De upplevda rollerna

Pedagogerna förbereder sig inför utvecklingssamtalet genom att observera de barn som man speciellt ansvarar för och sedan diskutera det som framkommit under observationerna i arbetslaget. Detta upplevs som tryggt då det inte är pedagogens egen åsikt som läggs fram till föräldrarna under utvecklingssamtalet. Ett par av pedagogerna anser att de fungerar som budbärare i utvecklingssamtalet. Mina funderingar över detta är om pedagogerna verkligen menar och arbetar rent konkret på detta sätt. Att vara budbärare innebär ju rent tekniskt att man blir fråntagen allt ansvar i de fakta eller det bud man har att lägga fram till mottagaren, i detta fall föräldrarna. Blir detta en barriär som man som pedagog skyddar sig bakom eller är det bara ett uttryck som pedagogerna tagit ifrån luften utan någon egentlig innebörd? De intervjuade pedagogerna påvisade i intervjuerna att de upplevde sig professionella i sitt möte med föräldrar och att de överlag kände sig trygga i sin yrkesroll. Kan det vara så att det man har att berätta på utvecklingssamtalet får mer tyngd då det är fler pedagoger som står bakom det som framkommit samt tolkats vid observationerna av barnen?

Även Elfströms (2005) studie visar att ansvarsbarn är vanligt förekommande och att den ansvarige pedagogen håller i dessa barns utvecklingssamtal. Det jag kan se är att pedagogerna delar in barnen på detta sätt för att lära känna de barn som de ansvarar för på ett lite djupare plan. Pedagogerna berättar själva att de upplever kontakten med dessa barns föräldrar som något djupare än vad de gör med de andra föräldrarna.

Min slutsats är att det gagnar både barn, pedagog och föräldrar när pedagoger delar upp barnen på detta sätt. De uppföljande samtalen som bygger på det som blivit sagt på föregående samtal torde kvalitetsmässigt bli bättre då pedagoger arbetar med ansvarsbarn. Jag tror också att de gemensamma reflektionerna av observationerna av barnen är bra då det inte enbart blir en pedagogs upplevelser av barnet som återges för föräldern. Reflektionerna hjälper istället till att skapa en så mångsidig bild som möjligt av barnet som en individ i ett samspel. Hur man som pedagog sedan ser sig i sin roll som budbärare under utvecklingssamtalet kan, som jag ser det, diskuteras.

Pedagogerna anser att deras roller förändras i lätta respektive svåra samtal. I det lätta samtalet så upplever pedagogerna att de mer kan vara naturliga och sig själva i sin yrkesroll. I det svåra samtalet upplever de att de intar en starkare yrkesroll som är tuffare och hårdare. Mina funderingar då pedagogerna berättar om de svåra och de lätta samtalen är att dessa blir en tolkningsfråga. Vad menas med ett lätt och ett svårt samtal för olika pedagoger? En trygg pedagog med kompetens att hantera och ta upp känsliga ämnen upplever säkerligen inte det svåra samtalet likadant som en pedagog som är osäker i sin roll. Juul & Jensen ( 2003) anser att när pedagoger kommer till en punkt i samtalet där de upplever att de måste inta en tuffare roll så blir pedagogen myndighetsutövande. Detta är inte önskvärt då relationen försämras. Här ska, som Juul & Jensen (a.a) menar, pedagoger istället se sig som värd eller värdinna och se det svåra samtalet som det nödvändiga samtalet.

Även pedagogernas upplevelser av förändrade roller då de går från naturlig till tuff blir en tolkningsfråga. Vad är naturlig och vad är tuff? Alla pedagoger är inte stöpta i samma form och hur mycket varje pedagog måste ändra sig borde ju bero på hur naturlig eller tuff pedagogen är från början. En pedagog som alltid är auktoritär behöver inte lägga sig till med en tuffare sida utan kanske måste arbeta mer med sig själv för att bli mjukare i vardagen. En annan sak som påverkar rollen som pedagogen tar på sig är vilka förväntningar som pedagogen har på sitt arbete. Är man som pedagog medveten av att konflikter finns och är en naturlig del av ens arbete med människor så borde inte situationen upplevas som så stressande när den uppstår.

