Sociohistorisk teori

På 1980-talet utvecklades den sociohistoriska forskningsteorin ur sociolingvistiken. Tanken var att applicera sociolingvistikens principer på äldre texter för att på så vis urskilja de samhälleliga förändringar som låg till grund för de språkliga förändringar som ägde rum under den period som undersöktes (Pettersson, 2011, s. 30).

5.2.5.1 Svenska Timmar språket

Avsnittet med rubriken Nya företeelser och nya värderingar kräver nya ord behandlar hur samhällsförändringar, som kristendomens införande ändrar ordförrådet (Waje & Skoglund, 2011, s. 285). Som jämförelse är det från engelska där många lånord kommer ifrån idag, och det exemplifieras med, “datormoln, maxtaxa, kameraövervaka och stavgång”. Dessa fanns inte för tjugofem år sedan. Texten påpekar att språkförändringar sker fortfarande, och de sker i takt med samhällsförändringar, ofta för att beteckna sådant som inte hade funnits förr, och nu behöves det nya ord för att namnge dem. Dessutom kan vissa ord bytas ut i takt med att samhällsvärderingar förändras. Ibland sker det i formen av eufemismer som “när städare kallas lokalvårdare” (Waje & Skoglund, 2011, s. 296).

I avsnittet Runsvenska (800-1225) skriver författarna om hur införandet av kristendom ledde till införande av lånord från latinet med exemplen “advent, altare, kloster” och från grekiskan “biskop, kyrka” (Waje & Skoglund, 2011, s. 291). I avsnittet om fornsvenska under rubriken “Tysk påverkan” diskuterar författarna hur Hansan kom att påverka svenska språket dels genom lånord och dels genom inlån av prefix och suffix (Waje & Skoglund, 2011, s. 294). Den lågtyska inflytande i svenskan förklaras med Hansans utbredning över Nordeuropa genom sin dominans av handeln i området, och att tyska köpman verkade i Sverige och därmed hade direktkontakt med folket där. Lågtyskan var då ett högstatusspråk och därför kunde bidra med flertal lånord, främst rörande handel, hantverk och stadsadmisntration. Prefixen och suffixen exemplifieras med “-ande, be-, -eri, -inna och -het ” (Waje & Skoglund, 2011, s. 294). Tyskan kom även att påverka grammatiken som när verbet bliva började att konkurrera med arvordet varda, och inlånen av konjunktionen men (ibid.). Eftersom de nämner hur lågtyskan blev ett högstatusspråk i Nordeuropa genom att dominera handeln i området, kan den delen ha en sociohistorisk ansats. Avsnittet om äldre nysvenska gör en liknande genomgång med att påpeka hur reformationen, Gustav Vasas bibel och boktryckarkonsten kom att börja stabilisera och standardisera språket och dess stavning. Boktryckarkonsten och Gustav Vasa Bibel anges som faktorer till språkförändring för den äldre nysvenska, till den milda grad att översättningen av Nya Testamentet 1526 anges som startpunkten för den äldre nysvenskan perioden (Waje & Skoglund, 2011, s. 294–296). Den översatta bibeln spreds runtom i landet och även om det skulle dröja några hundra år innan allmän läskunnighet kom den att bli mönsterbildande hur skriftspråket skulle se ut (Waje & Skoglund, 2011, s. 294–295). Författarna försummar inte att namnge två av översättarna, Olavus och Laurentius Petri som hade uppgiften att formge detta skriftspråk som präglades av mälardialekterna och tyskan. (Waje & Skoglund, 2011, s. 295). Resultatet blev en blandning av något äldre och nyare språk. Kasussystemet som hade redan fallit ur bruk behölls i översättningen, men tyskans påverkan syns ibland i ställningen av predikatsverbet sist i satsen. Ytterligare nymodigheter är införandet av bokstäverna, å, ä och ö (Waje & Skoglund, 2011, s. 296). Dessa faktorer pekar på en sociohistorisk inramning i hur författarna förklarar språkförändringar under den äldre nysvenskan.

Det berättas att under den nysvenska perioden växer ett talad standardspråk, kallad rikssvenska. Det talades av adeln och ämbetsmän, och hade sitt ursprung i överklassen talspråk och myndighetsspråket (Waje & Skoglund, 2011, s. 296). Resten av befolkningen som levde i byar fortsatte att tala dialekt, och inte förrän de stora inflyttningarna till städerna var de ännu inte försvagade.

