Tolkning av befogenhetsgränsen .1 Inledning

En annan omständighet rörande fallet NJA 1950 s. 86, som inte nämns ovan, är att HD:s slutsats inte är så tydligt underbyggd. Domen avslutas med konstaterandet, att författaren

Lindskog, SvJT 2020 s. 785.

120

A.a. not 2.

121

av en ordersedel som varit otydlig ”i varje fall” måste bära riskerna för följderna av det.

Detta är en tredje omständighet som påkallar tolkningen att säljaren var behörig att uppbära förskottsbetalningen, till köparens och säljarens fördel. Enligt min uppfattning ¹²² lägger HD skulden för otydligheten på den som har avfattat klausulen, vilket är bolaget eftersom det är ett standardavtal. Frågan är om huvudmannen på liknande sätt i något fall kan anses få bära risken för en oklar befogenhetsgräns.

För att befogenhetsinskränkningen i uppsatsens inledande exempelscenario, att endast trä av särskild porositet får inhandlas för huvudmannens räkning, ska anses framgå utan att den är nedskriven eller muntligt angiven, måste avtalet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktig tolkas eller fyllas ut så att det kan ha ett sådant innehåll. I ett sådant fall bör man enligt Munukka undersöka hur långt den gemensamma partsviljan har sträckt sig. Om parterna inte har haft samma uppfattning om ett för avtalet relevant förhållande och detta inte löses genom objektiv tolkning av avtalet, kan man använda sig av utfyllnad i ett sista steg. För att ta reda på omfattningen av fullmakten kan man alltså tolka den med en ¹²³ sedvanlig avtalstolkning. Sådan avtalstolkning har i praxis tillämpats för att utröna fullmäktigs behörighet. Tolkningsverksamheten har använts för att utreda ¹²⁴ huvudmannens och mellanmannens bundenhet till avtalet mellan dem. Trots att bundenheten inte är en fråga som utreds inom ramen för denna uppsats, kan bundenheten ge oss en fingervisning om vems ”fel” det är att mellanmannen överskrider sin befogenhet.

En tolkning av mellanmannens befogenhet kan ske i två steg. Först måste det stå klart vad mellanmannen har fått för muntliga instruktioner utöver den skriftliga fullmakten.

Sedan återstår att undersöka vad som objektivt framgår av de muntliga instruktionerna med hänsyn till samtliga omständigheter av betydelse. Med andra ord undersöks vad för insikt som gick upp eller borde ha gått upp för mellanmannen vid mottagandet av dessa instruktioner. I den objektiva tolkningen av mellanmannens befogenhet kan man ta hänsyn till ordalydelsen, fullmaktens uttryckliga innehåll, men även fullmäktigs och fullmaktsgivarens relation till varandra oberoende av fullmakten. Trygger menar att man vid tolkningen av befogenhet ska titta på omständigheter som huruvida fullmäktigen erhållit fullmakten uteslutande eller huvudsakligen i eget intresse, huruvida fullmäktigen tidigare har haft liknande förbindelser med fullmaktsgivaren, hur fullmakten i dessa fall har

Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 267.

122

Munukka, s. 101.

123

Se exempelvis NJA 1977 s. 160, där begreppet ”träffa avtal om försäljning” tolkas för att utröna

124

om fullmäktig även är behörig att motta betalning.

tolkats etc. Tolkningen ska ske i den riktning som i högst grad överensstämmer med de förhållanden under vilka avtal om fullmakt har ingåtts. ¹²⁵

4.3.4.2 Tolkningsdissens rörande befogenhetsgränsen

Trots att den objektiva tolkningen kan ge viss vägledning i frågan om vad som kan ha menats med en befogenhetsinskränkning är det inte säkert att befogenhetens gränser blir tydliga. Parterna kan dessutom ha haft olika uppfattningar om omständigheter som legat till grund för avtalet. När två kontraktsparter till synes vill samma sak med avtalet, medan parterna i realiteten har olika uppfattningar, föreligger så kallad tolkningsdissens. I ett fullmaktssammanhang föreligger tolkningsdissens till exempel när både fullmäktig och fullmaktsgivaren till synes är överens om vad befogenheten innebär, medan de i realiteten inte har förstått varandra. Hur tolkningsdissens ska hanteras rättsligt är inte helt klart. Den uppfattning som fått mest medhåll är att man ska använda sig av reglerna om förklaringsmisstag eller oren accept i 32 § respektive 6 § AvtL. ¹²⁶

