De tidiga komparativa och junggrammatikerna

Under den senare delen av 1700-talet demonstrerades likheten mellan olika språk vilket utvecklade en tanke om språkfamiljer och gemensamma urspråk. Forskare jämförde olika språk för att hitta gemensamma regler och på så vis rekonstruera urspråk och det fanns en tanke om att även språk hade en livscykel. Inledningsvis var språken primitiva för att sedan utvecklas och fulländas, den så kallade guldålern, innan de slutligen dör. (Pettersson, 2005, s. 21-22, Teleman, 2012, s. 63).

Under 1800-talets slut utvecklades den komparativa språkforskningen varpå en ökad vetenskaplig tillförlitlighet formulerades. Detta resulterade bland annat i ett forskningsfokus på äldre språkkällor och genuina dialekter. Vid denna tid introducerades idén om språkträd och guldålderstanken övergavs (Pettersson, 2005, s. 23–24).

5.2.1.1 Svenska Timmar språket

Under rubriken Ljudförändringar nämns det indoeuropeiska språkträdet och Grimms lag vilket pekar på ett tidig komparitivistisk och junggrammatisk språkförändringsperspektiv. Det beskrivs hur diftongerna förändras under den runsvenska perioden där fokus ligger på att /au/ blir /ö/ och /ai/ blir /e/. Stycket gör ytterligare nedslag i medeltiden där svenskans u-ljud

utvecklades, och att de dentala frikativorna föll bort under 1500-talet. Den senaste ljudförändringen som beskrivs är hur betoningen på vissa ord har skiftat, exemplet som används är konservativ “ […] konservat’iv har blivit k’onservativ” (Waje & Skoglund, 2011, 284). Vidare i avsnittet Svenskan – ett indoeuropeisk språk placeras svenskan bland majoriteten av språk som talas i Europa. Avsnittet börjar med en presentation av en hypotes om protoindoeuropeiskans tidiga utbredande. Det innebär att ett folk för 4000 år sedan, som författarna betecknar indoeuropérna, hade sitt urhem norr om Svarta Havet. Med tiden splittrades folket och vandrade bland annat till Europa och som resultat av detta delades deras språk in i dialekter. En av dialekterna utvecklades så småningom till urgermanskan när folket nådde Nordeuropa för två tusen år sedan. Med tiden delade sig även urgermanskan in i nya språk, bland annat urnordiska som på 800-talet delades in i två grenar, östnordiska och västnordiska. Ett par århundraden efter det börjar det gå att urskilja de nordiska språken som “svenska och danska (östnordiska språk) samt norska och isländska (västnordiska språk)” (Waje & Skoglund, 2011, s. 287–288).

I en textruta nederst på sida 288 listas räkneorden ett, två, och tre, på svenska, tyska, franska, walesiska, grekiska, hindi, och ryska. Författarna valt att skriva ut ljudvärdet inom hakparenteser där språket normalt sett inte skrivs med det latinska alfabetet. Detta innebär exempelvis att एक (ett) på hindi skrivs [ek]. Detta är egentligen ett ickeproblem då det framförallt är just ljudvärdet författarna vill förmedla för att påvisa släktskap mellan uttalen. Dock kan det även vara av intresse för läsaren att få se de skillnader som har uppstått genom att även visa exempel på olika grafem. Innehållet i tabellen kan således tolkas med en komparativ ansats då den, genom att endast visa ljudvärdet, främst är till för att ge läsaren en inblick i hur rälneorden låter. På det viset demonstreras exempelvis hur uttalet för svenskans /t/ har i franska utvecklats till /d/ (Waje & Skoglund, 2011, s. 288).

I avsnittet Urnordiska (fram till ca 800) beklagar författarna knappheten av skriftliga källor som skulle kunna kasta ljus över hur språket kunde skrivas och talas. De presenterar futharken och påpekar att varje runa hade ett namn, exempelvis “u-runan för uruz, “uroxe” på urgermanska” (Waje & Skoglund, 2011, s. 289). Vidare avhandlas det kort om de ljudförändringar som skedde under den urnordiska perioden. Det beskrivs bland annat hur I-omljudet ledde till att ord som slutade med i påverkade den betonade vokalen som då fick ett nytt ljudvärde: a blev ä, o gick mot ö och u till y. Författarna klargör att detta omljud även uppstod i tyska och engelska såväl som i svenskan. Det ges ett exempel för att illustrera detta för svenska: gastiR -> gästiR -> gästR -> gäst. (Waje & Skoglund, 2011, s. 289).

