Jag vet icke, om någon af våra moderna öfver- öfver-människor i ekstatisk profetia eller om

socialagita-torerna i sin predikan direkt formulerat satsen: alla

människors alla behof skola tillfredsställas.

Men

^det

skulle icke förvåna,

om

satsen proklamerades och pri-sades såsom höjden af vishet, vare sigi det fordrande imperativets eller i löftets form, och

om man

pro-fetiskt visade de »lifslinjer»

som

leda dit.

Ty

erfaren-heten visar att, all historia och all kunskap till trots, äfven det mest elementärt orimliga i etiskt afseende kan hos oss predikas såsom den högsta vishet.

Och

den radikala socialismens nya himlar och nya jord torde väl närmast vara ett paradis enligt den formeln: tillfredsställelsen af alla våra behof. Para-diset blir sedan naturligen olika, likasom det reli-giöst trodda paradiset varierat mellan inderns sälla nejder

med

sjöar af skirdt

smör

och grönländarens outtömliga förråd af trän.

Det socialdemokratiska paradiset ären utopi.

Och

dock

—

det går icke an att slå bort saken

med

denna term.

Därmed

vinner

man

ingenting.

Man

^vinner

ingenting, ifall

man

icke förmår ersätta utopien

med

idealet.

Skulle socialdemokratien

kunna

fullständigt

reali-sera sitt samhällsideal, skulle det nog blifva det mest outhärdliga samhällstillstånd världen upplefvat.

Det

skulle för alla, hos hvilka djupare behof kräfde till-fredsställelse, närmast likna tukthuset

—

däri torde

man

böra ge de liberalistiske kritikerna rätt,

om man

än annars icke kan följa dem.

Men

denna »negativa kritik» uträttar dock ganska litet.

Det

går därför icke an att utan vidare optimistiskt tro: så illa kan det väl icke få gå.

Ty

historien vittnar icke

därom

att människovärldens läxor läras

som

då barnet läser sin läxa på

mors

knä. Historiens åskådningsunder-visning drifves i alla viktiga epoker

med

»blod och järn».

Och

Herren själf, säger skalden, »spelar världsharpan utan handskar».

— Men;

vi hafva dock

att predika idealet.

Och

dess

namn

är ju

Guds

rike.

öfversättes tanken

om

det bästamöjliga samhälls-tillståndpå ^{jorden i} den nyktra socialekonomiens ter-minologi, så låter det torftigt nog.

Det

blir icke ens det

minimum som man kunde

uttrycka

med

»all-män

tillfredsställelse».

En

nationalekonom säger un-gefär så: »Idealet vore den harmoniska tillfredsstäl-lelsen af individernas förnuftsmässiga fordringar på

lifvet.»

Men

han måste blygsamt tillägga: »så långt det räcker till».

Och —

längre

kommer man

icke.

Vid

denna fråga efter möjligheten af de

mänsk-liga behofvens tillfredsställande står striden ej blott mellan en i allmänhet optimistisk och pessimistisk världsåskådning, utan särskildt mellan optimism och pessimism i socialekonomisk mening.

Här

bryter sig

t. ex. den af Malthus inaugurerade, jämförelsevis hopplösa åskådningen

mot

den ljusa uppfattning

som

i allmänhet karakteriserade det adertonde seklet och

.5 'i

den klassiska nationalekonomiens representanter från

Adam

Smith.

Den moderna

socialdemokratiens tak-tik är helt naturligt att måla det förhandenvarande tillståndet i svart för att sedan teckna den socialis-tiska framtiden i ljus. Därvid är

man

äfven ange-lägen att

bortskymma

det för hvarje opartisk natio-nalekonom påtagliga faktum, att arbetsklassens

vill-kor redan

nu

förbättrats i ganska betydande utsträck-ning. Missnöjet är ju nämligen den faktor,

med

hvil-ken

man

räknar

såsom

det främsta maktmedlet.

