3 EU-direktiven – en översikt
3.4 Direktivet om tillhandahållande av digitalt innehåll
innehåll
Direktivet innehåller 27 artiklar. Det ska genomföras genom bestämmelser som börjar tillämpas samma dag som föreskrivs i varudirektivet, det vill säga den 1 januari 2022 (artikel 24).
Artikel 2 innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet,
som vem som ska anses vara näringsidkare i direktivets mening. Ett flertal av definitionerna finns även i varudirektivet och är likalydande eller mycket likartade, bland annat begreppen konsument, digitalt innehåll, digital tjänst, varor med digitala delar och kompatibilitet. Det finns också ett antal definitioner som saknas i varudirektivet, till exempel begreppet pris (ett penningbelopp eller en digital värderepresentation som ska betalas som motprestation för tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst) och begreppet personuppgifter (personuppgifter enligt definitionen i artikel 4 led 1 i dataskyddsförordningen, GDPR).
I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet ska tillämpas på varje avtal där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst till konsumenten och konsumenten betalar eller åtar sig att betala ett pris alternativt tillhandahåller sina personuppgifter. Från tillämpnings- området undantas situationen då konsumentens personuppgifter behandlas av näringsidkaren enbart för att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i enlighet med direktivet, eller för att göra det möjligt för näringsidkaren att uppfylla de rättsliga krav som gäller för näringsidkaren, och näringsidkaren inte behandlar uppgifterna för något annat ändamål. Direktivet ska tillämpas i fall där ett digitalt innehåll eller en digital tjänst utvecklats i enlighet med konsumentens anvisningar och, med vissa undantag, på varje fysiskt medium som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll. Direktivet ska inte tillämpas på varor med digitala delar. Vidare finns bestämmelser om undantag från tillämpningsområdet avseende vissa
särskilt angivna typer av avtal. Det framgår att en bestämmelse i en annan unionsakt som reglerar en särskild sektor eller ett särskilt ämne har företräde om direktivets bestämmelser strider mot bestämmelserna i den andra unionsakten.
Artikel 5 innehåller bestämmelser om tidpunkten för tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och när näringsidkaren ska anses ha fullgjort sin tillhandahållandeskyldighet. I artikel 6 anges att näringsidkaren är skyldig att tillhandahålla konsumenten digitalt innehåll eller digitala tjänster som är avtalsenliga.
Artikel 7 och 8 reglerar de subjektiva krav (enligt avtalet)
respektive objektiva krav (utöver avtalet) som ska uppfyllas för att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska vara avtalsenliga. Som objektiva krav anges bland annat att innehållet eller tjänsten ska lämpa sig för de ändamål för vilka digitalt innehåll eller digitala tjänster av samma typ normalt används, att de ska tillhandahållas med de tillbehör och instruktioner som konsumenten rimligen kan förvänta sig att få och att de ska överensstämma med vad som är normalt för samma typ av digitalt innehåll eller digital tjänst och som konsumenten rimligen kan förvänta sig med hänsyn till det digitala innehållets eller den digitala tjänstens karaktär och med beaktande av eventuella offentliga uttalanden om dem från bland annat näringsidkaren. Det är särskilt reglerat vad som ska gälla avseende uppdateringar. Avvikelse från de objektiva kraven och från kraven på uppdateringar är möjligt om konsumenten vid avtalets ingående särskilt informerats om avvikelsen och konsumenten då uttryckligen och separat godkände den. Det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig då avtalet ingicks, om inte parterna kommit överens om något annat. Bristande avtalsenlighet kan även under vissa förutsättningar föreligga vid felaktig integration av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i konsumentens digitala miljö (artikel 9) och när det digitala innehållet eller den digitala tjänsten är belastad med någon tredjemansrättighet (artikel 10).
Artikel 11 innehåller bestämmelser om näringsidkarens
underlåtenhet att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och om dennes ansvarsperiod för bristande avtalsenlighet. Om ett avtal föreskriver ett enskilt tillhandahållande eller en rad enskilda tillhandahållanden ska näringsidkaren ansvara för all bristande avtalsenlighet som föreligger vid tidpunkten för
tillhandahållandet. Om ett avtal föreskriver kontinuerligt tillhandahållande under en period ska näringsidkaren ansvara för bristande avtalsenlighet som uppstår eller framkommer inom den tidsperiod då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas enligt avtalet. Det finns särreglering för det fall att nationell rätt har bestämmelser om preskriptionsfrister för konsumentens rätt till avhjälpande åtgärder.
I artikel 12 finns bestämmelser om omvänd bevisbörda. Näringsidkaren har bevisbördan för att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har tillhandahållits i enlighet med artikel 5. Vid ett enskilt tillhandahållande eller en rad enskilda tillhandahållanden ska bevisbördan med avseende på om bristande avtalsenlighet förelåg vid tillhandahållandet åvila näringsidkaren för en bristande avtalsenlighet som framkommer inom ett år från den tidpunkt då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahölls. Vid kontinuerligt tillhandahållande under en period ska bevisbördan åvila näringsidkaren för avtalsenlighet inom den period under vilken det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls enligt avtalet, för en bristande avtalsenlighet som framkommer inom den perioden. Reglerna om omvänd bevisbörda gäller dock inte om näringsidkaren visar att konsumentens digitala miljö inte är förenlig med de tekniska krav som gäller för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och näringsidkaren har informerat konsumenten om dessa krav på ett klart och begripligt sätt innan avtalet ingicks. Det finns särreglering avseende konsumentens samarbetsskyldighet med näringsidkaren för att fastställa om orsaken till den bristande avtalsenligheten står att finna i konsumentens digitala miljö.
Artikel 13 innehåller bestämmelser om konsumentens rätt till
hävning vid näringsidkarens underlåtenhet att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i enlighet med artikel 5. I artikel 14 regleras avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet. Konsumenten kan ha rätt att få det digitala innehållet eller de digitala tjänsterna återställt till avtalsenlighet, att få ett proportionellt prisavdrag eller att häva avtalet. Konsumenten ska enligt artikel 15 utöva rätten till hävning genom ett uttalande till näringsidkaren där konsumenten ger uttryck för sitt beslut att häva avtalet. Närmare bestämmelser om näringsidkarens skyldigheter vid hävning av avtal finns i artikel 16 och om konsumentens skyldigheter i artikel 17.
Artikel 18 innehåller bestämmelser om tidsfrister och
återbetalningsmetoder för näringsidkaren när denne är skyldig att göra en återbetalning till konsumenten.
I artikel 19 regleras under vilka förutsättningar som näringsidkaren får ändra det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och när konsumenten i så fall får säga upp avtalet.
Slutligen finns i artikel 20 bestämmelser om näringsidkarens regressrätt mot personer i tidigare led i transaktionskedjan.