Deliberativ didaktik

Med inspiration från Kent Larssons avhandling ”samtal, klassrumsklimat och elevers delaktighet” (2007) har jag valt att anamma begreppet deliberativ didaktik som beteckning för den kommunikationsteori som jag tror kan bidra till skapandet av elever och sedermera samhällen med en högre grad av socialt kapital. Larsson har utgått från teorin om deliberativ demokrati (politik), men bytt ut ordet demokrati (politik) mot didaktik för att anpassa det till en skolpraktik och för att begreppet deliberation ska associeras till kognitiv- såväl som demokratisk utveckling (Larsson 2009 s.9-15). Teorin om deliberativ demokrati har (precis som den om socialt kapital) nyligen kommit på modet inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Den mesta forskningen på ämnet som gjorts har hämtat sin inspiration från Jürgen

Habermas och John Rawls teorier om att lagar och regler bör fastställas genom reglerade kommunikativa diskurser, där alla medborgare som ska omfattas av reglerna direkt eller indirekt deltar i kommunikationsprocessen. De påpekar båda att en sådan beslutsprocess både är mest rättvis och effektiv i och med att en sammanjämkning av de bästa argumenten leder till att det mest rationella besluten fattas. Det kommer i sin tur leda till att alla i högre grad kommer att acceptera vad som beslutats och vilja leva upp till de reglerna utifrån normativa grunder (Rawls 1996, Habermas 1995) . Rawls uttrycker det själverkännande som medborgarna skulle känna till lagarna i ett samhälle som styrdes efter hans rättviseprincip på följande sätt:

”Vidare ger det offentliga erkännandet av de båda principerna7 människors självrespekt bättre stöd, och det ökar i sin tur det sociala samarbetets effektivitet.”

Och att ”Kontraktsläran som sådan definierar en bemärkelse i vilken människor ska behandlas som mål och inte bara som medel8.” (Rawls 1996 s.179-181)

Habermas relaterar även den kommunikativa beslutsprocessen till en utbildningspraktik då han säger att

7

att lagar först ska maximera personlig frihet och att en värdeökning av de som har mer än andra bara är legitim om de som har mindre också tjänar på det

8

Med detta så menar Rawls att lagarna inom kontraktsteorin tar hänsyn till varje persons välbefinnande och inte, som inom utilitarismen, enbart till hela gruppens.

” Den diskursiva viljebildningen över kollektiva mål har en moralisk komponent, men ändå kan den inte på samma sätt som den moraliska diskursen fattas som en intersubjektiv kunskapsprocess. I kompromissbildning och etisk självförståelse vävs insikter nämligen tätare samman med inställningar och avgörande än vad som är fallet i det moraliska omdömet” (Habermas 1995 s.42).

Vad Habermas syftar på med etisk självförståelse är den insikt över de normer och sociala förhållanden som styr det som man anser vara rationellt att sträva mot i en beslutsprocess, vilka uppenbarar sig för en när man tvingas att förklara dem för andra.

Både Habermas och Rawls ställer upp regler för en kommunikativ beslutsprocess, vilka utgör ramverket i mitt teoribygge. Bland annat måste alla samtalsdeltagare sträva efter ett mål som kan accepteras av alla. Rawls beskriver det, i sin välkända metafor om ovetandes slöja, som att lagar bara kan vara rättvisa om de stiftats i en situation där beslutsmakarna varit helt ovetande om vem de skulle vara i det samhälle där de ska implementeras. I en sådan beslutsposition så menar Rawls (1996) att man hade valt lagar som garanterade en acceptabel livssituation för alla samhällsmedborgare. En annan regel är att alla samtalspartner utgår från ett jämlikt utgångsläge inför deliberationen.

Om någon samtalspartner styr diskussionen, på grund av en överlägsen maktställning, så minskar de andra samtalarnas incitament till att argumentera utifrån sina egna perspektiv. Maktasymmetrin kan även uppstå genom att vissa har en mycket större förståelse för något, eller talang för att argumentera. En sådan kommunikation blir lätt mer egocentrisk eller oligarkisk än deliberativt demokratisk. Det är därför viktigt att samtalsparterna fått relevant information inför kommunikationsprocessen, att kommunikationen formats på ett sätt som lämpar sig för deras deltagande, samt på ett mer strukturellt plan, att samhället är utformat så att alla medborgare ges likvärdiga möjligheter till utbildning, fritid och andra resurser som avgör ens förmåga att förstå de institutioner som formar ens liv.

De frågor som jag har ställt till eleverna i del I av enkäten (den deliberativa samtalsmiljön) fångar tydligt hur mycket skolorna försökt få till en klassrumsmiljö som stämmer in på Rawls och Habermas teorier. Jag frågar till exempel hur de

upplever att lärarna lyssnar på dem och om de upplever att läraren tycker det är viktigt att eleverna lyssnar på varandra när de pratar. Tre andra frågor som jag ställer är hur lärarna försöker hjälpa dem att prata inför klassen och i mindre grupper. Om de bedöms efter gruppen eller varje individs resultat under grupparbeten och om de tycker sig få tillräcklig information inför en diskussionssituationerna.

