Socialt kapital

Socialt kapital är ett av de mest inflytelserika och omdebatterade nya forskningsbegreppen som ”tillkommit” under de senaste två decennierna3. Det förekommer ofta som teoretisk utgångspunkt inom en mångfald forskningsgrenar som epidemiologi, sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap. En anledning till att den ses som användbar för att förklara så många olika forskningsproblem är den stora bredd som begreppet socialt kapital innefattar. Teorins moderna upphovsman Robert D. Putnam definierar socialt kapital som” allt innehåll i social organisering, så som tillit, normer och nätverk, vilka kan förbättra samhällets effektivitet genom att kanalisera koordinerat agerande” (Katzenstein, 2000 s.121).

Denna definition är förstås oanvändbar som vetenskaplig teori och det vanligaste bland forskare på ämnet tycks istället vara att kopiera den operationalisering av teorin som Putnam ger i boken ”Making democracy work” (1993).

Han härleder där en variabel för medborgaranda (socialt kapital) för de italienska regionerna genom att analysera graden av förenings/organisationsaktivitet, tidningsläsande, villighet att rösta i allmänna val och tillit till andra. Tanken är således att graden av socialt kapital, som den till exempel definieras ovan, avgör hur pass effektivt en grupp som exempelvis ett land, företag eller region kommer att kunna samordna sin verksamhet (Putnam 1993). Graden av socialt kapital är även viktig för hur bra individerna själva fungerar. En del forskning har visat att personer

3

Självklart har det dykt upp i tillfälliga sammanhang genom historien, men det är först på senare år som det fått en tydlig plats i samhällsdiskursen.

med ett mindre socialt kontaktnät och tillit till andra lider större risk för ohälsa, presterar sämre i skolan samt är mer olyckliga (Putnam 2000. Coleman 1988). Mina enkätfrågor för socialt kapital bygger till stor del på Putnams variabler. Där frågar jag eleverna hur mycket de litar på sina klasskamrater, hur mycket de litar på folk i allmänhet och om de tror att någon i deras klass skulle utnyttja dem om de fick chansen. Jag mäter även deras civila engagemang genom att fråga hur stor sannolikheten att de kommer att bli politiskt aktiva i framtiden är.

Socialt kapital har, till skillnad från fysiskt kapital, en förmåga att växa ju mer folk använder det (det vill säga socialiserar med andra) och då det omvända inträffar, låsa sig i onda spiraler av själviskhet och misstro. Varje individ, grupp och samhälle påverkar således varandra i antingen ett flöde av socialt kapital och samarbete, eller en inåtvänd självisk ”allas kamp mot alla” som Hobbes en gång uttryckte det.

Den institutionella forskningen4 kring socialt kapital uppkom som en möjlig förklaring för hur olika grupper lyckats lösa sådana sociala dilemman. Samarbete, menade vissa, kunde visst leda till att individer uppnådde ett högre jämviktsläge för rationellt handlande inom spelmodeller5 (t.ex. Rothstein 2003 och Ostrom 1990). Tillit (eller i ekonomiska termer information) om hur de andra spelarna mest troligt kommer att agera har visat sig vara den avgörande variabel som gör att en grupp kan röra sig upp till ett mer effektivt jämviktsläge av samarbete.

Ett exempel på en social fälla som Rothstein (2003) ger i sin bok ”Sociala fällor och tillitens problem” kommer från Palermos taxiverksamhet. Radions tillkomst hade gjort det möjligt för konkurrerande taxibolag att gå ihop och ordna en kommunikationscentral där körningar kunde delegeras till den taxibil som befann sig 4

I det här fallet så menar jag ekonomiska studier kring gemensamma strukturer (organisationer) som människor skapat.