En ny våg av tyska lånord kom till Sverige. Detta förklaras med ny tysk Östrom fick inflytande på Sverige under den 30-åriga kriget. De ord lånad via tyskan från franskan får ingen förklaring hur de kom till tyskan däremot (Waje & Skoglund, 2011, s. 296).

Författarna berättar om en annan förändring som skedde under den äldre nysvenska, det vill säga begynnelsen av bruket av ärftliga efternamn. Riddarhuset grundades 1626, och adelsätterna skulle ta efternamn. Ofta var dessa baserade på ättens vapensköld. Vid slutet av 1600-talet och början av 1700-talet blev ärftliga efternamn vanliga även hos en annan samhällsklass: köpmännen och hantverkarna. Deras namnskick baserades ofta på naturen och var tvådelade. Ofta var de även baserade på ortnamn. Soldatnamnen började även brukas vid den den tiden men de var ännu inte ärftliga. Ej heller tog folkflertalet ärftliga efternamn men använde patronymer, med de användes ej vid vardagliga sammanhang och gårdsnamn brukades istället för att differentiera individer som delade samma förnamn (Waje & Skoglund, 2011, s. 297).

Vidare till yngre nysvenska berättar författarna om Then Swänska Argus som utgavs av Olof Dalin, som propagerade mot den alltför flitiga bruket av lånord. Dessa var vid den tiden oftast lånord från franska. Däremot skrev han på en mer ledig sätt som närmade sig talspråket från salongerna och använde kortformer av ord som “ha, bli och ta” istället för “hafwa, blifwa och taga” (Waje & Skoglund, 2011, s. 297).

Gustav III hade däremot inga invändningar mot franskan, påpekar författarna och var språket som användes i slottet i Stockholm. Vid den tiden kom även många lånord från franska till svenska via överklassens bruk av dessa. Kungen instiftade den Svenska Akademin inspirerad av den franska, för att vårda den svenska språket och göra den till en betydelsefull språk i Europa. Kungen såg ingen hot från franskan gentemot svenskan och senare vid 1801 kom Svenska Akademien med försvenskade stavningar av franska lånord som byrå och fåtölj (Waje & Skoglund, 2011, s. 298–299).

Författarna skriver om engelskans inflytande under rubriken “Är svenskan hotad?”. De förklarar engelskans höga status med USA:s ställning i världen som har gjort engelska till ett världsspråk. Författar frågar sig om huruvida Asiens växande ekonomier att leda till att kinesiska kommer också få ett världsspråksstatus (Waje & Skoglund, 2011, s. 303). Vidare påpekas det att engelskans påverkan på svenskan är inte lika stark som det kan verka när de 1000 vanligaste ord analyseras: “65 % gamla arvord, 20 % från tyskan, 8 % från latinet och grekiskan och några få procent från andra språk, däribland engelskan” (Waje & Skoglund, 2011, s. 304). Vidare förklaras det att dessa engelska lånord kan ha svårt att passa in i den svenska språkdräkten, med osäkerhet vad det gäller “[u]ttal och stavning”, “[b]öjning”, och “[b]egriplighet” (ibid). Slutligen konstateras att så länge engelska ej får officiell ställning i Sverige “kommer svenskan att överleva” (ibid.).

Under rubriken Pratar du svengelska? konstateras svenskans långt gångna inlån av engelska ord med flera exempel. De domäner som är mest drabbade är “sport-, nöjes- och datavärlden” (Waje & Skoglund, 2011, s. 302), till den grad att författarna menar att det stundvis kallas “svengelska”, det vill säga “ett slags blandspråk mellan svenska och engelska” (ibid.). Författarna kategoriserar lånen i fyra fack med tillhörande exempel: direkta lån, översättningslån, betydelselån, och konstruktionslån.

Under rubriken Ännu fler svenska ord i avsnittet Nusvenska (1900–) reflekteras det om svenskans nuvarande situation. “Syntaxen och uttalet är numera ganska stabila och väl normerande i svenskan” (Waje & Skoglund, 2011, s. 302). Detsamma konstateras för stavningen, men ordförrådet är idag i snabb förändring. Det är de öppna ordklasserna som är påverkade men de slutna “är i stort detsamma som på medeltiden” (ibid.). Det lexikala påverkan kommer dels från den engelsktalande världen, men det även skapas det nya svenska ord som inte är lånord.

