del. Wilhelm von Humboldt uttalade sig i samma

anda.

Om

staten,

menade

han, utsträcker sin verk-samhet öfver det allranödvändigaste, det

som

afser samfundets yttre och inre trygghet,

glömmes

målet för medlen. Målet är människan själf och den högsta och mest harmoniska utbildning af alla hennes kraf-ter. Dessa inre krafters utveckling är det enda

som

gör lifvet värdt att lefva. Staten har att se på

med-len härför.

Samma mot

statsingripandet fientliga tendens gör sig gällande från nationalekonomisk syn-punkt efter

Adam

Smith. Englands arbetare hade under adertonde århundradetoftavändt sig^till parla-mentet under industrialismens svårigheter.

Men

år 1799 ^{^ingo de i stället en lag}

som

skärpte de gamla straffbestämmelserna

mot

fackföreningarna.

Och

se-dermera blef parlamentet

mer

och

mer

obenäget att pålägga arbetsgifvarne band för arbetarnes skydd.

Såsom

vi i vår historiska framställning visat,"har emellertid bladet vändt sig. Sträfvandet att tränga

104

slatsbcfogcnheten tillbaka synes icke hafva varit an-nat än en episodisk företeelse.

I stort sedt torde

kunna

sägas,

om man

tän-ker på kulturarbetets organisation sedan slutet af medeltiden, att en ständigt växande andel af

det-samma

öfvcrtagits af staten.

Det

är blott en utopi,

om man

vill göra staten till uteslutande rätts- och skyddsmakt. Hela

hufvudmassan

af »immateriell produktion» ligger i statsmaktens händer eller åtmin-stone under dess direkta kontroll: hälsovården, veten-skapernas arbete, undervisningen.

Och

trots den

li-berala regimens motsatta principer har statsverksam-heten under det senaste seklet

kommit

att omfatta en alltmer betydande del af den ekonomiska produk-tionen: post, telegraf, telefon, järnvägar, bank- och kreditväsen.

Och

utvecklingen är analog hvad

kom-munerna

beträffar. Isynnerhet städernas

gemensamma

ekonomiska verksamhet ökas. Vatten, belysning, värme, snart nog kanske äfven motorisk kraft och samfärdsmedel, tillhandahållas

genom

offentlig sam-produktion.

Vägen

går ⁱ alla civiliserade samhällen,

om

ock långsamt, dock oemotståndligt

mot

ökad

samproduk-tion.

Samfundet

blir allt starkare

sammanfogadt

ge-nom gemensamma

intressen.

Men

därför blifver också frågan

om

statsmaktenshandhafvandeoch rätts-ordningens l>eskaffenhet ömtåligareän någonsin. Pro-blemet är att likasom förvandla det statsbegrepp

som

mest tedde sig

som

ett system af tvångsregler, polis-förordningar och

hämmande

lagbud till ett nytt och högre; vi

kunna

icke uttrycka det kortare än så: stats-begreppet behöfvcr etiseras. Det måste förvandlas

till att betyda det oganiserade människosamfundet

själft. I lösandet af denna uppgifthar staten en stor framtid,

men

förvisso också en kritisk framtid.

Ty

misslyckasdet,blifvatidernahårdare än förut. Endast

om

»folket» själft känner staten såsom dess egen skapelse och statens organer

såsom

sina egna redskap kan det

med

förtroende taga del ⁱ dess lif. Därför är det också en nödvändighet att öfverföra makten, successive, till de

många

i stället för de få.

Men

blir denna

växande

statsmakt en

mot

högre kulturella intressen fientlig,

då

bli

—

såsom vi sagt

—

tiderna hårdare än förr.

Ty

»statens

arm»

för-längcs och dess grepp bli allt raskare och fastare.

Den

socialistiska stat

man stundom

tecknar såsom framtidens, den

kommer

att vida djupare än någon-sin en absolutistisk stat gjort gripa in i lifvets alla enskildheter

—

vida djupare än den mest organise-rade polisstat af

gammal

art.

Den

fara

som

här hotar kan icke öfvervinnas

ge-nom

niotiver och faktorer, hämtade från den libera-lism

som

framkallat »reaktionen».

