Modalitet

I denna del av vår uppsats behandlar vi hur skrift och bild presenteras samt hur detta kan påverka läsarens uppfattning av sanningshalt och relevans (Björkvall, 2019, s. 111–114).

5.1.4.1 Svenska Timmar språket

Det längsta avsnittet är Runsvenskan som inleds med en presentation av den yngre futharken. Avsnittet börjar på sida 289 i den nedre delen och fortsätter fram till att svenskan föds på sida 292. Bilden kopplad till detta inledande stycke är en stor, färgrik illustration av en målning föreställande Adam, Eva och ormen i Edens lustgård. Målningen presenteras inte vid namn utan förklaringen till bilden är att under 1600-talet utvecklade Andreas Kempe en egen teori om språkens uppkomst och utveckling. Enligt bildtexten menade Kempe att:

Gud säkert talade ren svenska, att Adam skulle ha talat danska och att ormen i paradiset var fransktalande. […] Hur Eva och ormen kunde samspråka framgår inte (Waje & Skoglund, 2011, s. 290)

Vidare fortsätter faktatexten från föregående sida med att tydliggöra att skriften länge ansågs som en gåva från gudarna. Detta påstående, tillsammans med den språkhistoriska aspekten som helhet, förbinder text och bild även om just detta exempel kan kännas långsökt då den runsvenska perioden slutade 1225 (Waje & Skoglund, 2011, s. 290).

Den sista sidan i avsnittet illustrerar den yngre futharken där runorna är samma röda färg som rubrikerna och bakgrunden är vit. Bildbeskrivningen lyfter det faktum att runorna länge användes parallellt med den latinska skriften samt att antalet tecken var färre än de språkljud som fanns vid den tiden (Waje & Skoglund, 2011, s. 292). Att dessa två bilder är placerade i den ordning de är, antyder att den första bilden är den mest väsentliga då den är den mest visuellt framskjutna. Den är stor, färgerna är markanta och informationen den delger är skrivet på ett lätt språk där en viss närhet till läsaren kan anas. Den andra bilden å andra sidan, den på futharken, är intetsägande med den vita bakgrunden och triviala framställningen av runorna samt att bildtexten skriven på ett mer formellt språk (Björkvall, 2019, s. 87, 96). Ändå är det den sista som är den centrala för innehållet i löptexten då den visar hela grunden för den runsvenska epoken.

5.1.4.2 Handbok i svenska språket

Nästa avsnitt handlar om runsvenskan vilken inleds med rubrik, årtal och brödtext. Skrifttexten bryts för en bild på Rökstenen i Östergötland och återupptas på nästa uppslag där vi får en transkribering och translitterering av innehållet samt en bild på den yngre futharken. I marginalen finns det en ordförklaring och längst ner på sidan förklaras palatalt R, ϸ samt nasalt A (Jansson & Levander, 2012, s. 272). På sida 273 får eleven i uppgift att översätta och tolka Landerydstenen med en tydlig förklaring på var hen ska börja läsningen, men inte så mycket om hur de ska gå tillväga. Avslutningsvis förklaras diftonger och vokalbortfall i talet samt vad det innebar för skriftspråkets utveckling. Vidare förklaras det att det idag fortfarande finns diftonger kvar i vissa dialekter och sedan avslutas det hela med vilka runsvenska personnamn som finns kvar, exempelvis Sven och Åsa, samt att det vid slutet av epoken tillkom latinska namn som Johan och Maria.

Den sista delen av det första delkapitlet behandlar fornsvenskan. Likt de föregående avsnitten inleds det första uppslaget med en rubrik samt årtal och en informationstext. Skrifttexten bryts

för ett utdrag ur den Äldre Västgötalagen och löptexten återupptas sedan med information om övriga landskapslagar vilket fortsätter på nästa sida. Det presenteras även ett till textexempel med översättning som kopplas ihop med tre relativt omfattande studieuppgifter. I marginalerna på båda dessa sidor finns det ordförklaringar kopplade till textexemplen (Jansson & Levander, 2012, s. 274–275).