Om tolkningsdissensen beror på att båda parterna tror att de ingått avtalet med gemensam vilja, men att detta senare visar sig inte vara fallet, kallas det för dold dissens. Då tänker sig parterna olika innehåll i det ingångna avtalet, trots att båda tror att de är överens. Här blir frågan, i förhållande till befogenhet, vem som ska läggas till last för ¹²⁷ dissensen. Rimligtvis borde det enligt min bedömning vara fullmaktsgivaren, eftersom han i någon mån har ett ansvar, men främst ett intresse av, att försäkra sig om att fullmäktigen borde förstå. Det kan röra sig om att till exempel anlita någon med en särskild expertis, så att fullmaktsgivaren kan förvänta sig att fullmäktig har kunskap inom det område han ska rättshandla.

Om ena parten vet om att den andra parten lägger en annan innebörd än han själv i det avtal som ingås men ändå inte säger något, kallas det för den ena parten öppen, för andra parten dold dissens. Ett sådant fall går enligt min uppfattning närmast att likna vid illojalt partshandlande, vilket alltså faller utanför området för denna uppsats. Det är dock vanligare att part sägs ha haft anledning att misstänka möjligheten av missförståndet (bort inse dissensen), men inte insett det. Som ovan nämnt kan det jämställas med ond tro när ¹²⁸

Följande ur Trygger (1884), Om fullmakt såsom civilrättsligt institut, s. 154f. Med hänsyn till källans

125

ålder är det förståeligt att tolkningsläran inte var utvecklad vid författandet av den, men vad Trygger säger om förhållandet mellan fullmäktig och fullmaktsgivaren utanför fullmakten är av betydelse.

Adlercreutz m.fl. Avtalsrätt II, s. 127.

126

A.a.s. 125f.

127

A.a.s. 126.

128

någon bort inse en omständighet, vilket kan föranleda skadeståndsskyldighet. Det är inte detsamma som att agera illojalt, utan är snarare att agera i culpös okunskap.

4.3.4.3 Att utreda vem som bär skulden för tolkningsdissensen

För att fastställa vem av parterna som ska bära skulden för att lydelsen är oklar, eller, vem som ska tillräknas den andres onda tro kan man använda sig av culpamodellen. ¹²⁹ Culpamodellen bygger på en culpabedömning av parternas beteende vid avtalsslutet.

Avtalsinnehållet bestäms sedan till fördel för den part som inte varit culpös. För att bära skulden till oklarheten ska part ha insett eller bort inse att andra parten uppfattat viljeförklaringen på ett annat sätt. En närbesläktad, men fristående, regel till ¹³⁰ culpamodellen är den så kallade oklarhetsregeln. Oklarhetsregeln har traditionellt ansetts ¹³¹ innebära att när en viljeförklaring är oklar så ska den tolkas till nackdel för den som formulerat texten. Dock läggs inte någon avgörande vikt vid vem som formulerat bestämmelsen, utan snarare vid vem som har haft möjlighet att förutse oklarhetens uppkomst. Lehrberg kritiserar culpamodellen för att vara oanvändbar i situationer då ¹³² ingendera av parterna varit culpösa, samt bli ett onödigt extra steg i bedömningen av viljeförklaringen, eftersom man redan genom oklarhetsregeln fastställer vem som har mest fog för sin tolkning. Enligt Lehrberg kan istället culpamodellen komplettera oklarhetsregeln när culpa förelegat. ¹³³

Så som ovan nämnt anser Grönfors att HD i fallet NJA 1950 s. 86 använde sig av oklarhetsregeln för att lägga skulden för ordersedelns otydlighet på den som författat den, nämligen bolaget. Att HD till synes tillämpade denna modell i fallet har varit föremål för ¹³⁴ viss kritik, bland annat för att behörigheten grundades på ordersedeln och inte på reglerna om ställningsfullmakt. Ordersedeln var dock som ovan nämnt endast en del av de olika omständigheter som tillsammans grundade säljarens behörighet att motta betalning.