Den

kan endast öfvervinnas

genom

ett nytt och fördjupadt samhälls-begrepp eller rättare:

genom

en samhällsmakt

som

innebärvida

mera

af sedligkraftän bådeden liberala politiken och den socialdemokratiska oppositionen förfogar öfver.

Utan

alla utopistiska

drömmerier

måste vi se hän

mot

ett »bättre samhälle».

Det må

vara, attdettamötes

med

hån i den realistiskanutiden

som

är så »kapabel at leve livet uden idealer».

Men

hånet

må

ickebedraga.

Utan

»ideal» dugermänniskan och statsmannen ingenting till.

Utan

ideal finns det ingensedlig kraft.

io6

Det farliga, det kritiska, särskildt hos oss, ligger däri, attdet närvarande samhälletsrepresentantericke synas hafva moralisk kraft eller vederhäftighet nog

att lösa ens de mest påträngande frågorna.

Hvarken konungamakten

eller ministerstyret eller den

mer

och

mer

regerande riksdagen hafva för närvarande den moraliska kraft,

som

imponerar.

De

outrotliga miss-tankarna för små, kortsynta, egoistiska intressen

—

individens eller klassens

—

^äro alltför utbredda för att

kunna

neutraliseras

genom

några kungliga tal eller någon skicklighet att

med

politiska schackdrag öfverraska eller något tal

om

parlamentarisk obestick-lighet.

Det

allmänna feletär allmän moralisk svaghet.

Men

det är ett oerhördt betydande fel.

Till på köpet anses detju ickehöratillsakenatt så-s(;m vi här gjortsätta moral och politik i förbindelse.

Politiken vill ju

—

^likaväl

som

estetik ochandra stor-makter

—

ligga »jenseits von

Gut und

^Böse».

Men

detär ⁱ längden farligt att så

komma

på ^hinsidan den gränsen. Historien visar att det är farligt äfven för de svaga.

Det är

som

behöfde samhällsrepresentanternas hela åskådning lyftas upp på ett högre plan, där det icke längre blott är fråga

om

»mitt» intresse och

3>ditt», utan

om

det verkliga intresset för det hela.

Det fattas

—

hafva vi sagt

—

mindre »politik» än moralisk kraft. Det fattas mindre klokhet än kärlek.

Jag

menar

då icke det vckliga sken af kärlek

som

blott är en bleklagd individualistisk humanitet. Jag

menar

den manliga

makt som

förmåroffra och

kämpa

och strida så

som mången —

både

mången

»stor»

man

och

mången

historisk »liten»

—

i

gångna

^tider gjort för sitt folk.

Men

det torde vara karakteristiskt för oss, att vi

i allt

som

pekar ditåt närmast misstänka att det är

»fraser». Nutidsmänniskan tror nog, att det var en

fras,närdetigångna tiderskrefs

om

att försittland

»kämpa

^till döden».

Men

det var icke alltid fras.

Det var

nog mening

i hvad t. ex. Gustaf Adolf skref

till

Axel

Oxenstierna: »Eder beder Jagh^att

hafwa

ett friskt och stadigt

mod

i alla wederwerdigheter: och icke ledas, tröttas, heller opgifwas af thet omak,

som

i these l>eswerliga tijder wancka, uthan tenckia, att vårt federneslandhz Majestet och

Gudz

kyrkia

som

therutinnan hvilar wäl

wärd

är, att

man

molestier, ja siclfvva döden therföre lider; och ju

mehra

impos-sibilitetcr

man

öfwerwinner, ju högre roos och glorie thet af sig födher både i theime och tillkommande ti-der.

Men —

tillade han

—

det är fåfängt

med

orden trösta, ther vvercken krefwies.»

Ty

han var verk-ligen »realpolitiker».

Dock:

man må

ju icke jämföra. Skillnaden synes alltför stor mellan

dem som

stodo

omkring

vår store

konung

och

dem som

nu, där maktens tyngdpunkt

ligger, förvalta denna

makt

för ett arvode aftio riks-daler

om

dagen.

Men

kan icke

—

trots tiokronan

—

en lyftande uppgift höja ett folks representation? Jo

— om

folket lyftes uppåt.

Och

där

—

där har enhvar sin kallelse.

En

kal-lelsei och för det hela.

io8

III.

In document '/ f / / ' '^ /? ^^7P/7^/^W?W'0'. Xibvarics (Page 110-115)