar man med hans eller hennes individuella förmåga, eller oförmåga, bakgrund, alltså utbild- ning och tidigare samarbeten, samt personlig läggning, som varande faktorer som förmår ge mening åt tolkningen av enskilda objekt. De- batten hanteras ofta på samma sätt. Jag hävdar att vi för att förstå ytt- randen, även yttranden som görs i form av att någon ritar ett hus eller en stadsplan, måste beakta ett mycket större sammanhang än det som är knutet till en enskild individ, eller till ett enskilt objekt. Det kan som i fallet med Skärholmen vara en politisk ideologi eller politiska mot- sättningar som förklarar yttranden, men det kan också vara en aktuell teori om hur samhället och människan fungerar. Till några av efter- krigstidens spridda teoribildningar hör strukturfunktionalismen, den så kallade västmarxismen och existentialismen. Det är teoretiska begrepp som inverkade på människors uppfattningar om hur samhället var kon- stituerat, och om hur det borde vara. Det är med andra ord begrepp som i allra högsta grad har relevans för oss som skriver berättelsen om efterkrigstidens bebyggelseutveckling, trots det används de sällan eller aldrig. Det är centralt som jag ser det att analysera hur teoretiska be- grepp och politisk ideologi, eller olika diskursordningar, transporteras mellan olika fält. Med det menar jag att flera av de teoretiska begrepp som fick betydelse för bebyggelseutvecklingen hade sitt ursprung i andra fält, exempelvis inom det politiska eller inom ett forskningsom- råde. När dessa sedan användes av arkitekter och debattörer ”trans- porterades” de in i ett nytt fält, det som de nämnda aktörerna verkade inom. I föreliggande uppsats kommer jag att beröra endast ett fåtal exempel på teoretiska begrepp och politiska ideologier som inverkade på uppfattningen om hur en stad eller byggnad borde utformas. Fler finns exempel i en bok som jag gav ut 2008 Att gestalta välfärd, från
idé till byggd miljö.
”Förortskritiken”
Parallellt med att kritiken mot samhällsutvecklingen eskalerade under 1960-talet blev ”förortskritiken” en egen genre. Det som på ett poli- tiskt plan var en allmän samhällskritik blev i stadsbyggnads- och bo- stadsdebatten en kritik mot specifika platser, som exempelvis Skär- holmen. Olle Bengtzon, som grundade Vadstena Forum, var mycket pådrivande vad gällde att formulera kritik mot de nya städer som byggdes i Sverige. Han var journalist på tidningen Expressen och
STADSBYGGNADSKRITIKENS DISKURSER FRÅN 1968¨TILL IDAG
skrev om planering och byggande. I den negativt laddade debatten om Skärholmen var han en central figur, tillsammans med Ulf Hård af Segerstad på Svenska Dagbladet, men Bengtzon yttrade sig kritiskt om många nybyggnadsprojekt. När Stockholm gjorde en storsatsning på utbyggnaden av Vällingby, som invigdes i mitten av 1950-talet, skrev Bengtzon att här skulle vantrivsel och tristess komma att frodas. Rap-
port Tensta som publicerades 1970, handlade om alla de missförhål-
landen som Bengtzon ansåg var kännetecknande för de så kallade miljonprogramsområdena, och naturligtvis även för Tensta. Han öm- made för de stackars människor som skulle tvingas bo där. Boken blev en viktig milstolpe i den massmediala skildringen av efterkrigstidens nya städer, och i synnerhet stigmatiserande för södra Järvafältet, menar en forskargrupp som studerat debatten om utbyggnaden av just den del av Järva som inrymmer Tensta-Rinkeby. Jag vill nog tillägga att Bengtzons och andras kritik mot Skärholmen var minst lika stigmatise- rande och, den har med all sannolikhet inverkat negativt på allas vår syn på de nya städerna från 1960- och 1970-talen, tillika format bilden av invånarna. Journalisterna framställde människor som bodde i Skär- holmen som samhällets olycksbarn. Låginkomsttagare, lågutbildade, lösdrivande barn, fattigpensionärer och alkoholiserade hemmafruar befolkade Skärholmen enligt debatten. Det var knappast någon faktisk beskrivning av Skärholmen. En tredjedel av bebyggelsen består av radhus och villor, byggda av privata firmor som sålde husen till mark- nadspris. Flera av husen ligger vid sjön Mälaren och har en vidunder- lig utsikt över vattnet. Marinan för småbåtar, ridskolan och ångbåts- bryggan, vid vilken båtarna till bland andra Drottningholm stannar, nämndes inte i artiklarna om Skärholmen. Heller inte de med personal bemannade lekplatserna, de moderna skolorna, parkerna, biblioteken och simhallarna, för att nu nämna några av de faciliteter som stod till invånarnas förfogande.