Ytterligare ljudförändringar beskrivs i avsnittet Runsvenska (800-1225) där nya fonem uppstår “Bland annat [… ] y, ä och ö” (Waje & Skoglund, 2011, s. 289). De förklarar att ljudförändringarna var orsaken till att den äldre futharken ersattes av den kortare yngre runraden. Författarna beskriver även hur två diftonger blir till monoftonger: au/öy -> ö, ai -> e (Waje & Skoglund, 2011, s. 290) men att dessa förändringar inte påverkade alla dialekter då “gotländska, jämtskan och norrbotninskan” (ibid.) har kvar diftongerna varpå dessa språkdrag kallas för arkaismer. Det påpekas även att de diftonger som karakteriseras i skånskan uppstod senare och därför kallas novationer (Waje & Skoglund, 2011, s. 290–291).

Under rubriken Svenskan föds beskrivs det hur dialekterna som uppstod i urnordiskan börjar att utvecklas till egna språk. Den första delningen skedde mellan västnordiska och östnordiska varpå östnordiskan senare gav upphov till svenska och danska och västnordiskan resulterade i norska och isländska. Det påtalas även att språk inte tar hänsyn till geografiska gränser och således finns det exempelvis tydliga likheter mellan värmländskan och norskan, medan skillnaderna mellan det svenska riksspråket och värmländska har påtagliga skillnader (Waje & Skoglund, 2011, s. 292).

I det avsnitt som behandlar fornsvenska avhandlas kort periodens grammatik. Det påpekas att verben konjugeras efter person “(jag) ær, (du) æst,(han/hon) ær, (vi) ærum, (ni) ærin, (de) æru” (Waje & Skogholm, 2011, s. 293) och det nämns även att fornsvenskan är “rik på kasusändelser”. Paralleller dras till bland annat den tyska grammatiken och det ges även exempel talesätt i modern svenska med kvarvarande dativ- och ackusativändelser enligt fornsvenska regler (Waje & Skoglund, 2011, s.193–194).

Avsnittet om fornsvenskan avslutas med att förklara och beskriva lågtyskans inflytande på det svenska språket. Det tydliggörs att det handlar om den tyska som talades i norra Tyskland och hur Hansans handelsförbund dominerade den europeiska marknaden vilket resulterade i en immigration av tyskar till de svenska städerna. Författarna ger exempel på ord som togs upp i svenskan, grammatiska förändringar och suffix. De påtalar även att språkhistoriker kallar perioden för ett tyskt språkbad, och hur det dialektala vart (blev) är ett resultat av ett undantag från det tyska inflytandet som lever kvar i dag (Waje & Skoglund, 2011, s. 294).

Den äldre nysvenska epoken inleds med att beskriva vilken betydelse boktryckarkonsten hade och att utvecklingen av den var central för allt som kom att hända efteråt. En viktig händelse av svensk språkutveckling var när Bibeln översattes från latin till svenska och hur detta lade grunden för ett standardiserat skriftspråk. Exempel på hur ett enda ords stavning kunde skilja uppmärksammas i löptexten med ordet mig där det listas hela sex olika stavningsförslag, migh, mik, mic, mech,mich och mig, innan spridandet av Gustav Vasas bibel. Översättningen resulterade i att endast en av dessa användes och översättarna valde även att låta språket påverkas mer av tyskan än andra språk. Ett utdrag ur bibeln finns med i avsnittet på sida 295 vilket demonstrerar de språkliga novationer som beskrivs i löptexten (Waje & Skoglund, 2011, s. 294–296).

5.2.1.2 Handbok i svenska språket

Det första språkhistoriska avsnittet i Handbok i svenska språket visar drag från den komparativa forskningen redan i början genom att nämna språkfamiljer som sino-tibetanska, semitiska, ”eskimåspråken”, och indoeuropeiska. ”Indoeuropéerna” nämns som talare av urindoeuropeiska (Jansson & Levander, 2014, s. 267).

Under delen som behandlar urnordiska, beskrivs Gallhushornens inskrifter. Texten jämförs med fornisländsk och fornengelsk översättning för att visa läsaren likheter och skillnader i de tre språken. Även detta för tankarna till den komparativa metoden då det jämförs mellan dessa tre språk, och där det även tillkommer jämförelser med den moderna svenskan samt samiska och finska i förhållande till de forna språken (Jansson & Levander, 2012, s.268–269).

mer ingående är exempelvis synkope, omljud, och bryning. Ordet gäst används som exempel på dessa processer både i löptext och i ett diagram. Vidare beskrivs även utvecklingen av ordet jag som en demonstration på den brytning som skedde i den svenska språkhistorien: ek → iak/iag → jag. Det illustreras i ett diagram och det belyser hur det inte verkar ha utvecklats på samma sätt i de isländska och engelska kognaterna av ordet. Samtidigt tjänar figuren att illustrera släktskapet mellan dessa tre germanska språk vilket syns tydligt (Jansson & Levander, 2012, s. 271).

