Härmed sammanhänger en hel del ytterst orim- orim-liga teorier, inför hvilka de enklaste fakta förgätas

Man

resonnerar,

som om

arbetskraften kunde be-traktas

såsom

en konstant, af den goda viljan

obero-8o

ende storhet

—

trots allerfarenhetens vittnesbörd

om

den ^olika arbctsenergien i olika länder och landsdelar och på olika arbetsfält.

Man

resonnerar

som

kunde så godt

som

hvilket arbete

som

helst utföras af

hvem som

helst. »I framtidens samhälle

—

säger Bebel

—

skall det lika litet finnas yrkeskonstnärer och yrkes-lnr<le

som

yrkeshandtverkare.» Inför denna konstruk-lion af framtidssamhället förgäter

man

^till och

med

den mest elementära grundsatsen för hela den nyare tidens nationalekonomi, nämligen grundsatsen, attdet

moderna

arbetets storartade resultat beror på att crihvar får odeladt ägna sig åt sin uppgift.

Man

tän-ker sig därvid naturligtvis en högre allmänbildning än den nuvarande.

Men

att göra denna så hög, att

skomakaren eller skräddaren en vacker dag skulle kunna fungera

som

konstnär eller vetenskapsman, det torde väl,

om

något, vara fullständigt utopiskt.

Det arbete

som

kräfver det

mera

utvecklade själslifvet får inför denna teori stå tillbaka.

Det som

betyder mest i hvarje större industriellt företag och hvarjc större affär är ledarens personliga duglighet.

Men

den materialistiskt mekaniska arbetsteorien fast-håller ofta krasst den gamla åsikten, att endast det atbete är produktivt

som

alldeles direkt riktar sig på det materiella ochafser tillfredsställande afett kropps-ligt bchof. »Instrumentmakaren

—

säger en förfat-tare

—

skulle då arbeta produktivt; den

som

spelar instrumentet till tusende människors njutning impro-duktivt.

Den som

uppföder svin arbetar produktivt;

den

som

uppfostrar barn improduktivt.»

Till dylika absurditeter

kommer

man,

då man

lös-rycker arbetet från dess

samband med

den arbetande

människan. Teorienblir

då

ⁱsin ensidighet vidasämre än praktiken.

Men

oskadlig är den därför ej; den inverkar i hvarje fall menligt på praxis.

— Här

måste hela lifvets etiska

sammanhang

beaktas: arbe-tet är en faktor i människans och människosläktets sedliga lifsutveckling.

Det

olika arbetethar singrund icke blott i behofvet af olika njutningsmedel, utan i

det mänskliga väsendets inre mångfald.

Människan

är icke

som

djuren; djuren af

samma

art förrätta

samma

»arbete», ja,

man

kan icke egentligen ut-trycka sig så; själfva begreppet arbete är af den art, att

man

icke kan säga

om

djuret att det arbetar an-nat än ⁱ metaforisk betydelse

—

likasom

man

bild-ligt talar

om

huru »en maskin arbetar».

Till den sedliga förädlingen af arbetslifvet hör emellertid icke blott att sedligt inverka på den ar-betande människan för att få henne att i sitt arbets-lif göragällande sedliga synpunkter; utan saken kräf-ver också ett reformerande af själfva arbetet. Saken beror icke blott på »hurudan arbetaren är», utan också på »hurudant arbetet är».

Här

råder växel-verkan: arbetaren sätter visserligen prägel på

arbets-lifvet,

men

å andra sidan sätter arbetet och arbets lifvet oundvikligen sin prägel på ^arbetaren.

Och

det finns onekligen arbetsformer och arbetskraf

som

ovillkorligen nedsänka arbetaren

nedom

det

män-niskovärdiga lifvets gräns och förslöa och förslafva honom.

Man

framhåller t. ex. från Tysklands fa-briksdistrikt att rekryteringsberättelserna uppvisa, huru hela samhällslager förkrympa

genom

alltför

an-strängande arbete.

Till detta ordnande af arbetet hör

mod

nödvän-tgfi, y. A.Eklund. Kyrkanoch densocinta frågan.

82

dighet, att det uppstår en riktig proportion mellan arbete och hvila

—

arbetstid och hvilotid.

Själfva det stegrade industriella lifvet

med

sina äfven hygieniska olägenheter kräfver arbetstidens för-kortning. Däraf krafvet påarbetsdagens begränsning.

Och om

också »normalarbetsdagen» är ett uttryck för den stora benägenheten att generalisera allt och

se bort från konkreta förhållanden

—

en »maximal-arbetsdag» är intet hjärnspöke.

Här må man

ej heller förbise den viktiga frågan

om

hvilodagen.

—

Ett hufvudvillkor för det

mänsk-liga arbetets etiska halt är att det så inrättas, att icke människan s. a. s. absorberas. Hvilodagens helgd blir därför, från flere synpunkter, ett af de främsta villkoren för en kristlig samfundsordning.

Läran om

hvilans dag

må

kraftigt framhållas

såsom

uttryck för en kristligt grundad åskådning af det mänskliga ar-betslifvet, på

samma gång man

framhåller dess reli-giösa betydelse.

Vi ingå här icke närmare på den bekanta frågan

om

reformatorernas ställning till sabbatsbudet. Det kan dock vara skäl att alltid

komma

^ihåg, att Luthers motståndare och våra dagars äro olika.

Han

hade främst att

bekämpa

det ^allt förslöande »firandet»

—

vi hafva snarare att

kämpa mot

det förslöande ar-betandet.

Hit hör frågan

om

kvinnors och barnsarbete.

Ät

dessa måste tillerkännas det större mått af hvila, den lindring i arbetsbördan, det större mått af arbetsfri-het

som

möjliggör den kvinnliga naturens bevarande för desslifsuppgifterochbarnens skyddande från för-därfvet i »Grottekvarnen».

Slutligen

må

^{vi blott}

nämna

den utomordentligt viktigafrågan

om

arbetslön.

Här

är det förvisso icke nog

med

den enkla formeln, attge den lön

man

måste ge och taga den lön

man

kan få enligt den af kon-kurrensen bestämda tillgången och efterfrågan af

lef-vande kraft.

För

arbetets etiska karaktär kräfves ingenting mindre, än att det ger arbetaren tillräcklig

utkomst för att

kunna

lefva ett människovärdigt lif

—

icke blott

såsom

individ, utan

såsom

samfunds-varelse.

»Den

^lefvande kraften» är

kf

vande

män-niskor. Arbetsgifvåren och arbetaren äro^•människor gentemot människor.

In document '/ f / / ' '^ /? ^^7P/7^/^W?W'0'. Xibvarics (Page 86-90)