Lehrberg menar i kontrast till kritiken att man inte ska stirra sig blind på om det är en ställningsfullmakt eller en vanlig fullmakt, eftersom fullmakten är en viljeförklaring och således kan tolkas enligt vanliga regler och principer. Därmed är det rimligt att fullmakten

Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 66ff.

kan tolkas i sin kontext och sträcka sig längre i det enskilda fallet än vad lagen bokstavligen anger. Enligt Grönfors ska de objektiva omständigheterna ska spela större roll än vad ¹³⁵ fullmaktsgivaren velat. Att fullmakten skulle vara en uttrycklig eller tyst viljeförklaring genom konkludent handlande från huvudmannens sida menar Grönfors är en överflödig och missvisande laboration men lagens rekvisit. ¹³⁶

Att tolka vad en fullmaktsgivare menat med sina interna instruktioner till en fullmäktig genom att laborera med hans vilja verkar inte gå i linje med de krav som ställs på fullmäktig enligt utredningen i föregående avsnitt. Det är den objektiva bedömningen av hur någon i fullmäktigs ställe under liknande omständigheter hade agerat som är avgörande för frågan huruvida fullmäktig varit culpös. Om tolkningen av huvudmannens instruktioner skulle ske med hänsyn till huvudmannens vilja, skulle det leda till en olik culpabedömning av parternas agerande i det interna förhållandet. Detta är dock inte vad Lehrberg avser, eftersom han talar om behörighet och således frågan om huvudmannen ska bli bunden till tredje man. Att en tolkning av partsviljan kan ligga till grund för avtalets innehåll i ett senare skede, när en objektiv bedömning inte ger något svar, är inte problematiskt enligt min uppfattning. Det är snarare ett problem om samma metod används för att tolka huruvida fullmäktig varit culpös vid ingåendet av kontraktet med tredje man. Eftersom det redan konstaterats ovan att det i fråga om fullmäktigs culpa ska göras en objektiv bedömning, vore det rättvist om bedömningen är objektiv också rörande innebörden av huvudmannens instruktioner. Detta förhindrar också att det blir för riskfyllt att agera som fullmäktig.

4.3.4.4 Tillräknande av kunskap

Fallet NJA 1968 s. 303 är oerhört kritiserat men anses vara det rättsfall som grundar ¹³⁷ uppfattningen att huvudmannen kan tillräknas mellanmannens onda tro, dock endast i den mån den rör mellanmannens behörighet och således endast i fråga om avtalet ska vara bindande. Inom konsumenträtten sker tillräknande av kunskap i högre utsträckning, se referatet av NJA 1986 s. 596 nedan. Så som påvisat ovan jämställs att mellanmannen insåg eller bort inse att hans befogenhet varit inskränkt med ond tro. Om huvudmannen kan tillräknas mellanmannens onda tro i ett sådant fall ska huvudmannen anses vara i ond tro om mellanmannens onda tro. Det innebär att när mellanmannen inte enligt en objektiv bedömning med hänsyn till omständigheterna borde förstå att han överskrider sin

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 257.

135

Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 157f.

136

Se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 67 not 10 och Rodhe, SvJT 1979 s. 592.

137

befogenhet, så borde huvudmannen förstå att mellanmannen inte förstår det. Då finns det anledning för huvudmannen att tydliggöra sina instruktioner. Med andra ord har huvudmannen att förtydliga sina instruktioner när det utifrån en objektiv tolkning framstår som rimligt att mellanmannen inte har förstått dem såsom det var menat. Enligt min uppfattning är det härmed rimligt att huvudmannen anses vara i ond tro om mellanmannens missuppfattning av sin befogenhet när huvudmannen lämnat otydliga instruktioner. Då ser jag det som skäligt att huvudmannen får stå risken för fullmäktigs befogenhetsöverskridanden.

Resonemanget ovan går att likna vid dolusbestämmelsen i 6 § 2 st AvtL, med skillnaden att mottagaren måste inse att den som avgett svaret lägger en annan innebörd i det än mottagaren. I förhållande till ”bort inse” är det svårare att bevisa att någon ”måste insett”

något. Om det härmed är relativt enkelt för mellanmannen att visa för en domstol att ¹³⁸ han inte borde ha förstått befogenhetsgränsen på grund av dess otydlighet i sammanhanget, kan det bli svårt för huvudmannen att någonsin få igenom en skadeståndstalan mot mellanmannen. Dock får bedömningen, som ovan konstaterats, göras från fall till fall. Det är ju mellanmannen som ska få igenom argumentet att huvudmannen borde ha förstått att mellanmannen inte förstod, vilket han rimligtvis måste göra med hänsyn till vad huvudmannen visste om mellanmannen. Den tydlighet som befogenhetsgränsen behöver ha tycks alltså även den vara avhängig mellanmannens kunskap, erfarenhet och omständigheterna i övrigt.