Det som jag kommer fram till är att förmågan att reflektera över hur man överlag är i sin yrkesroll samt som person är viktig för att möjliggöra ett gott möte i alla dialoger med föräldrar. Normell (2002) stöder mina tankar. Hon menar att det som är mest avgörande i förskollärarens arbete är hur förskolläraren ser på sig själv, sin uppgift och sin roll samt sätta detta i relation till samarbetet med föräldrar och barn.

Adeslwärd m.fl. (1997) visar på att människor har olika samtalsstilar och att dessa är betingade utav kultur, social tillhörighet samt kön. Samtalsstilarna gör att människor tolkar och upplever samtal samt ord olika. Det som upplevs som positivt för en människa kan uppfattas negativt för en annan. En pedagog anser att

menar detta i alla samtal men speciellt i det nödvändiga samtalet där det kan vara avgörande för hur det sagda ordet tas emot eftersom ord inte alltid innebär samma saker för alla. Pedagogen hade själv använt sig av ett ord som tolkades annorlunda av föräldern i ett utvecklingssamtal. Pedagogen beskriver hur hon på flera olika sätt försökte förklara för föräldern så att de kunde mötas i diskussionen igen. Det jag kommer fram till är, att det som pedagogen gjorde var att ta till sin

relationskompetens och snabbt reflektera över sin roll och det som gick fel i

samtalet så att det goda samtalet kunde fortsätta.

En annan sak som framkom under intervjuerna var att pedagoger ibland kunde uppleva att föräldrar kom med oförberedda frågor som pedagogen inte kunde besvara. Detta försatte pedagogerna i en underlägsen position och de fick hänvisa till att återkomma efter att de diskuterat tillsammans med kollegorna.

Min fråga blir då, varför pedagogerna upplever sig som underlägsna i dessa situationer. Är det en oskriven lag att som professionell pedagog sitta inne med alla svar och vara den som kan och vet allt om barn och den barngrupp som man är verksam i? Kan det rent av vara så att frågorna som fenomen istället är just en del i samverkan mellan förskola och hem? Att dessa frågor som föräldrar kommer med gör att pedagogerna samt arbetslaget får möjlighet till ytterligare en dimension i sina reflektioner? Alla de intervjuade pedagogerna uppgav ju att de såg föräldrarna som en tillgång. Likadant kunde frågorna som föräldrarna kom med betraktas som. Då skulle det inte upplevas som ett nederlag, att man som pedagog inte kan leverera det rätta svaret direkt. Jag anser att pedagoger måste omvärdera sin syn på sig själva som den som ska sitta med färdiga och korrekta svar. Jag tror också att om frågorna, som inte kan besvaras direkt, snarare ses som en tillgång i arbetet så skulle det innebära att utvecklingssamtalen samt resultatet av dem skulle komma föräldrar, pedagoger och barn till gagn.

Juul & Jensen (2003) menar att om föräldern får ett brev med frågor innan samtalet där de får fylla i sina tankar som de har så kan detta hjälpa till att skapa en bra dialog. Likadant kunde gälla för frågor som föräldrar kan ställa till pedagogerna. Detta skulle leda till att pedagogen och föräldern kom förberedda för varandras frågor och funderingar till samtalet.

Föräldrarna upplevde dialogen i utvecklingssamtalet som jämbördig med både ett givande och tagande. De upplevde alla att de i utvecklingssamtalet fick information om barnet och verksamheten. En förälder beskriver pedagogernas roll som den som ska arbeta för att samtalen ska bli så goda som möjligt. Här kan jag återigen se hur viktigt det är att pedagoger verkligen förhåller sig till barn och föräldrar på ett professionellt sätt. Föräldrar har en annan relation till förskolan idag än vad de hade förr och vet att ställa krav på verksamheten samt pedagogerna. Jag tror att den öppenhet som verkar prägla de aktuella förskolorna och att föräldrar känner sig inbjudna och delaktiga har hjälpt till att skapa denna relation. Min tro styrks av de intervjuade föräldrarna och pedagogerna som menar att den öppna dialogen i vardagen är den som är viktigast för förståelsen av vad som händer i verksamheten. Jag kan inte se att föräldrar och pedagoger, som Markström (2006) kom fram till i sin studie, visar varandra i utvecklingssamtalet hur väl de klarar av sina respektive roller. Jag är medveten om att det kan bero på att denna studie inte varit så stor.