5.2.5.2 Handbok i svenska språket

Runsvenskan inleds med att presentera Harald Hårfager och beskriva hur hans styre resulterade i att många norska stormän valde att flytta till Island. Just Hårfager berörs inte vidare i avsnittet. Således är vårt antagande är att det nämns endast för att öka läsarens nyfikenhet eftersom det egentligen inte fyller någon annan funktion än att delge läsaren ett vitsigt efternamn. Meningen hade fyllt samma funktion utan att nämna honom vid namn och där kopplingen mellan Hårfager och öst- och västnordiska språk, som behandlas under samma rubrik (Jansson & Levander, 2012, s. 271–272).

Avsnittet om runsvkenska avslutas med att beskriva arvordsnamn som ”Sven, Bjørn, Thorsten, Inga, Asa och Æstrid” och förklara att nya namn lånades in från latinet under kristnandet: ”Jon och Johan (av Johannes), Nils (av Nikolaus), David och Maria” (s. 273). Dessa tillämpas fortfarande i dagen samhälle men i kontexten ställs de emot Ofegh och Haldan som idag inte används alls, men som under den runsvenska perioden var högaktuella (Jansson & Levander, 2012, s. 273).

Författarna skriver om intåget av kristendom som medförde nya lånord in till svenskan på 1200-talet från latin och grekiska. Det ges exempel från fornsvenska med de grekiska förlagor i parentes, och det är ord som berör den kristna kyrkan. Angående 1300-talet nämns Hansan och plattyskans påverkan på svenskan med lånord som betecknar stadsorganisation, handel, varor och produkter (Jansson & Levander, 2012, s. 277). Igen kan det tolkas att den komparativa lingvistiken finns som bakgrund i texten genom att jämförelser görs med besläktade språk, som påvisar hur dessa visar större likheter med varandra under tidigare perioder. Däremot finns det drag av sociohistorisk teori via beskrivningar av de samhällsförändringar som bidrog med att nya ord lånades in i språket.

Avsnittet om äldre nysvenska berättar om Gustav Vasas bibel och om dess tillblivelse. Författarna menar att med dess spridning, och att den är på svenska, skulle den vara den första ansatsen för en standardisering av stavningen. Dessutom den kom att popularisera mängder av ”namn, uttryck, ordspråk” (Jansson & Levander, 2012, s. 278). Vidare behandlas författare från 1600-talet som kom att prägla språket. Det påpekas att Georg Stiernhielm som var kritisk mot den pågående franska inflytande på svenskan, propagerade att återuppliva äldre ord som ännu används idag som arla, tryta, och vän (Jansson & Levander, 2012, s. 279). En annan författare som kom att göra intryck på språket är Agneta Horn som i sina brev använde ett mer vardagligt språk (ibid.).

Vidare behandlas den yngre nysvenskan. Under rubriken 1700-talet, omnämns Olof von Dalin och hans Then Swänska Argus, och det ges ett utdrag från den som argumenterar emot inflytande på språket från främmande språk (Jansson & Levander, 2012, s. 280). Sedan tas

stavningen upp igen med bildandet av den Svenska Akademin och Carl Gustav Leopold som på Akademins uppdrag skrev Afhandling om Svenska stafsättet, som föreslog en mer standardiserad stavning av språket. Bland annat föreslogs försvenskning av lånord som kaffe och familj, som används ännu idag.

Under rubriken 1800-talet menar författarna att SAOB som kom ut 1874 utgjorde ”[e]n stark effekt på svenska språkets stavning” (Jansson & Levander, 2012, s. 281). Den ökade läskunnigheten hos befolkningen ledde till att språket ”stabiliserades” (ibid.). Fredrika Bremer och August Strindberg presenteras som två flitigt lästa författare. Strindberg beskrivs som en språklig förnyare med sitt höga tempo och ”dialoger, miljöer och funderingar” (Jansson & Levander, 2012, s. 282). Saker som återgivning av tal- och vardagsspråk och kraftuttryck bidrar till denna förnyelse.

Tyska, franska och engelska presenteras som stora bidragsgivare av lånord under den nysvenska perioden. Författarna poängterar att de medeltida inlånen var från lågtyska, medan de nyare tyska lånorden härstammade nu istället ifrån högtyskan. Passagen berättar om historiska händelser som kom att påverka det lågtyska inflytande under den tidigare perioden, som till exempel Gustav Vasas lån av pengar från Hansan under kriget med Danmark vilken i förlängningen stärkte handeln med Tyskland. Senare, under den trettioåriga kriget tar Gustav II Adolf in tyska legoknektar varpå det lånades in ord som soldat, armé, korpral och furir vilka samtliga har med det militära att göra. Det lånades även in mer vardagliga ord som antasta, förolämpa och gurgla (Jansson & Levander, 2012, s. 283). Författarna beskriver även några översättningslån från tyskan som kom under 1800-talet: stormakt (av Grossmacht) och ståndpunkt (av Standpunkt) (Jansson & Levander, 2012, s. 283), och de menar att detta lätt kan genomföras eftersom svenskan och tyskan är nära släkt.

