Kyrkans ställning till de sociala frågorna

Vårt syfte är att något ingå på ^frågans be-handling från

mera

direkt praktisk synpunkt: huru skola vi

inom

kyrkan arbeta för att bringa sedlig-hetens grundsatser till större giltighet i det

social-ckonomiska lifvet?

Frågan, eller rättare de

många

spörsmålen

som

bilda »densociala frågan», är alltjämt likabrännande.

Ja, den tillspetsar sig snarast

mer

och mer,

om

också tilläfventyrs vanan att höra och läsa

om

saken för-slöar känslan, så att denna är mindre liflig

nu

än

då

frågan var

mera

ny och »modern».

Och

kanske hafva hithörande spörsmål under de allra sista åren trängt sig närmare in på oss

som

direkt hafva att arbeta i

kyrkans tjänst.

Man

kan knappast säga att situatio-nen klarnat. l*"ör egendel erkänner jag gärna, att jag snarast står

mera

osäker och »trefvande»

nu

än för längre tid tillbaka. Det kan då vara djärft att yttra sig.

Men om

^icke mer, torde det följande kanske

kunna mana

till ny, något fördjupad reflexion öfver saken. Det förefaller

mig

nämligen,

som

vore vi just nu ⁱ fara att fångas i dagspolitikens flacka åskåd-ningar och af tidmngsvärldcns slagordsmässiga

om-dömen.

Huru

^ytterst komplicerad frågan är lx)rde vara oss klart. Att ett eller annat politiskt slagord, så-dant

som

»front

mot

socialismen!» icke löser den i

dess djup, borde åtminstone vi präster förstå, vi

som

veta att lifvet är så mycket

mer

än politik och eko-nomi. Att det ej heller kan lyckas att i en enda enkel grundsats finna angifven vår ställning till frå-gan

—

t. ex. i en grundsats,

byggd

på Jesu ord:

aHvem

har satt

mig

till

domare

ellerskiftesman öfver eder?»

—

det borde väl vara en gifven sak.

Redan

det förhållande, att vi

som

äro präster och kyrkans

män

dock på

samma gång

äro medberättigade och medansvariga svenska medborgare gör ju, att vi tvin-gas att söka vinna en position i en hel del af

hit-hörande spörsmål.

Här

vill jag emellertid närmast söka hålla

mig

till det,

som

mest direkt rör vårt arbete

såsom

kyrkans

medlemmar

och tjänare.

Det

^ligger då kanske allra

närmast fören evangelisk präst att ställa fram spörs-målet:

Kan

ej Skriften ge oss en bestämd 'norm för vårt handlingssätt i fråganf

Skriftens uttalanden.

Närmaste

svaret på den uppställda frågan blir nog

ett nej, försåvidt vi tänka på en omedelbart använd-bar och utan vidare tillämplig regel.

Att i Skriften finna bestämda, å priori giltiga regler förvårt sätt att i de ständigt på nytt

uppkom-mande

tidsproblemen tänka och handla

—

detkan en-dast den hoppas

som

tror på kristendomen

såsom

en nova lex och

menar

sig i

Nya

Testamentet hafva denna nya lag juristiskt kodificerad.

IIO

Ingenting, allraminst den gudomliga uppenbarel-sen sådan den ⁱ Skriften förmedlas åt oss,befriar oss frånskyldigheten att tänka själfva och på ^egetansvar handla.

Gud

har aldrig velat det på annat sätt. Och:

godt så!

Ty

hvad vore det för en existens,

om

^vi

såsom kristna bara hade att på omyndigas ^vis forma vårt lif eller våra tankar efter ett på förhand upp-gjordt skema; vi stode

då

sämre än skolbarnen. Eti dylikt gudomligt reglementerande skulle helt strida

mot

det sedligas natur ochdet fria lifvets eget väsen.

»Guds

pedagogik» är säkert vida mindre metodisk än våra pedagogers; den går nog i helt annan och säker-ligen vida större stil.

I Skriften förefaller det stå tecken

emot

tecken,

om man

frågar efter det jordiska lifvets förhållanden.

En

gammaltestamentlig profet kan

stundom

träda fram ganska lik en social agitator;

stundom

kan han

te sig

som

en siare i hvars syner icke finnes det n)insta

rum

för sådant

som

jord och äring. Psalm-sångaren sjunger

stundom

så

som

bestode välsig-nelsen öfver Israel från Jehova ganska väsentligt ⁱ stora hjordar och bördiga fält;

stundom

frågar han hvarken efter

himmel

eller jord.

Och

ej mycket kla-rare

—

för den

som

vill hafva allt skolmässigt eller

dogmatiskt klart

—

är Kristi egen »ståndpunkt». Åt-minstone borde det väl icke vara lätt att resonnera,

som

vore han likgiltigt upphöjd öfver allt jordiskt

—

»icke

domare

eller skiftesman»

—

eller blott »kon-servativ» gentemot det faktiskt förhandenvarande en-ligt satsen: »Gifven kejsaren det kejsaren tillhör.»

Skulle han

med

fattigdom nästan blott

mena

»fattig-dom

i anden»? Skulle han,

som

tolkningen

stundom

lyder, nästan icke

mena

någonting alls, då han talar

om

omöjligheten för en rik att gå in i

Guds

rike?

Det

är

nog

svårt att få in hans »ståndpunkt» i en formel eller några få.

Och

ändå svårare ärdet att få dylika formler att passa in på det

som

sker i sam-fundslifvet nu, 1900 år efteråt.

Men

^allt dettaoaktadt

—

behöfvavi väl tvifla på

att,

om

vihade Kristi ande och Kristi sinne, vi skulle hafva klaven ^till frågornas lösning, äfven i stort?

D. v. s. i den

mån

det är

meningen

att de skola lösas.

Ty

det är också att taga i beräkning att det kanske alls icke är syftet hos »den

som

sitter på tronen» att vår värld skall bli en värld

med

idel lösta frågor, en värld af paradisisk ekonomisk harmoni.

Kanske

skall

Guds

rike bestormas ochsjälft

med möda

In document '/ f / / ' '^ /? ^^7P/7^/^W?W'0'. Xibvarics (Page 115-118)