4.3.4.5 Huvudmannen läggs oklarheten till last

Diskussionen blir mer konkret med ytterligare ett exempel. Notisfallet NJA 1969 A 39 rörde frågan om avhysning av en hyresgäst (B), när hyresvärden (SPP) och B hade uppfattat en muntlig överenskommelse olika. Utöver det skriftliga hyresavtalet, där lägenheten uthyrdes som bostad, var det ostridigt att B och SPP träffat en muntlig överenskommelse om att hon, liksom den tidigare hyresgästen, hade tillåtelse att driva pensionatrörelse. SPP lade i denna överenskommelse in innebörden att hyresgästen skulle driva en likadan pensionatrörelse som tidigare hyresgästen hade gjort, medan B utgick ifrån att hon skulle ändra rörelsen till ett rumshotell. HD konstaterade att ”ingendera parten vid avtalsslutet insåg att motparten hade annan uppfattning om avtalets innebörd än den som parten själv utgick ifrån”. Det som istället avgjorde frågan var att det förelåg omständigheter som borde gett SPP anledning att misstänka tolkningsdissens. På grund av detta hade det ålegat SPP att närmare informera B om inskränkningarna i den muntliga överenskommelsen. På grund

Lehrberg (2006), Avtalsrättens grundelement, s. 310f.

138

av SPP:s underlåtenhet att göra det kunde det anses bära det huvudsakliga ansvaret för missförståndet.

I fallet var befogenhetsgränsen otydlig och ett överskridande kunde därmed inte läggas fullmäktig till last. Enligt min uppfattning hade B i fallet fått en fullmakt att hyra lägenheten, samt befogenhet att bedriva pensionatrörelse i densamma. SPP ansågs ha misstänkt, eller borde hava misstänkt, att B uppfattade sin befogenhet felaktigt. Hennes befogenhetsöverskridande kunde alltså inte läggas henne till last. Istället fick SPP bära skulden för bristfälliga instruktioner, samt underlåtenheten att förtydliga dessa. Skillnaden på detta fall och mitt exempelscenario, eller något av rådgivarfallen i praxis, är att det var fullmaktsgivaren som hade expertis inom området och inte fullmäktig. En hyresvärd har troligtvis erfarenhet som ger viss vägledning i fråga om vad som bör förtydligas vid ingående av avtal. Visserligen hade B en egen uthyrningsverksamhet och följaktligen säkert viss kunskap inom området, men missförstod avtalet i egenskap av hyresgäst i fallet.

Av betydelse i sammanhanget är återigen NJA 2013 s. 659 (Apollo-resor).

Representanten för reseföretaget hade slutit ett treårsavtal med agenten trots att företaget hävdar att de anställda fått muntliga instruktioner om att agentavtal fick slutas på max ett år. Företaget vid vilket representanten var anställd har en miljardomsättning. Tingsrätten förbryllar sig över att ett stort företag med miljardomsättning, där man kan förvänta sig interna rutiner för att dokumentera verksamheten, inte kan förebringa någon skriftlig bevisning på att sådana interna instruktioner har förekommit. Varken protokoll över möten där detta ska ha tagits upp, eller mailkorrespondens där det nämns, kunde visas av arbetsgivaren. På grund av denna bristande bevisning från reseföretagets sida konstaterade tingsrätten att något befogenhetsöverskridande inte kunnat bevisas. Utifrån tingsrättens ¹³⁹ resonemang kan slutsatsen dras att ju större företaget är, desto högre krav ställs på att muntliga instruktioner är tydliga, till och med gärna skriftliga. Resonemanget bekräftar ytterligare vad jag tagit med mig från rättsfallen ovan, nämligen det alldeles uppenbara att den som vet mest, eller har mest makt i situationen, bär störst ansvar.