Frågan inledningsvis var hur Fajardo skulle förhålla sig till de domi- nansförhållanden som rådde i flyktingförorterna efter det att paramili- tärerna hade tagit över det offentliga livet med sitt terrorvälde. Det är här som man kan se att under Fajardos regering började staden röra sig från en modell av krig-repression till en modell av kontrakt-opression. I och med paramilitärernas ramavtal hade våldsverkare gått med på att underordna sig statens institutioner om villkoren var gynnsamma. Målet med detta var att legitimera sin territoriella kontroll genom att
4 Till exempel: IPC, Ser Humano, Gente Joven, Escuela de Animación Juvenil, Corporación Región, Picacho con Futuro, Convivamos, Paisa Joven, Pastoral Juvenil, Simón Bolívar.
MAKTEN ÖVER RUMMET
begära omfattande satsningar i de stadsdelar som låg under deras mi- litära dominans.
Fajardos team utgick från en diagnos om Medellins Human Deve-
lopment Index, HDI, för att bestämma i vilka stadsdelar som invånarna
fick stå ut med de värsta uttrycken för våld inom familjen, mellan gäng, medverkan i kriminalitet, krigföring, interna flyktingar, m.fl. HDI mäter förväntad livslängd, utbildningsnivå och inkomstnivå per
cápita. Detta index används av FN:s utvecklingsprogram UNDP, för
att jämföra välstånd i olika länder. Det Fajardos team gjorde var att studera hur detta index såg ut på stadsdelsnivå och identifiera de om- råden där det var som sämst (se Fajardo 2009). Fem särskilda stadsde- lar valdes ut där alla förvaltningar skulle koncentrera sig på viktiga projekt. Syftet med insatserna var att vända ”rädsla till hopp” och främst ”ömsa skin”, Cambiar de piel, som Fajardo själv brukade ut- rycka det. Det handlar alltså om samma sociala strukturer eller samma samhällskropp som skulle vårdas för sina yttre skador. Utifrån dessa ambitioner blir lokala insatser grundläggande.
Med en taktik av Area-Baserade Insatser ville han bekämpa soci- ala orättvisor och det urbana våldet på ett integrerat sätt. När det ur- bana våldet växte sig till ett stort problem satsade politikern på en- skilda projekt som delvis finansierades med tyska biståndspengar. Med tiden utvecklades tvärsektoriella ansatser som lade grund för helt skattefinansierade Integrerade Urbana Projekt – PUIs. Dessa driver arbetet mot sociala orättvisor och det urbana våldet med tvärsektoriella och koncentrerade insatser som är både rumsliga och sociala.
Med dessa PUI:s byggs infrastruktur för basala servicebehov i en avgränsad stadsdel – som förskolor, skolor, företagarcentrum, anslut- ning till kollektivtrafik, vatten- och avlopp, bättring av vägnätet samt anläggande av torg och gröna kilar. Insatserna parerades med stimu- lanspaket för att höja andelen lokala företag bland invånarna i områ- dena samt stipendier för högre utbildning på stadens olika universitet (Medellins stadshus 2009-12-01).
