Den civilrättsliga regleringen av garantier

Förslag: Konsumentköplagens bestämmelser om garantier flyttas

till den nya lagen med vissa tillägg.

Det förtydligas i lagtext att när någon annan än säljaren har lämnat en garanti eller liknande utfästelse, kan köparen vända sig mot den garantigivaren i enlighet med vad som följer av garantin. Om det är tillverkaren av varan som är garantigivare och om denne har åtagit sig att svara för varans hållbarhet under en viss tid, har köparen alltid rätt att kräva att garantigivaren avhjälper felet eller företar omleverans. Om villkoren för garantin enligt ett garantibevis är mindre fördelaktiga för köparen än de som har utfästs i marknadsföring av varan, gäller villkoren enligt marknadsföringen om inte marknadsföringen före köpet har rättats på ett sätt som är likvärdigt med hur marknadsföringen först gjordes.

Bedömning: Det har inte framkommit något behov av civilrättslig

reglering av garantier lämnade i anslutning till avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster.

Skälen för förslaget och bedömningen

Utformningen av den nya lagens bestämmelser om garantier avseende varor

Enligt artikel 17.1 första stycket varudirektivet ska en garanti vara bindande för garantigivaren enligt de villkor som fastställs i garantibeviset och den tillhörande reklam som var tillgänglig vid tidpunkten för, eller före, avtalets ingående. Om en tillverkare erbjuder konsumenten en garanti för hållbarhet för vissa varor under en viss tidsperiod ska tillverkaren (i enlighet med de villkor som anges i artikeln och utan att det påverkar tillämpningen av andra tillämpliga bestämmelser i unionslagstiftningen eller i nationell lagstiftning) vara direkt ansvarig gentemot konsumenten under hela garantiperioden för reparation eller utbyte av varorna i enlighet med artikel 14. Tillverkaren får erbjuda konsumenten mer gynnsamma villkor i garantibeviset för hållbarhet. Enligt artikel 2.4 avses med tillverkare den som tillverkar varor eller importerar varor till unionen eller den som uppger sig vara tillverkare genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat eget kännetecken på varorna.

Enligt 21 § första stycket konsumentköplagen gäller att om säljaren, eller någon annan för säljarens räkning, genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, ska fel anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Det är alltså verkan av garantier eller liknande utfästelser som lämnas av säljaren eller någon annan för säljarens räkning som regleras. Köparen har rätt att vid avvikelse från garantin göra gällande felpåföljder mot säljaren när garantin har gjorts för säljarens räkning, även om garantin alltså har utfärdats av någon annan än säljaren. Uttrycket ”för säljarens räkning” i bestämmelsen kan ge intryck av att det endast tar sikte på situationer då säljaren faktiskt måste anses vara den egentliga garantigivaren. Av förarbetena framgår emellertid att avsikten är att uttrycket ska ges en vidsträckt tolkning. Förhållandet mellan säljaren och garantigivaren

ska vara sådant att de för köparen framstår som en enhet. Som ett typiskt fall anges att köparen i samband med köpet mottar en särskild garanti från tillverkaren eller någon annan tredje man. (Se prop. 1989/90:89 s. 111).

Köparen är alltså i en bättre situation enligt konsumentköplagen än enligt direktivet, eftersom det finns större möjligheter för köparen att vända sig mot säljaren fastän garantin har ställts ut av någon annan. Om garantin enligt 21 § första stycket konsumentköplagen anses ha ställts ut för säljarens räkning kan säljaren inte hänvisa köparen till den egentliga garantigivaren. Bestämmelsen är generösare också på så sätt att den innebär att en garanti eller annan utfästelse får verkan av en garanti för varans funktion under hela garantitiden och medför att köparen vid avvikelse från garantin kan göra gällande samtliga felpåföljder mot säljaren, inklusive rätt till skadestånd. Vid garantiavvikelse utgår skadestånd oberoende av om garantiavvikelsen kan hänföras till kontrollansvarsbefriande hinder, såvida inte garantin skulle ange annat. Enligt direktivet svarar garantigivaren som utgångspunkt enligt de villkor som anges i garantibeviset. Av definitionen i artikel 2.12 framgår att det handlar om utfästelser att återbetala det betalade priset, eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varorna eller eventuella krav som inte hänför sig till avtalsenligheten. En fråga är om det är möjligt att ha kvar den svenska, för konsumenterna mer generösa, regleringen.

