Människans behof

De

mänskliga behofven ligga först i den serie

som

bildas af de ekonomiska begreppen.

Ty

det är be-hofvet, det verkliga eller det inbillade, det

berätti-gade ^eller det oberättigade,

som

ger »tinget» värde för människan. Det är bchofvet

som

eggar till arbete och produktion.

En

viktig del af »människans historia»vore skrif-ven,

om man

kunde beskrifva de mänskliga behof-vcns historiska utveckling.

Och man

kan väl utan öfverdrift påstå, att hvarje stark kulturutveckling kännetecknas af stigande behof.

Likasom

ock att ut-vecklingens genomgripande kriser stå i

sammanhang med

nyväckta eller i nya riktningar framträdande behof.

Frågan om

de stigande behofven är en socialekor nomisk kardinalfråga.

Länge

betraktade

man med

ganska oblandad tillfredsställelse den växelverkan

som

råder mellan de växande behofven och den växande förmågan att tillfredsställa dem. Till och

med

behofvet i dess mest bjudande form

—

i ge-stalten af närvarande eller hotande nöd

—

föder ju, åtminstone till en viss grad, eftertanke, flit och spar-samhet. Människornas otillfredsställdhet

med

deras förhandenvarande ekonomiska villkor är den

verk-sammaste

sporre till ekonomiska framsteg.

Så

länge arbetarne låta sig nöja

med

det allra knappaste hvar-nied lifvet kan uppehållas, så länge

komma

de aldrig

tillen bättre ställning. I denna tanke var detLassalle predikade för de tyska arbetarne, att skulden till de-ras usla lefnadsvillkor låg i den »förbannade frånva-ron af behof».

Den

optimistiska betraktelsen af de växande be-hofven har emellertid icke kunnat utan vidare fast-hållas

—

icke ens

inom

den socialekonomiska veten-skapen.

Ty

erfarenheten har alltför tydligt börjat

tala

därom

att^'denna utveckling medför de

allväT-sammaste

faror. Fordringarna på ^lifvet stiga så starkt, att endast ett fåtal individer förmå någor-lunda tillfredsställa dem.

Kampen om

njutningsmed-len blir ofta hejdlös, och det ekonomiska lifvet urar-tar till en upprifvande strid

som

gör det omöjligt att

»njuta lifvet».

Och

detta ingalunda minst

inom

de högre samhällsklasserna.

Där

medföra behofvens stegring sådana betänkliga resultat

som

äktenskapens aftagande och familj elifvets inskränkning.

Och

hos de lägre samhällsklasserna blir den af stegrade beHof framkallade »oförnöjsamheten» en direkt samhälls-farlig faktor.

De

sedligt taget

ogynnsamma

följderna häraf framträda bjärt.

Den

rastlösa äflan att tillfredsställa

behofven leder ofta till ett hårdhjärtadt undertryc-kande af de svagare.

Man

lockas att bruka omora-liskamedeltill förvärf. Affärsvärlden fylles

med

»då-liga varor till lågt pris».

Den

osunda spekulationen florerar.

Allt sådant har lärt det socialekonomiska tänkan-det, att saken i fråga icke låter sig affärdas i en enda formel, sådan

som

den att de stigande behofven utan vidare äro att hälsa

som

ett godt

moment

i ut-vecklingen.

Från

personer oeh samfund,

som

viljahäfda krist-ligt-sedliga tankar, möter

man måhända

för detmesta enmotsatt-ochmycket enkel.princip.

som

skulle

kunna

uttryckas så: ju mindre behof, dess, bättre.

Och med

blicken fästad på det

moderna

lifvets beskaffenhet får moralpredikanten lätt rikligt stoff för sin

kri-44

tiska predikan

mot

de växande behofven.

Man

pre-dikar »förnöjsamhet».

— Är därmed

allt gjordt?

Nej. Så enkel är icke saken.

Den

kristne etikern kan icke utan vidare ställa sig negativt till eller af-visande

emot

den allmänna tendensen att få det bättre ställdt.

Och

det går icke an att utan vidare formu-lera den ^sedligt hållbara tendensen uteslutande efter ordet: »Sen på fåglarna under himmelen!»

Man

kan någon

gång

på en »hustafla» se maningsordet:

»Var

bekymmcrslös

som

en fågel!»

Men

då brukar det, alldeles riktigt, stå någonting bredvid

om

att »arbeta

som

en myra».

Saken blir tydlig nog i

många

fall.

När

våra missionärer stå inför zuluerns indolens eller inför de indiska folkens typiska brist på framtidsomsorg, då

blir det, såsom en missionär sade, riktigt svårt att predika

om

fåglarna under

himmelen

och liljorna på marken. Känslan af den svårigheten har

nog

sin djupa och berättigade grund.

När

negerreformatorn Bookcr

Washington

predikar sitt evangelium för sina svarta bröder, så

glömmer

han icke att nära nog lägga såsom grund den satsen: var icke nöjd

med

mindre än två rum, likasom han söker väcka behof-vet efter en hel del andra ting, t. ex. tandborsten.

Och

det torde vara svårt att stämpla denna predikan

som

okristlig.

— Men

vi stå sannolikt litet hvar i

en något analog ställning. Vi behöfde nog än i dag på

mer

än ett håll predika: var icHe nöjd

med

tra-sorna och smutsen!