Jag sade, att det ideal,

som

vi kristna hafva att cftersträfva, heter

»Guds

^rike». i\Ien vi måste då hafva klart för oss att detta är icke ett blott öfver-jordiskt ochöfversinnligt begrepp.

Guds

rike har i

den heliga skrift aldrig betydt bara: »himmel».

Guds

rike är på

samma gång

en verklighet och ett problem på ^jorden.

Och

det ärvisserligenett problem, därdet blir fråga

om

människans tillfredsställelse.

Och

denna tillfredsställelse har, huru strängt etiskt och religiöst

man

än tänker, äfven en ekono-misk sida. Det är en den kristna sedlighetens uppgift att kunna så ordna förhållandena, att äfven de ekono-miskt lägst stående

må

kunna vinna tillfredsställelse för sina mänskligt berättigade behof och

kunna

föra en människan värdig tillvaro. Dit höra sådana

ele-mentära ting

som

det att brödbekymren icke för-kväfva alla andliga intressen. Sedligt lif är andligt

lif.

Men

det andliga lifvet kräfver

rum

för sin ut-veckling. Likasom Israel i Egypten icke hörde _på Aiose »af otålighet och för det hårda arbetets skull», så är det ekonomiskt taget outhärdliga läget i regeln ett mäktigt hinder för all sedlig och religiös

inver-kan.

Om

en familj måste lefva ⁱ bostäder, där det är så godt

som

omöjligt att fostra en kysk

ungdom,

eller

om

föräldrarna sakna

rum

eller tid att ägna sig åt sina barn, då saknas de elementära förutsätt-ningarna för demänskliga bchofvcnstillfredsställande.

Man må

här äfven vara försiktig

med

talet

om

»lyx». Personlighetens utveckling, sådan

kristendo-men

fordrar den, kräfver också utveckling af lifvets estetiska sida.

Där

»lyx» och snålhet stå

emot

hvar-andra, såsom

Maria med

nardusflaskan och Judas, där ställer sig den kristliga etiken afgjordt på den förras sida.

Men

det är ju väsentligen den egoism,

som

vill hafva den estetiska njutningen såsom

mono-pol,

som

strider

mot

den kristna sedligheten. Därför är det en berättigad tendens, när

man

arbetar på ^att utbreda den sunda estetiska bildningen och söka me-del för dess allmänna tillfredsställelse.

I sin subjektivitet är det nu behandlade begrep-pet något ganska litet påtagligt och föga ägnadt att

exakt definiera. Socialekonomien kan därför icke säga så mycket därom, äfven

om

den är klarsynt nog

att erkänna »den åsyftade tillfredsställelsen» såsom den egentliga drifkraften i det socialekonomiska lif-vet.

Här

ären afde hufvudpunkter, därden »kurva»

vi talade

om

löper in i personlifvets osynliga värld.

Därför löpa här de olika teorierna ut öfver det sed-ligas

område

in i den sfär, där det blir fråga

om

tro och religion.

Man

väljer till mål för sitt lif det, hvaraf

man

väntar tillfredsställelse för lifvets kraf.

Och

att bjuda den,

som

t. ex. tror på sinnlig njut-ning såsom det högsta ⁱ hans tillvaro, en osinnlig himmel, det fattar han

som

hån.

54

Därför är uppgiften »att ersätta utopien

med

ide-alet» ingenting mindre än hela den fostran

som

afser att dana människan för

Guds

rike.

»Den

sociala frå-gan» är en del af mänsklighetens stora lifsfråga. Att söka lösa den isolerad utan hänsyn till sedlighet och tro, det är ett fåfängt arbete.

—

Mera

socialekonomiskt påtaglig än begreppet till-fredsställelse är blir saken, då tankegången

kommer

in på det närmaste begreppet: det

som

verkar eller är afsedt att verka behofvets tillfredsställande. Det är begreppet *värde»

—

begreppen goods, biens, Giiter.

In document '/ f / / ' '^ /? ^^7P/7^/^W?W'0'. Xibvarics (Page 57-61)