De fonetiska förändringarna som skedde under den runsvenska perioden beskrivs efter att futharken med ljudvärden har introducerats. Bortfallet av h före /l/, /n/ och /r/ i det svenska språket beskrivs tillsammans med hur diftongen /au/ förenklades och slutligen blev /ö/. Texten beskriver förenklingsprocessen med exemplen hur /au/ blev /ö/ och /ai/ blev /e/. Vidare beskrivs det att detta skedde under 1100-talet och att det med hjälp av denna kunskap går att datera runstenar eftersom inskrifterna allt som oftast innehåller ordet sten, som före denna förenkling stavades stain (Jansson & Levander, 2012, s. 273).

Presentationen av landskapslagarna inleder den fornsvenska eran och direkt i avsnittets inledning delges läsaren ett utdrag ur Den Äldre Västgötalagen. Detta följs upp med hela fem utförliga uppgifter som eleven ska ta sig igenom där de bland annat ska översätta till modern svenska och förklara användningen av vissa specifika ord. Till sitt förfogande har läsaren en etymologisk ordbok samt den elektroniska versionen av Svenska Akademiens ordbok. I relation till detta följer en beskrivning av det fornsvenska kasussystemet med de fyra kasus som ingår i det: nominativ, genitiv, dativ, och ackusativ, samt de tre genusen – maskulinum, femininum, och neutrum. Detta jämförs med den moderna tyskans motsvarigheter och illustreras med en tabell som visar hur ordet fisk böjs efter kasus, numerus och bestämdhet. Författarna tydliggör att fisk är ”Den form vi använder idag [...] alltså den gamla ackusativformen i singularis” (Jansson & Levander, 2014, s. 276). Dock nämner de inte att den gamla genitivformen i singularis, fisks, samt plural nominativ, fiskar, också har överlevt till våra dagar. Vidare beskrivs det hur kasussystemet påverkar ordföljden, att subjekt och objekt inte var bestämda av ordföljd utan av substantivets kasus, och därmed kunde de kastas om. I och att med förlusten kasussystemet kom ordföljden att bli mera fast i modern svenska, men det ges även exempel på uttryck från detta system som lever kvar i våra dagar, exempelvis fader vår och hjärtat mitt (Jansson & Levander, 2014, s. 276).

5.2.1.3 Insikter i svenska 2-3

“Du pratar inte likadant som din mormor.” (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 313) Med det påståendet inleds löptexten om språkförändring. Författarna fortsätter med att klargöra att läsarens och de tidigare generationernas ordval skiljer sig från varandra och att den förändringen kommer att fortsätta med kommande generationer. På kommande sida ställs frågan varför språket förändras varpå fem förklaringar för språkförändring listas:

1. Språket blir enklare

2. Språket blir mer regelbundet

Den första förklarar att förenklingar är bundna med lägre energianvändning hos talaren. Det är även en förklaring som junggrammatikerna använder för att förklara ljudförändringar som omljud, brytning, synkope, och assimilation. Exemplet som ges är 1906-stavningsreform där

det förklaras att: ”det plötsligt blev accepterat att skriva varför, vit och virvel istället för hvarför, hvit och hvirfel” (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 314). Dessvärre ges inga ytterligare ledtrådar om hur dessa ord kunde ha uttalats under tidigare skeden, i och med övergången på grafemen <hv> → <v>. Än mindre förklaras det att <f> uttalades som /v/ inuti morfem (Pettersson, 2005, s. 167).

Den andra punkten menar att språket har blivit enklare och fokuserar på hur oregelbundna former av framförallt verb får ge vika för mera regelbundna former. Exemplet berör hur starka verb omvandlas till svaga verb: ”ringa – rang – rungit” och ”simma – sam – summit”. Dessa böjs nu ringa, ringde, ringt och simma, simmade, simmat och exemplen som ges är att ”Du ringde en kompis eller simmade i simhallen” (Harstad & Tangaard Skoglund, 314). Detta verkar kunna härledas till guldålderstanken som fanns hos de tidiga komparativa lingvisterna i och med att språket blir enklare enligt författarna.

Ytterligare exempel på språkförändring ges på sidan 315 där det finns ett utdrag från Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, där verbet komma är böjt i pluralis: kommo. Vidare förklaras det att verb böjs efter numerus under författarens livstid med ytterligare exemplen: se – sågo och gå – gingo (Harstad & Tangaard Skoglund, s. 315). Däremot används inte verbets pluralböjning i karaktärernas dialoger vilket återspeglar närmare hur människor faktiskt talade redan på hennes tid.

På sida 317 påpekar författarna att det egentligen inte inte gjordes skillnad på de olika språken i norden för tusen år sedan eftersom de vid det tillfället var så lika. Därför menar de att under denna period kan det talas om ett skandinaviska språk (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 317). Det berättas om Gallehushornen, som har sina ursprung i Danmark på 400-talet, vilka sätter startpunkten för den skandinaviska språkhistorien och det som så småningom skulle utvecklas till svenska (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 318).

Nästa avsnitt handlar om runor, som författarna kallar för ”det nordiska alfabetet”. De förklarar att den 24-staviga runraden kortades ned till 16, kring 800-talet. De menar att ingen vet varför det skedde, men de ger en möjlig förklaring med att det blev lättare för skrivaren, dock blev det betydligt mer komplicerat för läsaren. Vidare presenteras Rökstenen som den längsta runtexten vi idag känner till och det påpekas att den restes ett århundrade innan det blev vanligare med runstenar på 1100-talet. De påpekar att runor vanligen skrevs på andra underlag såsom trä, vilket inte håller lika bra som sten eftersom det förmultnar. Således finns det få lämningar kvar av den typen av runristning och det lilla som finns bevarat lämnar inte mycket textmaterial. Det finns med andra ord inte många källor kvar som kan berätta om ”vikingarnas språk” (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 319–320).

Under rubriken 4. Snorre – en litterär gigant skriver författarna om de nordiska språkens situation vid Snorres Sturlassons tid på 1120-talet och att Snorre var den första att skriva ”något läsvärt” (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 321) med det latinska alfabetet. De menar även att några runor modifierades för att anpassa skriften till det nordiska språket, men vilka dessa runor är nämner de inte. Författarna menar att det inte gjordes någon skillnad på de nordiska språken som kallades “dansk tunga”och att detta är ett bevis för att det snarare handlar om ett nordiskt språk än flera olika som det är i dag (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s.

321). Därmed förstärker författarna sin tes om den tidiga nordiska språkets enhet som vi tidigare har nämnt.

5.2.1.4 Svenska impulser 3

Kapitlet Svenskans historia börjar med att lista frasen “vad är klockan” på olika språk där författarna påpekar likheter och skillnader mellan de olika exemplen. Att det finns likheter förklaras med att olika språk ingår i språkfamiljer som har släktskap med varandra medan de som radikalt skiljer sig från det som läsaren kan tänkas förstå som svensktalare, är för att de härrör från andra språkfamiljer. De nämner de germanska och det romanska språkfamiljerna vilka ingår i en större språksläkt, den indoeuropeiska. Det påtalar även att det finns fler språksläkter än den indoeuropeiska, och ger den finsk-ugriska som exempel där finska ingår. Vidare listas eskimå-aleutiska och sino-tibetanska som exempel på andra släkter där grönländska ingår i eskimås-aleutiska och mandarin i sino-tibetanska. Det tydliggörs även att svenska i egenskap av ett indoeuropeisk språk inte är besläktad med varken finska, grönländska eller mandarin (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 302–303).

På nästa sida finns det en illustration med ett förenklad språkträd av indoeuropeiska språk, med en bildtext som som nämner stamträdsmodellen som presenterades av Schleicher (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 304). Följande sida återger kortfattat hur idéer om språkens ursprung gick från spekulationer baserade på Bibeln till upptäckten om sanskrits likheter med grekiska och latin. Med jämförelser kom det fram att dessa språk måste ha ett gemensamt ursprung i ett indoeuropeisk urspråk. Dessa sidor i läromedlet kan tolkas som vara grundade i den tidiga komparativa forskningen och den junggrammatiska forskningen, eftersom det talas om de genetiska släktskapen, att den komparativa metoden användes för att kartlägga släktskapen, att det finns ett indoeuropeisk urspråk, och i synnerhet att det nämns en av grundarna av den junggrammatiska teoribildningen.