Enligt artikel 17.4 får medlemsstaterna föreskriva regler om andra aspekter av garantier, som inte regleras i artikel 17, inbegripet regler om det eller de språk på vilka garantibeviset ska göras tillgängligt för konsumenten. I skäl 62 anges att det även fortsättningsvis bör stå medlemsstaterna fritt att föreskriva regler om andra aspekter av garantier, som inte omfattas av direktivet, till exempel att knyta andra gäldenärer än garantigivaren till garantin, förutsatt att dessa regler inte fråntar konsumenterna det skydd som tillförsäkras dem genom de fullständigt harmoniserande bestämmelserna om garantier i direktivet. När det gäller skadestånd finns även artikel 3.6 som påminner om medlemsstaternas frihet att reglera frågor om rätten till skadestånd, eftersom skadeståndsregler inte harmoniseras alls genom direktivet. Skrivningarna bör kunna uppfattas som att direktivets reglering avseende garantier snarast utgör en minimiharmonisering. Det framgår klart att det är möjligt att låta andra personer än

garantigivaren svara enligt garantin. Det finns inget i direktivet som tyder på att inte säljaren i förekommande fall skulle kunna vara en sådan annan person. Inte heller kan det vara problematiskt att knyta lagens skadeståndspåföljd till garantin. Den svenska konstruktionen av garantibestämmelserna, alltså att avvikelser från en garanti anses utgöra fel på varan, vilket medför att även övriga påföljder blir tillämpliga, bör vidare kunna ses som andra aspekter av garantier som inte omfattas av direktivet och därför kunna behållas. Sammantaget bedömer utredningen att det är möjligt att flytta över konsument- köplagens bestämmelser om garantier till den nya lagen utan att inskränka dessa.

Det är nödvändigt för ett korrekt genomförande av direktivet att säkerställa att den svenska lagstiftningen inte ligger på en lägre nivå än vad direktivet föreskriver. I konsumentköplagen regleras inte verkan av garantier som lämnas av någon annan än säljaren. Vid genomförandet av konsumentköpsdirektivet konstaterades att lagen förutsåg att såväl säljaren som andra – till exempel tillverkare och generalagenter – kan komma i fråga som garantigivare och att det därvid måste gälla att det är den som ursprungligen gör utfästelsen som är att anse som garantigivare i egentlig mening. Vidare ansågs det följa av allmänna obligationsrättsliga grundsatser att garantigivaren har att uppfylla det åtagande som framgår av utfästelsen även om denne inte står i något direkt avtalsförhållande till köparen, låt vara att de närmare förutsättningarna för och begränsningarna av detta inte är givna. (Se prop. 2001/02:134 s. 61 f.).

Även om det således redan gäller enligt svensk rätt att en garanti är bindande för andra garantigivare än säljaren, är det lämpligt att nu förtydliga detta i lagtexten. Där bör anges att köparen kan vända sig mot den som har lämnat en garanti eller liknande utfästelse i enlighet med vad som följer av garantin. På samma sätt som hittills – och i enlighet med vad som anges i direktivet – bör alltså gälla att när garantigivaren är någon annan än säljaren, svarar garantigivaren för det som anges i garantin och som utgångspunkt på det sätt som där anges. Felpåföljderna i lagen kommer således i dessa fall inte att bli tillämpliga vid avvikelse från garantin. Naturligtvis kommer inte heller fortsättningsvis en sådan garanti att påverka säljarens ansvar för garantier lämnade av säljaren (eller för dennes räkning). Liksom hittills kommer vidare inte förekomsten av en tredjemansgaranti att

innebära att köparen förlorar sin rätt att göra gällande felpåföljder mot säljaren enligt lagens regler om krav och fel på varan.