Och om

vi till äfventyrs på pre-dikstolen formulera våra teser så, att det låter

som om

enhvar kristen vore förpliktad att icke »behöfva»

mer

än det han har, så är detta just ingenting annat

än det bekanta fenomenet, att vi präster hafva en

genom

öfningvunnen vanaattpredikaivädret,d. v.s.

i den intetsägande, af all verklighet förgätna abstrak-tionens

tomma

väder.

Gå

^vi ned från predikstolen

till kyffena, så hafva vi

nog

i regeln till vår heder glömt vår sats

om

aibsolut och oföränderlig förnöj-samhet.

Till en viss grad måstedet erkännas vara en nor-mal form för den mänskliga utvecklingen att känslan af nya behof utbildas.

Från

en ståndpunkt

som

er-känner den stigande kulturens rätt duger det därför icke att förväxla stegrade behof

med

njutningslyst-nad i etisk mening. Bchoflöshet eller ett

minimum

af behof

såsom

ideal skulle ställa australnegernhögst.

Men

denna bchoflöshet har intet att göra

med

den sedliga »frihet från behofven»

som

kan ställas

så-som

kristligt ideal, såsom Paulus gör i i Kor. 7 kap.

Men

huru går det<lå

med

Kristi ord: »gören eder nu icke

bekymmer»

och hans ord

om

fåglarochliljor?

Faller han icke under

domen

att hafva misskänt en af människoHfvets djupaste drifkrafter?

—

Nej. Det var sannerligen intet misstag, att han satte sitt:

»hvarför

bekymren

^I eder?» där han satte det.

Där

står det såsom antites

mot

semitens intensiva

mam-monskult och judens redan

då genom

sekler öfvade klokhet i att vinna och förvärfva.

Och

hans ord be-hålla i en dylik antitetisk ställning sin oföränderliga giltighet.

Och

orden: »eder himmelske fader vet»

—

»också allt detta andra skall tillfalla eder»

—

de äro icke blott de oförgängliga uttrycken för gudsför-tröstans enfald, utan deäro uttryck fördet sakförhål-lande att det äfven i jordiska ting visar sig vara

46

klokasl att vara »enfaldig

som

dufvan» och att tro på fadersonisorgen. Det jordiska lifvets frågor

mä

ⁱ

alla afseenden bäst af att

komma

i andra rummet.

Bland alla dårskaper

som

predikas är en af de största den, att

man menar

sig böra stänga förmänniskan ut-sikten till

himmelen

för att göra henne dugligpå jor-den. Det finns tvärtom ingenting,

som

så »rycker upp» cil folk, äfvcn ckononiiskt,

som

en religiös väckelse.

För öfrigt är detklart, att vi måste enkeltoch be-stämdt framhålla sådana satser

som

uttala, att behof-ven aldrig

kunna

helt tillfredsställas, dels därför att de på grundaf människans natur

kunna växa

i oänd-lighet, och dels därför att det till sist

—

och kanske snart nog

— kommer

ett obevekligt: maten är slut.

Därom

låta sig »trooch tanke», äfven kristen trooch vaken ekonomisk tanke, ytterst lätt förena.

Men

det är klart, att den materialistiska tro

som

predikas, att behofven måste

kunna

tillfredsställas,hurudeänväxa, och att just denna tillfreds.ställelsc är salighet eller lifvets mål

—

det är klart att denna tro är den djupa grundillusioncn.

Och

naturligtvis kan denna tro visa sig hafva tillräcklig

makt

att förstöra resultaten af århundradens kultursegrar.

Och

det kan ju vara nöd-vändigt för människosläktet att

genom

en världskris lära sig detta på ^{nytt, att}deticke går attgöra världen och »de ting

som

äro i världen» till det högsta goda.

Men

därvid

komma

vi till en ny synpunkt: djupast gäller spörsmålet icke behofvets kvantitet utan dess kvalitet. Hufvudproblemet är

—

både etiskt och socialekonomiskt

—

^icke behofvens förökande eller förminskande, utan behofvens rätta riktande, deras

ordnande och förädling.

Man kunde

uttrycka det så:

behofvens harmonisering ^efter människans sanna upp-gift.

»Det goda» jag behöfver är icke ens ekonomiskt tageten åtskillnadslös

massa

afallehanda ting: stöflar och musik,bröd och skådespel, utan det är något lika organiseradt

som

människolifvet själft.

Och

män-niskolifvets missbildningar taga sig ofta bjärta ut-tryck i

abnormt

gestaltade »behof». »Gambettas kock hade furstliga inkomster»

—

det är en

form

af behofvens missbildning.

Och

en hel grupp af våra

s. k, bildade svenskar behöfver

måhända

viner och såseraf förvanliga dödliga

obedömbar

kvalitet, under det deras litterära behof stanna vid skämtbladet, pornografien och skrattpjesen.

Det

är

—

för att bruka milda uttryck

—

icke proportionerligt utveck-lade behof.

Det

är således en hufvuduppgift för den praktiskt

verksamme

sociale etikern att söka gifva folkets be-hof den rätta riktningen. Jagbehöfver blott erinra

om

följderna af brännvinsbegärets historiskt konstater-bara omhuldande och främjande i vårt folk för att få ett slående exempel på hvart villovägen kan leda hän.

Och man

skall nästan

kunna mäta

folkets och

In document '/ f / / ' '^ /? ^^7P/7^/^W?W'0'. Xibvarics (Page 48-54)