Enligt Fajardo (2009) utgjorde det sociala våldet och de sociala orättvisorna två sorters träd vars rötter hade blivit så stora och omfat- tande att de ingick i varandra. Det gick därför inte att utrota trädet om sociala orättvisor eller våldet hanterades var för sig. Hans regerings- koncept arbetade med att använda PUI:s till det som han kallade för
quita y pone. Det går ut på att begränsa våldsverkarnas utrymme och
så fort som deras våld minskade komma in i områdena med gott om legala möjligheter. Greppet innebär att staden först måste bekämpa
SOCIAL URBANISM OCH URBANT VÅLD I COLOMBIA
våldets aktörer för att minimera deras inflytande. Dessa insatser drevs redan av den centrala regeringen inom ramen för den mycket ifråga- satta fredsprocessen med paramilitära grupper (se Rozema 2009, Hyl- ton 2006). Paramilitärerna hade fördrivit största delen av de fem mil- joner människor som flydde från landsbygden till städerna. När det gäller Medellín hade paramilitärerna fått ett mycket starkt grepp över staden efter att i stort sett ha besegrat de urbana vänstergerillor som hade stor närvaro i några av de största flyktingförorterna (Aricapa 2006). Enligt Gutierrez Sanín et Al (2009, s.12) utmanade Fajardo paramilitärernas makt genom att ta hand om de program som skulle leda till deras återinträde i samhället. Arbetet fick stöd av näringslivets potentater samt bistånd från Organisationen för Americas Stateter, OAS. Projektets totala budget inklusive biståndet uppgick till 5 miljo- ner USD. Man kan undra hur projektet skulle lyckas med sitt mål mot bakgrund av de ofantliga summor som knarkhandeln fortfarande in- bringade. Denna situation innebar ett samarbete med paramilitära ba- roner som kom att bli ganska kontroversiellt. Men till sin fördel kunde Fajardo räkna att paramilitärerna var verkligen intresserade att hålla våldsnivåerna nere för att bidra till att omvandla Medellín till en före- dömlig stad. Utifrån dessa villkor utvecklade stadsledningen en egen modell för vapenvila, demobilisering och återanpassning som kunde reducera antalet våldsverkare från 4000 till 600 personer (Fajardo 2009; se även Rozema 2008).
När staden fick våldsverkarna att ställa upp på återanpassnings- program var det viktigt att omedelbart komma in med sociala inve- steringar inom utbildning, samt att använda stadens allmännyttiga fö- retag för att förbättra den offentliga servicen. Goda arkitektoniska in- slag skulle genomsyra alla satsningar och koncentreras kring att bygga så kallade biblioteksparker, olika sorts folkets hus med flera funktioner för utställningar, läsesalar, kulturverkstäder, föreningslokaler mm.
Arkitekturens roll var därför central. Fajardo utgick från att arbetet skulle vägledas av devisen ”det vackraste till det enkla ödmjuka fol- ket” – lo mas bello para los mas humildes. Enligt honom var inte målet att bara bygga stort utan bygga vackert i de områden mot vilka stadens befolkning hade ”en ackumulerad social skuld” efter år av stigmatisering i den liberala pressen och likgiltighet inför flyktingför- orternas fattigdom. Men han var noggrann med att inte tolkas som fö- reträdare för ett vänsterpolitiskt projekt. Däremot gjorde han stor po- äng av att han själv hade växt upp i en privilegierad familj och att han skickade sina barn till stadens mest ansedda privata skolor. Men istäl-
MAKTEN ÖVER RUMMET
let för att förespråka att de fattiga skulle släpas in i privata elitskolor förespråkade han en försoningsdiskurs som lade stor vikt vid att höja kvaliteten i stadens kommunala skolor. Dessa skulle förbättras i grun- den såväl när det gällde undervisningen i sig med tillgång till bra lärare som när det gällde nyttjande av fina lokaler. De fattigaste och de ri- kaste barnen skulle få tillgång till likvärdiga kvalitéer i skolorna. Ge- nom ett sådant förhållningssätt till likvärdighet och rätten till vackra stadsrum till vardags hoppas han, att alla ungdomar skulle bli erkända som lika och värdefulla samhällsmedlemmar.
För de fattigaste ungdomarna var detta väsentligt för att stänga vä- garna till både kriminalitet och vänsteraktivism. Hela satsningen top- pades med ett stort program som erbjöd 10 000 universitetsstipendier till barn från de fattigaste bostadsområdena. Stipendierna täckte kost- nader för både ett spartanskt uppehälle och för att betala universitets- avgiften i det universitet som ungdomarna kunde komma in i i kraft av egna meriter. Studenterna fick stipendiet under förutsättning att de visade godkända betyg och att de ställde upp i olika former av sam- hällstjänst organiserade av staden (se Medellíns stadshus 2010-12-01). På så sätt kunde dessa studenter också utgöra referenser till möjliga karriäralternativ till väpnade vägar.