Staden är idag en viktig markör, och stadsbyggande något i högsta grad politiskt laddat. Detta syns då och då till exempel i media. Dis- kussionerna mellan arkitekter, planerare, politiker och andra om hur staden bör byggas och se ut, hur vi människor bör leva där, kan gå vilda. De tar sig ofta normativa uttryck och är också ofta centrerade kring ett antal nyckelbegrepp - hållbarhet, mångfald och stadsliv till exempel. På senare tid har röster för och emot skyskrapor höjts och diskussionen har handlat om Stockholm som ”promenadstaden” eller ”mini-Manhattan”, om mänsklig skala eller ”själlösa kolosser”. Om- byggnationen av Slussen, också i Stockholm, har benämnts som en ny almstrid. Det finns kommuner som lagt stad till sitt namn, som för att markera sin stadsmässighet, och nya bostadsområden i de större stä- derna byggs ofta med ambitionen att göra stad av en plats eller bygga
en stad i staden. ”Den täta staden”, ”blandstaden” eller ”stenstaden”
framhålls som ideal av vissa medan andra vill försöka tänka utanför dessa kategorier eller epitet. Stad och urbanitet är alltså både betydel- sefulla och omtvistade ideal och begrepp idag och även sådana som
urban sprawl, stadsmässighet och förort har blivit till begreppsliga
vapen idag, i kampen om den goda staden.
Uppfattningar om städer, staden (eller platsen) skapas av en mängd platser, av minnen, bilder och berättelser, så någon direkt rela- tion till en ”stad i sig” går egentligen inte att nå. Med Mats Brusmans (2008) ord så blir staden till i ett växelspel mellan en vision om en universell urbanitet och en konkret historisk erfarenhet. Visionen, hel- heten, är onåbar, den är en idé, eller endast möjlig att uppleva indirekt – via konkreta platser i staden där man tycker sig se eller uppleva denna idé (Brusman 2008: 7ff). Visioner som enskilda städer formule- rar är också uttryck för detta – en kombination av avsändarens (kom-
MAKTEN ÖVER RUMMET
munens, arkitektens etc.) idéer om urbanitet och erfarenheter från kon- kreta platser.
Staden kan naturligtvis framstå som något definierat och absolut, och som något lätt igenkännbart. Det täcker en viss geografisk yta, har en viss näringsstruktur, social sammansättning, levnadsmönster och arkitektur. Det tycks finnas något som är ”stadsmässigt”, eller ”ur- bant”, där. En historia – flera historier – om platsen kan berättas, och allt detta ges vissa betydelser. Dessa betydelser är dock inte definie- rade eller absoluta, utan ständigt under förhandling. Tal och text om staden – i form av visioner, seminarier, plandokument, artiklar, utta- landen i media med mera – är sätt att utöva makten över visionen om staden. Den som har tolkningsföreträdet, och som använder ”rätt” be- grepp, kan få sin berättelse om den goda staden att bli allas berättelse. Man kan, som urbanforskaren John Rennie Short (2006) se staden som en text, ständigt skriven och omskriven:
It is sometimes useful to see the city as text that is constantly being written, reconstructed and deconstructed. The city as text metaphor also raises the no- tion of authorship and what is left out as well as what is written. Marketing the city is an attempt to both reimagine and represent the city and it bears the mark of power and authority. The dominant images presented in marketing schemes are not innocent of social authority and political power. The city is written from a particular perspective for a particular audience. The text has its silences. (Short 2006: 123f)
Staden konstrueras ständigt, som en text som blir omskriven, menar han. Det finns författare och läsare. Vissa saker sägs rakt ut, andra mellan raderna. Short menar vidare att vi befinner oss i en representa- tionernas kris när det gäller städer och det urbana, som har sin orsak i den globala kapitalismens utveckling. Städer måste nu hitta nya sätt att positionera sig och förmedla sin betydelse – nya berättelser. Kanske är det så att vi inte riktigt vet vad stad är idag, eller vilka betydelser den har? Är det detta som gör att diskussionens vågor ibland går så höga, liksom att bilder och berättelser – visioner – har blivit så viktiga?
Vilka berättar om staden?
I mitt avhandlingsarbete (Tunström 2009) studerar jag hur några av de som bidrar till den svenska stadsbyggnadsdiskussionen konstruerar den goda staden idag (på 1990- och början av 00-talet) – genom histo- rieskrivning, visioner och samtidsskildringar i tre olika fora. I tid- skriften Plan pågår en öppen och fackmässig diskussion om stadsbyg- gande och andra samhällsplaneringsfrågor som planerare, politiker, forskare och studenter deltar i. Det av regeringen tillsatta Stadsmiljö-
STADSBYGGNADSKRITIKENS DISKURSER FRÅN 1968¨TILL IDAG
rådet hade till uppgift att uppmuntra till debatt om stadsutveckling genom konferenser skrifter, nyhetsbrev med mera och är därmed en tydlig berättare av berättelsen om den goda staden. Boverket är avslut- ningsvis ansvarig statlig myndighet för planering och byggande, och i min avhandling framför allt intressanta som kunskapsinsamlande och kunskapsspridande aktör när det gäller stadsutveckling. De har produ- cerat ett antal ”inspirationsskrifter” på detta tema som just bidrar till en idédiskussion. Andra som kan anses som starka röster i den svenska stadsdiskussionen är arkitekturforum såsom tidskriften Arkitektur, liksom arkitekter och byggbolag, fastighetsmäklare och reklammakare, men dem har jag inte studerat närmare här.
Det finns några röster som är återkommande i det studerade mate- rialet. Man skulle därför kunna sluta sig till att stadsdiskussionen un- der den studerade perioden förs av ett fåtal personer, eller att dessa få personer under perioden haft nyckelpositioner och därmed ”fört pen- nan” i berättelsen om den goda staden. Men, de är naturligtvis inte ensamma eller helt allenarådande. Att det finns en så pass liten grupp med återkommande skribenter i det studerade materialet pekar dock både på den makt som ligger i tolkningsföreträdet, och på betydelsen av att många röster hörs, och att många är med och formar staden.
Jag kallar avhandlingen ”På spaning efter den goda staden. Om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskus- sion”. Det är både jag och skribenter och debattörer som är på spaning. Och ”den goda staden” är i fokus i många sammanhang i det empiriska materialet. Staden är oftast något eftersträvansvärt och spännande, den är miljövänlig och praktisk. Men, samtidigt så konstrueras den goda staden lika mycket av motbilder och problembilder som av ideal. Den goda staden avgränsas och definieras av bilderna av det upplösta, glesa stadslandskapet. Icke-staden, förorten med mera. Allt för att göra sta- den till något gott?