4.8.3 Innehållet i utvecklingssamtalet

Sammanfattningsvis så är det pedagogernas observationer samt gemensamma diskussioner i arbetslaget och deras slutsatser om barnens utveckling som tas upp med föräldrarna under utvecklingssamtalet. Föräldrarna ger sin bild av barnet och pedagogerna sin.

Det som styr det specifika ämnet i utvecklingssamtalen är enligt pedagogerna beroende av när samtalet hålls. Då barnen är nya på förskolan så tjänar samtalen till att skapa en gemensam bild av barnet. De samtal som följer därefter sker i ett uppföljande syfte samt hur föräldrar och pedagoger gemensamt kan hjälpa barnet att utvecklas nu och i framtiden. Adelswärd m.fl. (1997) visar på att det upplägg som de intervjuade pedagogerna tillämpar vid utvecklingssamtal är vanligt förekommande i skola och förskola.

En pedagog visar, i utvecklingssamtalet, föräldrarna material som barnet gjort eller arbetat med. Materialet fungerar som ett stöd i samtalet. Det förekommer också att barnen intervjuas och deras svar presenteras för föräldrarna i utvecklingssamtalet. Det jag kan se är att materialet som barnet arbetat med samt intervjuerna förstärker det som pedagogerna har att berätta om barnet. På detta vis

blir barnet också delaktigt i dialogen mellan pedagog och förälder och bandet mellan förskola och hem blir förstärkt.

Enligt föräldrarna så tjänar utvecklingssamtalet till att diskutera barnets utveckling och sätta upp gemensamma mål för barnet. Pedagogerna diskuterar ofta utifrån mallar med frågeställningar där de beskriver barnet och föräldern sedan får fylla i sina tankar om barnet. Samtalen upplevs som väldigt lika varandra och mallen tros vara en bidragande orsak till detta.

Huvuddelen av det som ventileras på utvecklingssamtalen i förskolan, enligt pedagogerna, är ofta hur barnen har det rent allmänt, hur lek relationerna ser ut, om barnet vågar tala i samlingar, hur barnet tar initiativ och hur barnet äter eller sover.

En pedagog tyckte sig se skillnader på skolans innehåll i utvecklingssamtalet jämfört med samtalen som hålls i förskolan. Pedagogen menar att det diskuteras mer lärande i skolan medan i förskolan så tänker pedagoger mer på de sociala relationerna. Vallberg-Roth ( 2002) menar att grunden för barns lärande sker hela tiden i sociala situationer. Syftet med förskolans läroplan är att se barns lärande som ett livslångt lärande. Betydelsen av det pedagogiska arbetet i förskolan skall därmed ha samma betydelse som det pedagogiska arbetet i skolan. Läroplanen samt det sociokulturella perspektivet, vilket läroplanen bygger på, talar om det kompetenta barnet som lär i en kontext. Det jag kommer fram till är att pedagoger inte bör skilja på lärande och lärande. Jag anser att man därmed förringar det, enligt pedagogerna, så viktiga lärande som försiggår i förskolan. Pedagoger bör som jag ser det istället bli mycket bättre på att lära sig själv att se samt berätta om när och hur barnen lär och göra det synligt för både barn och föräldrar. Halldén (2007) menar att det finns en fara i att bara se och prata kompetenser samt lärande kring förskolebarn. Förskolan skolifieras, enligt Halldén, och lärande begreppet blir överordnat det så viktiga omsorgsbegreppet som är förutsättning för ett lärande.

Intervjuerna med pedagogerna tolkar jag ändå som att man pratar mycket lärande i utvecklingssamtalen, fast på ett annorlunda sätt än i skolan. Det tror jag delvis beror på att målen som står i förskolans läroplan är mål att sträva emot medan de i skolans läroplan är mål som ska uppfyllas. Förskolans kultur och historia spelar också roll då traditionerna från begynnelsen varit att tillgodose

Därtill är läroplanen för förskolan relativt ung och forskningen om de yngre barnens lärande samt olika teoribildningar har hittills varit ett relativt lågt prioriterat område.