Under rubriken Varför förändras språk? går författarna in på olika mekanismer bakom språkförändring. En förklaring som ges är geografisk avstånd (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 306). Även det kan kategoriseras som hörande den komparativa och den junggrammatiska språkförändringsmodellerna. Delningen av väst- och östnordiska förklaras med Norges kolonisering av Färöarna och Island. Texten refererar även till språkträdet på sidan 304 där grenarna representerar västnordiska språk som mynnar ut till isländska, norska och färöiska, medan de östnordiska blir till svenska och danska. Det är även vid den här tiden, 800-talet, som runsvenska har sin början och den sträcker, enligt författarna, fram till 1225 (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 308). Att stamträdsmodellen har en så central plats skvallrar återigen om en möjlig komparativ bakgrund i beskrivningen av den nordiska språkutvecklingen då dessa utgår från tanken att svenska har utvecklats ur ett av två grenar av fornnordiska (Pettersson, 2005, s. 21).

Författarna beskriver grammatiken under fornsvenskan som ”mycket svårare […] än svenskan har idag” (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 315) och liknar den med den moderna tyskan och isländskan. Exemplet som ges refererar till ett textutdrag från den Äldre Västgötalagens Tjuvbalk på sidan 313, där formuleringar som til hogs och til draps förekommer, där -s läggs till substantivet när til är framförställd. Denna böjning överlever idag i fasta uttryck som ”ute till havs, gå till sängs […] fly till skogs” (s. 313). Författarna nämner även att denna grammatik blev mer lik den moderna under den senare delen av den fornsvenska perioden. Det kan finnas

en komparativistisk tanke bakom att en äldre form av svenska skulle ha en mer utvecklad grammatik som med guldåldersidén.

5.2.1.5 Människans texter språket

Under rubriken Släktskap mellan språk nämns det hur forskare har jämfört olika språk med varandra för att rekonstruera urspråk. Det påpekas att det finns en ambition i dessa studier i synnerhet att fokusera på de äldsta skrivna källorna. Författarna skriver om hur ur dessa urspråk ger upphov till språkfamiljer. Vidare beskrivs den komparativa metoden där ordförråd, grammatik, ordbildning och syntax jämförs mellan olika språk, och att forskare inte endast intresserar sig för moderna språk utan även äldre språk (Sjöstedt & Jeppsson, 2011, s. 314). På samma sida finns det en lista med olika språkfamiljer med bland annat indoeuropeiska, afroasiatiska, sino-tibetanska, och nilo-sahariska språk, och en världskarta som visar indoeuropeiska språk med bland annat germanska, italiska, iranska, och indiska språk.

Avsnittet med rubriken Indoeuropeiskans historia – några olika teorier handlar om vilka språk som ingår i den indoeuropeiska språkgrenen, och det ges även exempel på europeiska språk som inte ingår i språksläktet, där bland annat finska och baskiska nämns som exempel. Vidare presenteras olika teorier om hur protoindoeuropeiskan bredde ut sig, och att alla dessa teorier är eniga om att utbredning tog tusentals år, och att urspråket delade upp sig i dialekter som i sin tur delade sig upp i ännu flera dialekter (Sjöstedt & Jeppsson, 2011, s. 315).

Under rubriken Indoeuropeiskan ges fler detaljer som påvisar släktskapet mellan språken i språkfamiljen där likheter beträffande arvord från dessa språk belyses. Gemensamt för dessa ord är att de ofta innehåller begrepp som berör släktskap, naturen, och räkneord. De arvord som presenteras är häst, hund, sädeskorn, och hjul, vilket författarna menar visar att urspråket kom från ett jordbrukssamhälle. Det nämns även att indoeuropeiska språk visar likheter i meningsbyggnad men att spår av icke-indoeuropeiska finns i vissa ortnamn, vilket vittnar om sannolikheten om att det talades språk från andra språkfamiljer i Asien och Europa. Baskiskan ges som ett exempel av ett sådant icke-indoeuropeiskt språk. (Sjöstedt & Jeppsson, 2011, s. 315–16).

Indoeuropeiskans dotterspråk listas med ”urgermanska, uritaliska, urkeltiska, urslaviska, urgrekiska och några till” (Sjöstedt & Jeppsson, 2011, s. 315–316). Det finns även en bild på ett träd som visar relationen mellan urspråket, dotterspråken, och de moderna språk som härstammar från dem.

Under rubriken Några ord i elva indoeuropeiska språk – och fyra andra språk finns orden månad, tre, fader, och moder listade i en tabell på olika indoeuropeiska språk som svenska, tyska, engelska, latin, franska, grekiska, persiska och sanskrit. Det är för att illustrera likheten mellan arvord från de olika språken i samma familj. De sista raderna har de respektive orden