Engelskan behandlas till sist som bidragsgivare av lånord till svenska. Det nämns att det började redan på 1600-talet med ord som tobak, och inlåningtakten ökade på andra halvan av 1700-talet då det kom flertal sjöfartstermer som logg, kutter och brigg samt ord som betecknar mat och dryck biffstek, kex, porter, portvin, punsch och grogg. På 1800-talet påverkades lånen av industrialiseringen och förbindelser mellan USA och Sverige och exemplifieras med: jobb, trust, strejk och reporter (Jansson & Levander, 2012, s. 284).

Avsnittet om nusvenska börjar med stavningsreformen 1906, och fortsätter med 1943 folkskolelärarkårens förslag om ytterligare stavningsreformer med förslag som älg som älj och sova som såva. Dessa förslag gick dock emot samhörighetsprincipen till fördel för ljudenlighetsprincipen och därför antogs förslaget inte (Jansson & Levander, 2012, s. 284). Det berättas om att 1951 avskaffade Skolöverstyrelsen verbets pluralform. Dessa hade redan försvunnit från talspråket, och författarna påpekar att förändringar i språket sker först ofta i talspråket och har en tendens att bli permanenta om de införs i skriftspråket (Jansson & Levander, 2012, s. 284). Det påpekas att språkvård är konservativ och därför med hjälp ordböcker kan äldre texter som Gustav Vasas Bibel och runinskrifter fortfarande förstås. Författarna skriver om hur under 1900-talets efterkrigstid England och USA fick större inflytande på svenskan, via litteratur, film populärkultur, teknik, IT, och engelskan ersatte tyskan som första främmande språk i skolan (Jansson & Levander, 2012, s. 284). I kontrast med länder som Frankrike som gör motstånd mot den engelsktalande inflytande hävdar författarna

att Sverige beskrivs ibland som en av Europas mest amerikaniserade länder (Jansson & Levander, 2012, s. 284). Några exempel som ges är ”en baby, en hit, helt random, en foundation, ett par sneakers” (Jansson & Levander, 2012, s. 285). Förutom lånord har engelska även påverkat vissa uttryck som att ”[ä]ven om och fastän har blandats samman till även fast” (Jansson & Levander, 2012, s. 285) troligen efter engelskans even though, och ”Han kommer göra det” (ibid.) med engelskans ”He shall do it” och ”He will do it” där verbfrasen ej har infinitmärke som är mer standard i svenskan ”Han kommer att göra det” (ibid). Därtill ersätter engelska uttryck de motsvarande på svenska bland annat i näringslivet: ”controller istället för styrekonom […] human resources istället för personalavdelning” och exemplifieras med ”en cool kick-off som boostar teambuildingen inför en viktig event” (ibid.). Författarna påpekar att kick-off används i originalspråket i fotbollssammanhang och betyder endast avspark. Ett fenomen som lyfts fram att i motsats med de franska lånorden som har anpassats till svensk uttal, har de engelska behållit sina ursprungliga uttal, och det exemplifieras med att bacon uttalas ”bäjjkån, inte bakån” och aids ”ejds och inte ajds” medan franskans refug uttalas ”refug och inte som fransmännen röfysch” (ibid.). Författarna menar att det är på grund av engelska hörs så ofta på television, och att engelskan har en starkare ställning än vad franska har haft som förklaringen på detta fenomen.

5.2.5.3 Insikter i svenska 2-3

Under rubriken 3. Det latinska alfabetet handlar det om hur latinet blev vanligt i Europa, men trots att den aldrig blev folkligt i norden kom den att bidra med sitt alfabet (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 320). Den samhälleliga förändringen som kristnandet innebar för skriftspråket pekar på en sociohistorisk synsätt i avsnittet.

Det berättas om Eufemia som hade tysk bakgrund, och var norsk drottning till kungen Haakon Magnusson. Hon anges som orsaken varför tyska och franska dikter översattes till norska, svenska och danska, och i och med hjälp av dessa översättningar kan det skönjas att svenska börjar framstå som ett eget språk för första gången enligt författarna (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 322).

Vidare berättas det att Gustav Vasa bröt med Kalmarunionen, Hansan och den Katolska kyrkan. Författarna menar att han ville bygga ett oberoende Sverige och han som nationalist ville visa att svenskan är ett adekvat språk jämte de andra europeiska språk och i synnerhet latinet som fick vika undan för svenskan bland annat i kyrkorna som predikospråk. Han lät Bibeln översättas. Först var det det Nya testamentet som kom ut 1526, och resten av Bibeln 1546. Detta kom även att innebära att de första stegen till en normering av skriftspråket tog sin början (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 322–323).

Vidare behandlas lånord under rubriken 7. Ord strömmar in från alla håll. Författarna nämner att många ord lånades från tyska på 1600-talet. Texten nämner däremot inte de tyska lånorden från Hansatiden. Franskans inflytande på 1700-talet nämns, och engelskans påverkan från engelskan från 1800-talet fram till nu (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 323). Fenomenet lånord förklaras med att när nya företeelser träder in i samhället behövs det begrepp för dessa när dessa saknas i språket. Ekonomiska begrepp lånas in från tyska handelsmän som Sverige handlade mycket med på 1600-talet. De franska lånorden som rör teater och mode lånades till svenska när Frankrike utövade inflytande över svensk kultur på 1700-talet. Industrialiseringen som påbörjades på allvar i England innebär att ord som har med industri och

arbete började lånas in till svenska på 1800-talet. Samma gäller det med sport. Numera lånas det ord från engelska som berör IT (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 324).

Det berättas kort hur ny teknik kan påverka hur vi kommunicerar med varandra med sms och chatt som exempel. Det förklaras att språklig förändring sked i takt med samhällsförändringar, och återigen belyses dessa förändringar med tekniska förändringar i vår digitala tidsålder, och hur ord som betecknar äldre och obsolet teknik som ”tröskverk, lie, isskåp och latrin” (Harstad & Tangaard Skoglund, s. 314) kan vara obekant för yngre talare. Båda dessa kan tolkas att ha avstamp i den sociohistoriska modellen.

Ytterligare exempel på hur språket förändras i takt med samhället är du-reformen. Innan 1960-talet ansågs det som olämpligt att tilltala äldre, individer med högre social status, och dem med högre utbildning med du. Det ändrades i takt med att samhället hade förändrats till att vara mer demokratisk och jämlik, och det ledde bland annat till att tidningar som Dagens Nyheter övergick till du. 1967 Bror Rexed som var generaldirektör på Medicinalstyrelsen anammade du-reformen. (Harstad & Tanggaard Skoglund, 2013, s. 317).

5.2.5.4 Svenska impulser 3

Avsnittet om fornsvenska Den forna svenskan berättar om den latinska alfabetets intåg med kristendomens etablering, och hur den kom att börja konkurrera med runorna. Den sociala skillnad där alfabetet var förbehållen en utbildad samhällsgrupp begränsade den latinska alfabetets spridning. Att skriva i den latinska alfabetet krävde dessutom dyra material som pergament, pennor och bläck (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 312). Däremot innebar kyrkan en samhällsförändring som förändrade språket: ”behöver man ord för att prata om nya saker, och därför kommer det till nya ord och betydelser” (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 312). Detta förklarar hur de latinska ord lånades in under den tiden.

Under rubriken Kontakt med kontinenten skrivs det att Hansan ”grundade flera städer i Sverige” (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 315) och handelsförbundet utövade ett stort inflytande inte bara på handel men även hantverk och stadsliv. Därför lånades många ord från lågtyska under det skedet av fornsvenska som betecknar företeelser som rör just dessa områden. Dessutom övertogs lågtyska prefix och suffix som an-, be-, för-, -inna, -het, och -bar. Författarna nämner även hovets kontakter med Europa som påverkade litteraturen i Sverige med berättelser om riddare och prinsessor. Ett exempel är Själens tröst som är en bearbetning av ett tyskt original. Läromedlet ger ett utdrag ur berättelsen om Göran och draken från Själens tröst (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 316). På nästa sida finns en textruta i marginalen som ger exempel på lågtyska lånord som finns i utdraget: kranke, blifwo, riddare, och frombir. Det förklaras också hur lånordet bli kom att konkurrera med arvordet varda, även om den äldre verbet överlever i talspråk i uttryck som ”han vart sjuk” (Markstedt & Eriksson, 2013, s. 316).

Under rubriken Ordning och reda berättas det om hur reformationen förändrade svenska. Det fanns ingen norm för stavning under den fornsvenska tiden, men mellan 1526-1879, den tidsträckan som täcker nysvenskan, skulle det komma att förändras. Gustav Vasa införde reformationen i Sverige och lät bibeln översättas och med boktryckarkonstens tidigare intåg i