5

I spelmodeller så försöker man avgöra vilka beteenden som är mest rationella för aktörer i en situation då de inte har fullständig information om sina valmöjligheter.

närmast kunden. Alla bilar tjänade långsiktigt på detta då färdsträckorna blev mindre och man hann köra fler kunder. Tyvärr så fungerade aldrig systemet i Palermo på grund av den misstro som där rådde mellan chaufförerna. Alla påstod sig alltid vara närmare kunden än de tidigare tillfrågade, så i slutändan fick chauffören med sista ordet alltid körningen (Rothstein 2003 s.11-12). I exemplet är det rationellt för den enskilda taxichauffören att agera själviskt och ljuga då han tror att de andra kommer att göra samma sak. Taxichaufförerna befinner sig således i ett suboptmialt jämviktsläge där de alla skulle ha tjänat på att alla samarbetade, men för att detta ska komma till så måste man lita på att de andra inte lurar en (ibid). Frågan, som många har kritiserat Putnam för att inte svara på, är således vad som skapar denna tillit? Rothstein (2003) kritiserar Putnams påstående om att kvantiteten av föreningsaktivitet skulle vara den bästa indikatorn på socialt kapital. Visst korrelerar ett lands föreningsaktivitet med dess grad av sociala kapital. Men, samtidigt har antalet föreningar som man är med i, och hur pass aktiv man är i föreningarna, ingen effekt på folks sociala kapital. Rothstein menar att detta ”indikera på att den kausala6 mekanismen går i motsatt riktning, det vill säga att det är personer, som av andra skäl kommit att bli höglitare, som går med i fler frivilliga föreningar” (ibid s.153).

Han påpekar även att grupperingar med starkt inneboende socialt kapital, men stor misstro gentemot folk utanför gruppen, oftast är ett av de svåraste hindren för lösandet av sociala dilemman (det är bara att tänka på konflikterna på Balkan eller Mellanöstern för att förstå hur svårt ett sådant hinder kan vara) (ibid s.184). Föreningsliv kan med andra ord snarare ses som en effekt av - eller i bästa fall indikator på - socialt kapital, vilket lämnar fältet öppet för nya idéer kring vad som faktiskt skapar socialt kapital.

Flera personer har istället för föreningsaktiviteten betonat statens roll för utvecklingen av socialt kapital (Rothstein. 2003). Rothstein spårar i sina studier den viktigaste källan för tillit till opartiskheten hos de institutioner som samordnar och 6

Kausalitet = orsaken till någonting. I det här fallet vad som orsakat personernas grad av sociala kapital.

övervakar gruppens samarbete, till exempel polis, skola, transferingssystemet, äldrevård och dagis. Han finner att offentliga tjänster av universellt slag upplevs som särskilt pålitliga. Det vill säga, de där tjänsterna och bidragen är lika för alla oavsett ens preferenser och hur mycket man betalat för dem i form av skatt. Exempel på sådana tjänster och bidrag är kollektivtrafiken, polisen och barnbidraget. Hans teori är att vårt välfärdssystems traditionellt sett universella utformning är orsaken till att vi i Sverige besitter en så hög grad av socialt kapital.

Man kan dock urskilja en rörelse mot mer selektivt utformade välfärdstjänster under de senaste två decennierna. Ett exempel på detta är privatiseringen och kommunaliseringen av skolan. Reformer som av allt att döma ökat både valfriheten och segregeringen i undervisningssystemet (Almgren s.162-164). Att skolor blir mer segregerade motverkar deras naturliga roll som ”en mjuk offentlighet” där ungdomar från olika kulturella bakgrunder kan lära sig att samarbeta med varandra och binda överbyggande former av socialt kapital.

Toshio Yamagishi visar i en studie av japanska högskolestudenter att de som presterar bäst i skolan också är de med flest sociala kontakter och generell tillit. Enligt honom har deras höga grad av sociala kontakter hjälpt dem att hamna i ”rätt” typer av sociala grupper, vilket möjliggjort samarbete med skolarbete (Rothstein 2003 s.161-165). Exemplet visar den typ av social kompetens som jag tror är grundläggande för att få till socialt kapital. Nämligen, en persons förmåga att läsa av hur pass tillitsfull och rättvis en annan person, grupp eller samhälle är och, beroende på detta, om man ska ingå i en gemenskap eller inte.

Genom att göra rätt val i dessa lägen sätter man sig i situationer där socialt kapital kan frodas och de grupper man ingår i tvingas att upprätthålla rättvisa regler och normer för att få behålla sina medlemmar. En av frågorna som jag ställt till eleverna för att mäta deras sociala kapital är om de känner de flesta i klassen väl. Tanken är att de elever som upplever att de har flest kompisar också söker nya kontakter oftare än genomsnittseleven. Det är något som jag tror ökar deras förmåga att samarbeta och knyta bra kontakter med andra. En annan fråga som jag har är om de föredrar att jobba själva eller i grupper. Jag tror, som Yamagishi visar i sin studie, att elever som arbetar mer med andra tränar sin sociala intelligens mer (För mer om begreppet ”social intelligens” se Gardner 1998) och således stärker sitt sociala kapital.

Inom forskningen om socialt kapital så tas kommunikationens betydelsefulla roll för lösandet av sociala dilemman ofta upp. Experimentella spelsituationer har genomgående visat att kommunikation stärker spelarnas benägenhet att samarbeta och att samarbetet i sig sedan blir prestationshöjande (Rothstein 200 s.158-161). Rothstein ger följande uttalande om kommunikationens betydelse för lösandet av sociala dilemman:

”om aktörer med delvis motstridiga intressen ska kunna forma universella och opartiska regelsystem, måste de ha förtroende för varandra vad gäller uppriktigheten i diskussionen. Det är meningslöst att ge sig in i den typen av komplicerade förhandlingar och diskussioner om man är övertygad om att motparten är opålitlig…” Och ”aktörerna måste också uppfatta att övriga aktörer också kommer till förhandlingsbordet med uppriktiga intentioner. Det är med andra ord den typ av beslutsprocesser som benämns deliberativa som avses här” (Rothstein 2000 s.291-292).

Ett belysande exempel på hur man i Sverige, genom främst kommunikation, löst ett socialt dilemma på nationell nivå får här stå som exempel på kommunikationens möjligheter. Den är hämtad från Rothsteins analys av vad som internationellt kom att kallas för ”den svenska arbetsmarknadsmodellen”.

Under 1920-talet var Sverige det land i världen med flest arbetsmarknadskonflikter i hela världen sett i proportion till arbetskraftens storlek (Rothstein 2003 s.282-293). Detta slog självklart hårt på löntagarnas inkomster, företagens vinster och landets tillväxt. Det rörde sig om ändlösa konflikter där resultaten hela tiden ändå bara blev nya avtal liknande de föregående. Denna typ av status quo sågs av de flesta inblandade parterna, oavsett sida, som ett socialt dilemma eller suboptimalt jämviktsläge. Efter att bägge intresseparter (LO och SAF) insett att förhandling och kompromiss var det bästa tillvägagångssättet, började arenor för kommunikation mellan parterna att skapas. När de sedan efter flera försök lärt sig att respektera varandras åsikter och intressen, och framförallt börjat resonera mer efter vad som var bäst för landet och inte bara sig själv, så kunde en kompromiss slutligen nås på

Hotell Saltsjöbaden den 20 december 1938 (ibid). Denna kompromiss innebar att man med några års mellanrum slöt centralt bindande avtal mellan fackföreningar och arbetsgivare som reglerade förhållandena på arbetsmarknaden. Detta bidrog starkt till Sveriges roll som ett mönsterland vad gäller arbetsmarknadsfred och till en välbehövlig strukturomvandling av arbetsmarknaden under efterkrigsåren.

Som exemplet visar är kommunikation avgörande för skapandet av socialt kapital och lösandet av sociala dilemman. Men det är lika uppenbart att vilken kommunikation som helst inte bidrar till detta, och att hur bra man lyckas beror på sättet man kommunicerar på och hur pass kommunikativt kompetent man är. När George. W. Bush säger att ”antingen är ni med oss eller terroristerna” så stimulerar inte det till en kommunikativ lösning av USA:s konflikter med ledarna i Afghanistan, Irak och Iran, eller till ett samlat angreppssätt hos FN för att tackla problemet med internationell terrorism. Uttalandet är ett exempel på att inte utgå från och respektera de andra samtalsparternas perspektiv och att sätta sig själv i en överlägsen maktställning gentemot de andra. Det finns självklart många andra, mindre välkända, exempel på hur kommunikationsprocesser har förvärrat sociala dilemman. Allt från skoltjejerna som bråkat med varandra och istället för att prata om det undviker varandra, till klimatkonferenser där kompromisser ses som realpolitiska svagheter. Två av frågorna som jag mäter elevernas sociala kapital med berör därför kommunikativa färdigheter. Nämligen ”om de är beredda att ändra sina åsikter när de diskuterar med andra” och ”att de respektera alla människor lika mycket oavsett deras privata åsikter”.