Efter att läsaren har blivit bekant med de fornsvenska texterna behandlas grammatiken. Avsnittet börjar med en underrubrik och en presentation som tar upp genus och kasus. I marginalen finns en hänvisning till grammatikavsnittet, delkapitel 42, där dessa begrepp utreds mer utförligt. Under presentationen följer en grammatiktabell där ordet fisk böjs enligt dessa principer, både som singular och plural. Sidan avslutas med att förklara ändelser och ordföljd och hela delkapitlet avslutas med att redogöra lånordens tillkomst (Jansson & Levander, 2012, s. 276–277).

5.1.4.3 Insikter i svenska 2-3

Kapitlets inledande ingress knyts ihop med innehållet på den nästkommande sidan genom en illustration av en man i en tidsmaskin. Bilden är positionerad på sidans övre halva och av den anledningen kan det tolkas som att den befinner sig på en ideell position då den är väl synlig på det nya uppslaget. Det som illustreras är ett omslag från en novellsamling där verket är H. G. Wells ”the Time Machine” och titeln är tryckt på tidningens omslag. Utifrån bildens komponenter, exempelvis mannens frisyr, tidsmaskinens utförande samt tidningens prissättning, går det att anta att tidningen utgavs för flera decennier sedan. Framför allt tidsmaskinens utformning för tankarna till framtida teknik så som den föreställdes under 1900-talets mitt. Intrycket förstärks genom mannens kläder, hatt och kostym, som verkar vara typiska för mitten av 1900-talet. Mannen i bilden är i helfigur, blickar inte på betraktaren, och kräver ingen av hen. Bilden saknar en tydlig beskrivning, men en sådan skulle kunna anses som överflödig då all information läsaren egentligen behöver redan finns i bilden som sådan. Under bilden beskrivs sedan att språk förändras från generation till generation, för att stimulera läsarens nyfikenhet till ämnet. Nästkommande sida förklarar varför språk förändras genom att lista och förklara fem olika punkter (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 313–314). Sida 322 består huvudsakligen av skrifttext där det endast finns en liten svartvit bild, utan beskrivning, återfinns i stycket om Eufemias hemlängtan. Bilden föreställer tre personer, varav åtminstone två är kvinnor då de har kjol och struthätta med slöja enligt dåtidens standard (Andersson, 2006, s. 310). Den tredje personen har byxor och en tunika vilket ger intrycket av en man. Modet förefaller vara från en något senare tid än den för kung Haakon Magnusson, tunikan är för kort för sent 1200-tal, men enligt Eva Andersson vid Göteborgs historiska institution börjar kortare överplagg ses i det manliga modet i slutet av 1320-talet. Hon påpekar även att ärmarna kortas av och en liten slits uppstår i männens överdel, vilket är helt i linje med illustrationen (Andersson, 2006, s.308). Inte heller denna bild tycks följa de kriterier Björkvall beskriver, det är svårt att tyda bilden då den är liten och endast består av svarta konturlinjer på en vit bakgrund. Inte heller är det tydligt vilka bilden föreställer. Manskläder lätt kan misstas för en kvinnas om läsaren inte redan besitter kunskaper om medeltida mode vilket kan tyckas långsökt med tanke på målgruppens ålder och även om läsaren kan, med hjälp av textens innehåll, dra slutsatsen att bilden i alla fall föreställer Eufemia och antingen hennes make, kung

5.1.4.4 Svenska impulser 3

Varje nytt avsnitt börjar med en fetstilt rubrik och en till två sidor text med fakta och avslutas med uppgifter där eleven ska antingen skriva, undersöka eller diskutera/samtala. Avsnitten innehåller även många bilder och minst ett textexempel till varje epok, dessa har dock ingen kontinuerlig placering i layouten. Bilderna är inte heller nödvändigtvis kopplade till innehållet i skrifttexten på ett tydligt vis, även om majoriteten är det. Tydligaste exemplet på detta återfinns på sida 306. Texten behandlar språkförändring, medan bilden illustrerar ett antal dansande ungdomar. Den del av texten som kan sammanlänka bild och innehåll är:

Språk påverkas också av människors sociala miljö. […] Ett barn lär sig oftast sitt modersmål av sina föräldrar, men barnets språk påverkas också av kompisar och andra människor […]. Många likheter mellan språk har uppkommit för att människor vill tillhöra en gemenskap (Markstedt & Eriksson, 2013, s.306).

Det är dock en ytterst liten del av textens innehåll som behandlar frågan om ungdomsspråk. Således går det att göra ett antagande om att tanken med illustrationen snarast är att den ska förmedla en gemenskap till läsaren.

Nysvenskan inleds likt föregångarna med en brödtext. Denna beskriver hur boktryckarkonsten och Gustav Vasas Bibel påverkade det svenska språket och att det här efter går att se en inledning till dagens skrivregler. Under texten finns en bild som illustrerar överlämnandet av den nya bibeln till monarken och i marginalen finns en blå cirkel som förklarar vad en reform är. På sida 319 kommer ännu ett textexempel med en nutida översättning i en gul ruta identisk till de föregående rutorna med textexempel och under dessa fortsätter brödtexten från föregående sida vilken avslutas med elevfrågor. I marginalen finner vi en svartvit bild på titelsidan från Gustav Vasas Bibel och under denna en gul informationsruta som förklarar Svenska akademiens ordbok och ordlista (Markstedt & Eriksson, 2013, s.318–319).

5.1.4.5 Människans texter språket

Genomgående i kapitlet återfinns små textrutor i marginalen. Innehållet i dessa är varierande, från korta sammanfattningar och ordförklaringar till bildbeskrivningar och hänvisningar till någon av de andra böckerna i serien. Vissa av dessa rutor har dock ingen tydlig anknytning till texten, exempelvis på sidan 322 där det i marginalen står att: “Runkalender [är] en typ av kalender där beteckningar för bland annat veckodagarna utgörs av runor”.

Avsnittet handlar om runor och runsvenskan fram till år 1225. På sidan 322, där faktarutan om runkalendern finns, visas bland annat olika typer av runor och deras betydelser. Vidare beskrivs användandet av runorna och införandet av kristendomen, men varken före eller efter berättas det om runkalendern. Detta indikerar att det här måste finnas en förförståelse hos läsaren. Utan denna förståelse kan det verka som att kalendern endast var aktuell under den runsvenskan perioden.

Bilden på sida 320 i avsnittet om urnordiskan visar en runsten från Sölvesborg. Den är placerad i övre vänstra hörnet i en ideell position, och bilden är det första som kan ses i uppslaget. Bilden på stenen sitter bredvid en ruta innehållandes den äldre futharken med förklaring och beskrivning av varje runa. Att bilden på stenen finns bredvid rutan ger sidans övre del ett balanserat intryck. Under bilden finns en kort beskrivning av stenen samt en del av dess innehåll. Under rutan med futharken finns en transkribering av stenens utvalda textdelar med

både översättning och tolkning. Innehållet i dessa två delar är ytterst relevant för sidans syfte, men utformningen på sidans nedre del är inte kompatibel med den övre delen då skrifttexten under stenen är skriven i marginalens fjärdedel medan bilden tar upp knappa två fjärdedelar. Likaså blir det under rutan med den äldre futharken, som även den tar upp ungefär en halva av sidans övre del, medan skrifttexten under går i skrivfältets tre fjärdedelar av en sida. Allt detta kombinerat ger ett visuellt intryck av att de olika kanske delarna inte hör ihop.

Nästkommande illustration visar fören på ett drakskepp i grodperspektiv och är den första bilden i avsnittet om den runsvenska tidsperioden. Likt bilden på hällristningen tar denna bild upp en del av textfältet, sträcker sig över marginalen och ändå ut i kanten av sidan. Denna bild är dock inte placerad på samma ställe som hällristningen utan i mitten av sidan vilket kan ge ett obalanserat intryck. Bilden har ingen direkt koppling till löptexten utan kopplas endast ihop med innehållet genom en liten notering under rubriken att denna epok även kallas vikingatiden och sträckte sig från 800- till 1050-talet. Det finns inte heller någon beskrivning av vad bilden föreställer eller en förklaring till dess syfte. Under bilden finns exempel på de runor som föll bort vid införandet av den nya futharken och en beskrivning av dessa: ”Runor från den urnordiskan runraden som är gjorda för att skäras i trä, men svåra att hugga i sten” (Sjöstedt & Jeppsson, 2011, s. 321). På nästkommande sida jämförs den yngre futharkens normalrunor med kortkvistrunor i rutor, först horisontellt och sedan mer utförligt i vertikala fält där även bland annat ljudvärde och betydelse tas med.