Krav på garantiåtagandet

Förslag: Ordalydelsen i 22 § marknadsföringslagen ändras så att

det framgår att det som avses med en garanti eller liknande utfästelse är ett åtagande om att under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, som går utöver de skyldigheter som följer av lag. Det anges att den information som näringsidkaren ska lämna köparen ska vara klar och begriplig samt innehålla näringsidkarens namn och adress,

produktens beteckning, utfästelsens villkor och anvisningar om hur köparen kan göra den gällande. Det föreskrivs att det är senast vid avlämnandet av produkten som utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Skälen för förslaget: I artikel 17.2 i varudirektivet anges att

garantibeviset ska tillhandahållas konsumenten på ett varaktigt medium senast vid tidpunkten för leveransen av varorna samt att garantibeviset ska vara klart och begripligt formulerat och innehålla viss information. Den obligatoriska information som ska finnas med är en klar redogörelse för att konsumenten enligt lag har rätt till avhjälpande åtgärder från säljarens sida kostnadsfritt vid bristande avtalsenlighet för varorna och att dessa åtgärder inte påverkas av garantin, garantigivarens namn och adress, det förfarande som konsumenten ska följa för att garantin ska genomföras, beteckningen på de varor för vilka garantin gäller och garantins villkor.

Regleringen i artikel 17.2 är mycket lik den i artikel 6.2 och 6.3 i konsumentköpsdirektivet, som genomfördes genom nya bestämmelser i marknadsföringslagen (nuvarande 22 och 37 §§). Vid genomförandet ansågs att regleringen var av övervägande marknadsrättslig natur och att den som sådan passade bättre i marknadsföringslagen än i konsumentköplagen. Utredningen delar denna uppfattning och anser inte att regleringen ska flyttas till den nya lagen, särskilt inte eftersom garantier kan avse vilka slags prestationer som helst. Bestämmelserna i 22 § marknadsföringslagen korresponderar också med regleringen i 22 a § som rör information som ska ges om bland annat garantier innan avtalet ingås.

Enligt 22 a § första stycket 7 marknadsföringslagen ska näringsidkaren ge konsumenten klar och begriplig information om åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, betala tillbaka det som betalats för produkten, byta ut eller reparera den eller utföra någon form av service på den, ifall produkten inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i utfästelser eller marknadsföring eller om det finns andra avvikelser från uppgifter som lämnats på ett sådant sätt. Lagtexten i 22 § marknadsföringslagen bör anpassas efter detta och utformas på så sätt att det där framgår att det som i paragrafen avses med garanti

eller liknande utfästelse är ett åtagande som går utöver vad som följer av lag.

Som nämnts i föregående avsnitt kan det inte anses strida mot varudirektivet att använda begreppet marknadsföring i stället för reklam. Att varudirektivet reglerar garantier avseende varor medan bestämmelsen i 22 § träffar produkter, som enligt 3 § är ett bredare begrepp än varor, kräver inte heller någon lagändring, eftersom annat än varor ligger helt utanför varudirektivet.

För att säkerställa ett korrekt genomförande av artikel 17.2 bör den uppräkning av uppgifter som garantibeviset ska innehålla uttryckligen framgå av lagtexten. Som en anpassning till lydelsen i 22 a § och artikel 17.2 bör också bestämmelsen ändras från att informationen ska vara ”tydlig” till att den ska vara ”klar och begriplig”.

Enligt 22 § ska informationen lämnas vid försäljningen vilket betyder att det inte finns någon skyldighet innan köpeavtalets ingående. Enligt direktivet ska garantibeviset tillhandahållas konsumenten senast vid tidpunkten för leveransen. Leverans enligt direktivet har inte någon fastställd innebörd, se skäl 38, men får i svensk rätt anses överens- stämma med avlämnandet. I norsk och dansk, liksom engelsk, fransk och tysk, rättslig vokabulär är motsvarigheten till ”leverans” det som på svenska kallas ”avlämnande”.

Det kan konstateras att garantibeviset egentligen bara är en tolkningsfaktor för vad garantin innehåller, se tolkningsregeln i artikel 17.1 andra stycket. För att tillgodose överensstämmelse med direktivet bör klargöras att själva garantibeviset inte behöver tillhanda- hållas konsumenten förrän senast vid avlämnandet av produkten, något som sannolikt är det vanliga redan i dag. Om näringsidkaren redan i ett tidigare skede – men dock vid försäljningen – lämnar garantin eller utfästelsen, kommer det även efter en sådan lagändring att krävas att näringsidkaren i samband med det, på något sätt, lämnar den information som lagen kräver. Det blir alltså endast över- lämnandet av garantibeviset som kan ske vid ett något senare tillfälle. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 22 § ska denne enligt 37 § ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument. Att formkraven inte följs innebär naturligtvis inte att en lämnad garanti eller liknande utfästelse inte längre är juridiskt bindande för näringsidkaren. Det som anges i artikel 17.3 om att underlåtenhet att uppfylla kraven i artikel 17.2 inte påverkar garantins bindande karaktär för

garantigivaren, behöver därför inte uttryckligen framgå i den marknadsrättsliga regleringen eller annars i lag.

Regleringen i 22 och 22 a §§ marknadsföringslagen om information om garantier gäller garantier avseende produkter. Med produkter förstås bland annat varor och tjänster (se 3 §). Bestämmelserna i marknadsföringslagen bör således redan enligt gällande rätt vara tillämpliga i den mån garantier lämnas i anslutning till avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster.