Den gemensamma anpassningsplikten i det interna förhållandet

Vem som bär skulden för oklarhet i befogenhetens gränser verkar variera beroende på vilken ställning och kunskap respektive part i avtalsförhållandet har. Ju mer expertis den ena innehar, desto mindre detaljrik behöver den andra vara och vice versa. Om den ena parten saknar viss kunskap och motparten borde inse det, är det culpöst att inte ta hänsyn

NJA 2013 s. 659 på s. 676.

139

till det vid fullmaktsavtalets ingående. I det ovan diskuterade fallet NJA 2001 s. 269 rörande besiktningsmannen, formar HD ett exempel på vad som kan liknas vid en anpassningsplikt.

Den går att jämföra med vad Kleineman har kallat för ”den pedagogiska plikten”. ¹⁴⁰ Anpassningsplikten är enligt Munukka en plikt för fullmäktigen att anpassa sitt handlande till den specifika situationen och kan därmed inte begränsa sin förpliktelse till att endast uppfyllda det som i formell bemärkelse framgår av avtalet. Anpassningsplikten, eller den pedagogiska plikten, stämmer väl överens med vad jag har kommit fram till rörande huvudmannens skyldighet att förtydliga befogenhetsgränsen i de fall då han insåg eller bort inse att den är oklar, men även mellanmannens skyldighet att förtydliga sin rådgivning för att undgå vårdslöshet.

Ett exempel på bristande anpassning skulle kunna vara om träexperten i det inledande exempelscenariot handlade inom sin befogenhet, men underlät att informera om att trät var skört, trots att han visste att fullmaktsgivaren tänkte förvara trät på ett skadligt sätt.

Mellanmannen skulle inte på ett tillräckligt pedagogiskt sätt ha anpassat sin informationsgivning till huvudmannen. Såsom framkommit ovan har en mellanman med fackkunskap ofta en skyldighet att informera om viktiga omständigheter, utan att huvudmannen har bett om det. Detta följer av den erfarenhet och kunskap som mellanmannen har inom sitt område. Om huvudmannen inte lämnar några närmare instruktioner, exempelvis vad han ska ha trät till, kan det inte krävas av mellanmannen att han ska informera om träts porositet i förhållande till hur användbart det är i möbelsnickeri. Om huvudmannen däremot, som i scenariot, uttryckligen har angett att trät ska användas i möbelsnickeri, finns det en risk att det åligger mellanmannen att informera om träts porositet. Därmed bör mellanmannen ha insett att porositeten varit av vikt för huvudmannen och det kan således anses vara försumligt av honom att köpa ett alltför poröst trä. Skyldigheten att vara tillräckligt pedagogisk mot varandra i det interna förhållandet tycks härmed gälla båda parterna.

Anpassningskravet kan kopplas till de olika tolkningsmodellerna som finns till hands när två parter har olika uppfattningar om vad de har kommit överens om, både på papper, muntligt och underförstått. Vem som ska anpassa sig och vem som har skyldighet att förtydliga sig följer nämligen av vems tolkning som ska få företräde. När den ”vinnande”

tolkningen har utsetts kan den som ska bära ansvaret för otydligheten urskiljas. I scenariot är det inte otydligt vad trät ska användas till, däremot är det inte helt klart att det framgår av avtalet att trät ska vara av viss porositet. Först när man har en ansvarig för otydligheten går det att avgöra om det ålegat huvudmannen att förtydliga befogenhetsgränsen, eller om

Kleineman, s. 188.

140

mellanmannen varit culpös i sin tolkning av denna. Då blir det tydligt vem som har haft att i högre grad anpassa sin informationsgivning.

Exempelvis blir frågan i exempelscenariot; framgår det vid en tolkning av avtalet mellan företagaren A och träexperten B, att träexpertens befogenhet var begränsad till träsorter med en viss porositet? Det kommer inte framgå av ordalydelsen i fullmakten, eftersom instruktionen är muntligt angiven. Däremot kan det framgå av att tolka vad mellanmannen insåg eller borde ha insett i samband med instruktionerna han fick. Om mellanmannen, med hänsyn till omständigheterna i övrigt, inte hade någon anledning att anta att hans befogenhet var begränsad till en viss porositet, ligger ansvaret på huvudmannen.

Fullmaktsgivaren har då gett bristande instruktioner för uppdraget och kan inte kräva fullmäktig på skadestånd. Om det tvärt om framgår att mellanmannen förstod, eller borde ha förstått att informationen om möbelsnickeri är detsamma som en inskränkning i porositet, ligger ansvaret på honom. Då kan det konstateras att mellanmannen varit culpös och en framgångsrik skadeståndstalan ligger ett steg närmare för huvudmannen.

4.5 Slutsats

Utredningen i denna del kan lätt resultera i ett detaljfokuserat sökande efter en exakt gränsdragning för vad som är tillräckliga instruktioner från fullmaktsgivarens sida.

Rättsfallen har dock visat att det snarare handlar om vem som borde veta bättre och därmed agera utefter det, och vem som inte borde det. Med andra ord rör det sig även ofta om omständigheter som talar för en befogenhetsbegränsning. En domstol skulle troligtvis tillämpa ett praktiskt perspektiv, eftersom det nästan är omöjligt att sätta en exakt gräns.

Om det kan konstateras att ett befogenhetsöverskridande kunde ha undkommits om huvudmannen varit tydligare med hänsyn till vad omständigheterna påkallat, blir fullmäktig troligtvis inte skadeståndsskyldig.

En domstol skulle enligt min uppfattning troligtvis ställa upp ett uppenbarhetsrekvisit för att lösa frågan om vem som har varit culpös. HD:s resonemang i fallen ovan ger exempel på detta: Då det inte går att dra en exakt gräns läggs ansvaret på den med störst expertis, eftersom denne uppenbarligen borde ha förstått bättre. Om det inte krävs för att mellanmannen ska bli skadeståndsansvarig vid befogenhetsöverskridande att han varit uppenbart culpös, skulle det vara alltför riskabelt att vara mellanman. Ingen skulle våga ta på sig uppgiften att handla för annans räkning i eget namn om denne samtidigt riskerade stora summor i skadestånd vid minsta snedsteg. Som uppsatsen har visat finns mellanmän i princip överallt och ett sådant öde skulle därmed få stor påverkan på samhällets affärsliv.

Det är uppenbarligen viktigt att huvudmannens instruktioner är tydliga så att de går att förstå för en normal person i mellanmannens ställning. Bedömningen av detta sker objektivt. Huvudmannens instruktioner behöver emellertid inte vara förenklade för mellanmannens skull, särskilt inte i de fall som mellanmannen har anlitats för sin expertis.

Systemet med anlitande av mellanmän skulle bli omständigt med en omvänd ordning.

Huvudmannen skulle i samtliga fall behöva räkna med att mellanmannen kan ha missuppfattat de interna instruktionerna. I ett sådant fall skulle tredje man bindas till en huvudman, vars avsikt med avtalet varit en annan än det som kommit till stånd. Att de objektiva omständigheterna kring avtalets tillkomst är de som ligger till grund för avtalets innehåll är inte problemet, men att tredje man blir bunden till en huvudman som vet med sig att denne riskerat ett avtal med tolkningssvårigheter kan ge upphov till onödiga tvister.

5 Sammanfattning

I denna uppsats har jag avsett att utreda på vilka grunder fullmaktsgivaren kan kräva fullmäktig på skadestånd vid ett befogenhetsöverskridande. Svaret är inte uttryckligen reglerat i vare sig svensk, norsk eller dansk rätt. I enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer behöver man då bland annat utreda om mellanmannen varit culpös vid befogenhetsöverskridandet. Således har jag försökt utröna vart gränsen för culpa går. Föga förvånande och likt i många andra juridiska frågor, är svaret att det beror på. Olika mellanmän har olika culpanormer att förhålla sig till, beroende på omständigheterna, såsom erfarenhet och profession, jämfört med en normal människa under likadana omständigheter. Om fullmäktig kan hålla sig inom culpanormen som gäller i den specifika situationen, undgår han skadeståndsansvar trots att han överskridit sin befogenhet.

Mina analyser av praxis föranleder sammanfattningsvis slutsatsen, att culpatröskeln för mellanmän inte är så låg som en besviken huvudman kanske kunde önska. Detta är dock rimligt med tanke på syftet bakom mellanmansinstitutet, att kunna handla för annans räkning. Om culpanormerna är för stränga skulle det vara alltför riskfyllt att agera som mellanman. Ingen skulle vilja handla för annans räkning om han samtidigt riskerade att bli skadeståndsansvarig vid minsta snedsteg eller missförstånd. Denna uppsats visar härmed på att samtliga mellanmän har ett relativt stort utrymme att göra misstag som borde ha insetts, innan skadeståndsansvar kan bli aktuellt. Utrymmet blir mindre ju mer mellanmannens kunskap, erfarenhet och omständigheterna i övrigt talar för en lägre culpatröskel. Ju mindre detta utrymme är, desto mindre ansvar verkar dessutom huvudmannen bära i fråga om befogenhetsgränsens tydlighet. Det går inte att dra en exakt gräns för hur tydlig en huvudman behöver vara i sina instruktioner, för att sedan kunna kräva mellanmannen på skadestånd. Det beror på omständigheterna hur mycket som behöver sägas rakt ut och hur mycket som kan vara underförstått.

Praxis visar på en ovilja att dra exakta gränser för vad som är skadeståndsgrundande culpa och vad som inte är det. Ändå blir utgången i målen ofta vad man kan förvänta sig efter ett bekantande med omständigheterna. Därför är min sammanfattade uppfattning att om det vid en objektiv bedömning av de yttre omständigheterna verkar som att befogenhetsgränsen varit så otydlig, att en mellanman med yrkeskunskap inom det område vilket han ska rättshandla skulle ha svårt att förstå dem, är instruktionerna med stor

sannolikhet vårdslöst otydliga. Om vi som betraktare däremot inte har de specifika yrkeskunskaper som behövs för att förstå instruktionerna och därför inte kan göra en bedömning av huruvida instruktionerna är otydliga, är det viktigt att närmare undersöka vad en person i mellanmannens ställning rimligtvis borde veta. Detta bedöms utifrån arbetssituation, tidigare erfarenhet, krav på utbildning etc. Om det genom en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet framstår som att fullmäktigen förfarit culpöst när han överträtt sin befogenhet, kan huvudmannen av denna uppsats att döma kräva skadestånd. Vissa särskilda överväganden gör sig dock gällande när uppdraget är av en komplex natur, exempelvis vid skatterådgivning, eller när mellanmannen i fråga har ett stort affärsmässigt bedömningsutrymme, såsom i fallet med styrelseledamöter och advokater.

Sammanfattningsvis i frågan om skadeståndsmöjlighet vid befogenhetsöverskridande, blir det upp till domstolarna att använda rim och reson för att utreda mellanmannens culpa i det enskilda fallet. Övriga frågor som gör sig gällande vid ett skadeståndsanspråk, såsom om det faktiskt skett en skada och orsakssamband, har inte utretts närmare. Det vore härmed önskvärt med ytterligare utredning i ämnet. Exempelvis vore det intressant att ifrågasätta sambandet mellan å ena sidan att huvudmannen i ett fall får ansvara för att befogenhetsgränsen varit otydlig, å andra sidan adekvat kausalitet.