Av direktivet framgår att i en situation måste vissa av lagens felpåföljder vara tillgängliga för köparen vid avvikelse från en garanti. Det gäller fall när en tillverkare har åtagit sig att svara för varans hållbarhet under en viss tid (artikel 17.1 första stycket andra meningen). Köparen ska då ha rätt att kräva att garantigivaren avhjälper felet eller företar omleverans. I dessa undantagsfall kan garantigivaren alltså inte utforma garantin helt fritt. Även om garantin inte skulle ange någon rätt till avhjälpande eller omleverans måste dessa påföljder följa med garantin. En bestämmelse om detta behöver införas i den nya lagen. Definitionen av begreppet tillverkare i artikel 2.4 bör inte vara nödvändig att uttryckligen reglera i lagen, vid behov kan ledning hämtas genom en direktivkonform tolkning. Att tillverkaren får erbjuda konsumenten mer gynnsamma villkor i garantibeviset, vilket också anges i artikel 17.1, får anses ge uttryck för en självklarhet som inte kräver reglering.

Enligt artikel 17.1 andra stycket ska garantin, om de villkor som fastställs i garantibeviset är mindre fördelaktiga för konsumenten än de villkor som fastställs i den tillhörande reklamen, vara bindande enligt de villkor som fastställs i reklamen rörande garantin. Det gäller dock inte om den tillhörande reklamen rättades före avtalets ingående på samma sätt som, eller på ett sätt som är jämförbart med, det på vilket den utarbetats på.

Skrivningen borde i och för sig inte innebära någon skillnad mot konsumentköpsdirektivets mer kortfattade skrivning i artikel 6.1, där det anges att garantin ska juridiskt binda den som ger den enligt de villkor som anges i garantibeviset och tillhörande reklam. Vid genomförandet av konsumentköpsdirektivet gjordes inte några särskilda överväganden avseende direktivets skrivning om reklam. Det har dock ansetts finnas behov av en tydlig reglering i varudirektivet när det gäller avvikelser mellan villkor i garantin och sådana i tillhörande reklam. I skäl 62 anges att en regel om att de mest fördelaktiga villkoren ska gälla behövs för att förbättra rättssäkerheten och för att undvika att konsumenterna vilseleds. Mot den bakgrunden bör i lagtexten tas in en bestämmelse om detta motsvarande varudirektivets reglering. Eftersom en sådan bestämmelse tar sikte på vilka villkor som rent civilrättsligt ska gälla bör den placeras i den nya lagen även om viss reglering om garantibevis finns i marknadsföringslagen. I direktivet används ordet

reklam utan angivande av någon definition. Enligt svensk rätt ingår reklam i det bredare begreppet marknadsföring (se 3 § marknadsföringslagen). Den svenska regleringen om information avseende garantier i 22 och 22 a §§ marknadsföringslagen avser emellertid genomgående marknadsföring. Begreppet marknadsföring är därför att föredra, även om det skulle vara så att direktivet ska uppfattas ta sikte endast på det som enligt svensk rätt utgör reklam. Mot bakgrund av hur regleringen avseende garantier i direktivet generellt måste uppfattas bör det inte strida mot direktivet att använda begreppet. Ordet marknadsföring bör användas även i den nu aktuella bestämmelsen i den nya lagen.

Behovet av reglering av garantier för avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster

I direktivet om tillhandahållande av digitalt innehåll finns inte några bestämmelser om garantier. Det har inte framkommit att det finns något behov av civilrättslig reglering av garantier vid avtal som regleras av det direktivet och det är också svårt att överblicka om en sådan reglering i så fall borde vara utformad på samma sätt som den rörande varor. Någon hänvisning bör mot den bakgrunden inte göras till regleringen av garantier avseende varor såvitt gäller avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster. Det är förstås fullt möjligt att tillämpa regleringen om garantier avseende varor analogiskt i den utsträckning som bedöms lämpligt, om ett behov av det skulle uppkomma. Det finns även garantirelaterade normer enligt svensk oskriven rätt.