4.8.4 Individuella utvecklingsplaner

Individuella utvecklingsplaner är ett redskap att förändra synen på barns lärande och utveckling som generell mot att lärandet är individuellt och aktivt. Frågan är, vinner barndomen på att dessa planer skapas och genomförs?

De intervjuade pedagogerna har alla erfarenheter av att arbeta med IUP. En av pedagogerna använder sig utav IUP inför utvecklingssamtal. Hennes upplevelser är positiva och hon relaterar till hur lätt det är att synliggöra för föräldrar och det egna arbetslaget, hur barnet utvecklas och lär. Hon ser mallarna som pedagogerna utgår ifrån som en hjälpreda. Dessa fungerar som ett stöd då pedagoger följer barnens utveckling och pedagogerna tittar mycket på barnets allmänna trivsel och utveckling. Exempel på frågorna som ställs i mallarna är: Kan barnet hoppa? Kan barnet sjunga? Kan barnet ramsa? Pedagogen refererar till att det är barnets allmänna trivsel och lärande som utvärderas. Den andra pedagogen har arbetat med IUP men gör det inte längre. Mallarna med frågeställningar som används i IUP har pedagogerna dock kvar och arbetar med inför utvecklingssamtal.

Målen att sträva mot i förskolans läroplan (1998) har fokus på processerna i verksamheten. Således är det inte det enskilda barnets utveckling som ska bedömas och utvärderas. Då man som pedagog besvarar frågan i mallen om barnet kan ramsa, vilken norm utgår man ifrån då? Uppenbarligen så måste pedagogerna utgå ifrån ett visst stadietänk då de barn som är yngst på förskolan i många fall inte ens lärt sig att prata.

Den tredje pedagogen har helt slutat att använda IUP då hon arbetar med barn i åldrarna 1 – 3 år. Enligt pedagogen så är frågeställningarna i underlaget för IUP, svåra att besvara för pedagoger som arbetar med de yngsta åldrarna. Pedagogerna använder sig istället av observationer inför utvecklingssamtalet för att se det som är viktigast för barnet just nu och hur de ska arbeta vidare med barnet. Pedagogen menar att utvecklingen i småbarnsåren är relativt lika för alla barn med små variationer. Detta får mig att fundera över de observationer som pedagogerna gör innan samtalen. Enligt Nordin-Hultman (2005) så observeras barnen på förskolan

ofta individuellt. Hon menar att det trots de olika teorierna om samspel och barns gemensamma upplevelser i olika sammanhang finns ett individtänk om hur barn är och hur de lär. Läroplanen för förskolan säger att vi ska se det individuella hos barnen och inte generalisera. Jag tror att detta ofta tolkas av pedagoger som att det individuella går före det gemensamma lärandet. Låser detta fast pedagoger i för mycket individtänk och för att lättare kunna få syn på det som utvecklats hos barnen så är man tvungen att lita till gamla mallar och ett stadietänk? Vidare ställer jag mig frågan om man endast kan observera barnet och vad barnet väljer för aktiviteter, kompisar samt hur det samspelar. Jag tror att måste observera hela miljön kring barnet och ta in sin egen roll i varför man ser det man tycker sig se. Miljön kring barnet innefattar bland annat den fysiska miljön. Vad säger den fysiska miljön till barnet? Inbjuder miljön till lek på olika vis eller talar den om för barnet att en viss lek är förutbestämd? Hur ser relationerna ut mellan barnen, åldersfördelning och intressen? Hur färgar jag som pedagog verksamheten och miljön, vilken är min roll?

En pedagog nämner i samband med IUP att förskolan ska arbeta för att varje barn ska utvecklas men behöver inte göra det lika strikt som skolan. Då jag sätter detta i relation till syftet med läroplanen för förskolan och att pedagogiken inom förskolan och skolan skall jämställas så väcker uttalandet en förundran. Visst, förskolan är en frivillig form och kanske skall pedagoger inte arbeta med IUP men som pedagog så måste man ju ändå arbeta för att utmana barnen så att de utvecklas intellektuellt, socialt och fysiskt. IUP och de tillhörande frågeställningarna, utmanar de barnen? Min teori är att så inte är fallet. Elfström (2005) menar att om pedagoger istället arbetar med pedagogisk dokumentation så behövs det inget arbete med IUP. Pedagogisk dokumentation har till syfte att för barn, pedagoger och föräldrar synliggöra när barnet lär, hur barnet lär och i vilka situationer barnet lär. Pedagogerna anser att IUP som formulär går som en röd tråd genom barnets förskolevistelse. Det är lätt att med IUP synliggöra för föräldrar hur barnet utvecklas. Pedagogerna anser också att de får en helhetssyn på barnet med IUP som hjälp. I pedagogisk dokumentation så menar Nordin- Hultman (2005) att istället för att titta på det som fungerar eller inte fungerar hos barnen istället kritiskt granska sig själv som pedagog samt den pedagogiska miljön kring barnen. På så vis så skulle pedagoger förändra sin bedömande syn

Föräldrarna anser att det är bra att pedagoger använder sig av IUP då det är lätt att gå tillbaka i dokumenten och titta på hur barnen utvecklats. Enligt föräldrarna så var det bra att ha en plan för barnen för att det var lätt att se vad som har förändrats. Elfström (2005) menar att den individuella planering som läroplanen för förskolan säger ska göras för varje barn har blivit en tolkningsfråga. Hon menar att en individuell planering är något helt annat än IUP som betyder, Individuell Utvecklingsplan. Plan kan tolkas som en nivå av något slag och byter man ut ordet plan mot nivå så får vi Individuell utvecklingsnivå. Likadant blir det med individuell planering. Då man byter ut ordet planering så blir det, individuell i förväg uttänkt. Sommer (2005) menar att utveckling bland annat menas med en rörelse mot högre mål eller framsteg och att föreställningar om utveckling utgår ifrån det som normen anger. Detta säger mig att då pedagoger och föräldrar planerar eller lägger en plan för barnet, att de då i förväg tänker ut vad barnet ska göra för framsteg.

Pågår debatten om de individuella utvecklingsplanerna ovanför huvudet på föräldrar och pedagoger? Intervjuerna i majoritet visar ju på att man faktiskt tycker att det är ett bra redskap som hjälper pedagoger och föräldrar att följa hur barnets utveckling ser ut. De hjälper även till att hålla en röd tråd genom hela barnets förskolevistelse. Eftersom mallarna man använder sig av ser likadana ut från år till år så är det enligt informanterna lättare att se förändringar. Det jag sammantaget kan se genom intervjuerna och litteraturstudierna är att man som pedagog aldrig får sluta att ställa sig frågan varför man gör det man gör. Vem gör jag planering eller en plan för? Det jag skulle vilja se är att kunskapen att arbeta med pedagogisk dokumentation sprider sig till förskolor som inte arbetar med det i dagsläget. Min tro är att barn, pedagoger och föräldrar har allt att vinna på detta.

4.9 Slutkommentarer

Vad genererar utvecklingssamtalen? Utvecklingssamtalen upplevs som positivt av både föräldrar och pedagoger så länge som relationen dem emellan är bra. Den dagliga kontakten är viktig då den skapar bra relationer. Pedagogens aktiva arbete med att få föräldrar delaktiga i verksamheten är a och o.

Inför utvecklingssamtal så är det bra att pedagoger ansvarar speciellt för de barn vars utvecklingssamtal man ska hålla i. Kontakten med dessa barn och föräldrar blir djupare och kvalitetsmässigt bättre.

De reflekterande samtal som pedagoger har om barnet inför utvecklingssamtalet är bra då föräldern inte får en ensidig bild av hur barnet upplevs i verksamheten. Den egna förmågan hos pedagoger att reflektera över sin roll som, vad man gör i verksamheten, varför man gör det samt vem man är i sin yrkesroll berikar både arbetet med barngruppen samt utvecklingssamtalen. Pedagogens säkerhet i sin yrkesidentitet spelar stor roll för samtalet.

Pedagogisk dokumentation är något som gagnar barn, pedagoger och föräldrar. Dokumentationen lär barn och vuxna att se sitt och andras lärande. Den sammantagna slutsatsen som jag kommer fram till är att utvecklingssamtalet ska leda till att föräldrar och pedagoger skapar en gemensam bild av barnet samt hur barnet lär och när barnet lär. För att komma dit så måste man diskutera öppet vad kunskap är och vad som är viktigt att barnet lär. Utvecklingssamtalet är inte till för