Deweys pragmatiska pedagogik är en annan teoretisk inspirationskälla för min definition av deliberativa samtal. Speciellt när man pratar om den formativa aspekten i inlärningen av demokratiska färdigheter som efterfrågas i både läro- och kursplan (Lpo94). Enligt Dewey så ska skolan utgöra en form av ”mjuk offentlighet” där eleverna tränas att delta och engagera sig i samhällslivet (Larsson 2007). Det som skiljer Deweys syn på demokratiuppfostran (precis som hela hans pedagogiska program) från den som praktiseras i skolan är att det inte räcker att lära eleverna om demokrati, utan de måste få utföra och uppleva den. På det här sättet så blir den progressiva pedagogikens motsättning till katederundervisningen analogt med den deliberativa demokratins motsättning till den representativa majoritetsdemokratin. Deliberation är en aktiv kunskapsprocess där eleverna tvingas att utmana sina egna och andras kunskapsstrukturer, snarare än att bara passivt forsla in ny kunskap. Forskning har visat att mer krävande kognitiva processer är bättre för inlärningen än passiv assimilering av fakta, vilket ofta sker omedvetet (Illeris 2007).

När eleverna delibrerar så tvingas de också att sätta in fakta i kontexter så att andra kan förstå deras argument. Kontextualisering av fakta är en viktig del i den vidare syntetiska förståelse som efterfrågas av eleverna på VG- och MVG nivå. Min hypotes är att deliberativa samtal sporrar utvecklingen av en sådan förståelse av det som diskuteras. Den emotionella kopplingen till inlärningsprocessen stärks även under aktiva/skapande studieförhållanden, vilket stärker kvalitén i inlärningen (Illeris 2007).

Med utgångspunkt i den pragmatiska pedagogiken så har jag med en del frågor som fångar elevinflytande i arbetsupplägget och i skolans övriga utformning. Jag har även med frågor som rör elevdemokrati via elevrådet eftersom det fångar elevernas faktiska praktiserande av demokrati i skolan. De här frågorna berör den kommunikativa miljön i och med att känslan av maktlöshet gentemot samtalets mäktigaste spelare (läraren), kan verka förödande för det deliberativa kommunikationsmiljön. Att ha inflytande och delaktighet leder också till att eleverna

själva kan ta initiativ till deliberativa processer, vilket av uppenbara skäl verkar stärkande för deras sociala kapital (civilt engagemang, tillit till myndigheter med mera).

Kent Larssons tes att elever utvecklar en högre grad av intersubjektiv kompetens genom att tränas i att delibrera, har även det påverkat min tro på de deliberativa samtalens förmåga att skapa socialt kapital. Larsson (2007) beskriver, med utgångspunkt från Axel Honneth, hur människor (speciellt skolungdomar) konstruerar sin självuppfattning (ens ”jag”) i samspel med andra. En utbildning som hjälper skolungdomar att lära sig tolka och respektera varandras självuppfattningar kommer onekligen leda till att eleverna mår bättre, samt att samspelet mellan dem blir mer harmoniskt, tillitsfullt och omtänksamt.(ibid).

En annan avgörande inspirationskälla till mitt teoribygge är Amy Gutmanns texter kring demokratisk utbildning (Gutmann 1987, 1994). Gutmann delar upp den filosofiska utbildningsdebatten i tre huvudgrupper: 1, Familjestaten, som utgår från Platons idealsamhälle, där alla barn på lika sätt får lära sig vad de mest lärda anser vara idealt för att de på bästa sätt ska kunna bidra till ett fungerande samhälle. 2, Staten av familjer, som utgår från Lockes idéer, där alla föräldrar har rätt att uppfostra sina barn så som de ser lämpligast. 3, Staten av individer, där staten ger en helt värdeneutral och faktaorienterad utbildning till alla invånare på samma sätt. Hon, precis som jag, väljer ett alternativ som står nära den individuella staten, men som istället för att vara värdeneutral strävar efter att lära ut ett demokratiskt och deliberativt förhållningssätt. I det demokratiska förhållningssättet ingår att respektera de olika värden som andra har, snarare än att försöka tvinga dem ur dem. Samt att utbildning bygger på ett vetenskapligt förhållningssätt, där all kunskap ifrågasätts på ett respektfullt sätt. Skolan ska vara en mjuk offentlighet där aktörernas privata åsikter, så långt det går, lämnas därhän. Denna utbildningsform beskriver Gutmann som deliberativt demokratisk, då man lär sig att interagera och argumentera för gemensamma mål, med personer som tycker olika än man själv (Gutmann 1987). Min enkätfråga - om hur viktigt eleverna uppfattar att deras lärare tycker det är att man ”respekterar allas argument även om man inte håller med om dem” - är tänkt att fånga denna viktiga aspekt av deliberativa samtal.

Min definition av deliberativ didaktik är således: kommunikationsprocesser där alla delaktiga parter i sin argumentation utgår från ett gemensamt mål som alla kan

acceptera. Där alla deltagare har jämlika förutsättningar för att kunna förstå vad som är bäst för honom och få sin åsikt förstådd av de andra (vilket förutsätter att läraren gjort dem förstådda över det som ska diskuteras innan den deliberativa processen börjar) och där alla respekterar grundläggande demokratiska och privata rättigheter. Min teori är således att lärare och skolor som reflekterat över och försökt anamma denna pedagogiska/demokratiska teori kommer att ha elever med större socialt kapital än de lärare/skolor vars kommunikationsklimat är mindre deliberativt.