3 Mellanmannens culpa
3.5 Kommission och handelsagentur
3.5.1 Inledning
Skillnaden mellan olika typer av uppdragsförhållanden gör sig särskilt gällande vid jämförelser mellan å ena sidan fullmakter, å andra sidan kommission respektive handelsagentur. I kommissionslagen respektive lagen om handelsagentur finns enbart regler om det inre förhållandet, alltså det mellan kommittent och kommissionär eller handelsagent och huvudman. Skadestånd mellan å ena sidan kommittent och kommissionär, eller mellan huvudman och handelsagent, å andra sidan tredje man, får lösas med regler utanför kommissionslagen och lagen om handelsagentur. Detta skiljer sig från reglerna i 90
Prop. 2008/09:88, s. 158
90
avtalslagen, där lösningen som nämnt är tvärt om. Endast de relevanta reglerna om det inre förhållandet ska nämnas här, för att undersöka om det vore aktuellt att analogisera från dem för att besvara min frågeställning.
I kommissions- och handelsagenturförhållanden föreligger ett presumtionsansvar om man kan visa på avtalsbrott. Ett avtalsbrott betyder inte automatiskt vårdslöshet, men presumtionsansvaret ger vid handen att handelsagenter och kommissionärer antas ha varit vårdslösa vid avtalsbrott. Därtill görs en tydlig åtskillnad i Sverige, Norge och Danmark 91 mellan fullmakt å ena sidan och kommission samt handelsagentur å andra sidan i samband med separationen mellan behörighet och befogenhet. Trots att skillnaden mot det 92 fullmaktsförhållande som jag riktat in uppsatsen mot härmed är stor, ämnar jag att söka vägledning i kommissionslagens och handelsagenturlagens regler rörande mina frågeställningar.
Kommissionären handlar i eget namn, vilket som huvudregel enligt vår lagstiftning inte binder huvudmannen utan istället kommissionären själv. Det är alltså kommissionären 93 och tredje man som ingår avtal med varandra, men på grund av kommissionsförhållandet överförs avtalets resultat på kommittenten (huvudmannen). Mellan kommittenten och kommissionären föreligger ett uppdrag att rättshandla. En handelsagent är enligt 1 § HaL en näringsidkare som för huvudmannens räkning självständigt och varaktigt verkar för försäljning eller köp av varor. För företagare som vill sälja sina produkter utomlands kan en handelsagent vara en praktisk lösning. En handelsagent som fått fullmakt att ingå avtal för huvudmannens räkning gör det i huvudmannens namn. Handelsagenter är alltså en slags fullmäktig, med den närmare definitionen att de ska vara näringsidkare, självständiga, samt ha en varaktig förbindelse med huvudmannen. Kravet på självständighet medför att en anställd inte kan vara handelsagent i lagens mening och varaktighetskravet medför att de som endast har enstaka affärer med huvudmannen inte heller kan det. För att 94 handelsagenten ska kunna binda huvudmannen genom avtal med tredje man gäller som huvudregel enligt 17 § HaL att han ska få en särskild fullmakt för det. En sådan fullmakt kan dock framgå av omständigheterna. 95
Prop. 1990/91:63, s. 126f.
91
Lynge Andersen, Aftaleloven, s. 328.
92
Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 18.
93
A.a.s. 112f.
94
A.a.s. 18.
95
3.5.2 Närmare om kommission
Kommissionärens grundläggande skyldigheter föreskrivs i 4 § KommL, där det står att han bland annat ska tillvarata kommittentens intressen, följa kommittentens instruktioner, informera kommittenten om viktiga omständigheter som kan vara av betydelse för uppdraget. Enligt 5 § ska kommissionären, när instruktioner om pris eller andra detaljinstruktioner inte kan följas, begära att få nya instruktioner. Vidare ska kommissionären enligt 6 § vårda kommittentens egendom väl. Iakttagandet av kommissionärens intresse anses vara den mest betydelsefulla av kommissionärens plikter. 96
Skadestånd mellan kommittenten eller kommissionären å ena sidan och tredje man å andra sidan löser man med köprättsliga regler eller allmänna regler om skadestånd. Mellan 97 kommissionären och kommittenten gäller dock kommissionslagens regler om skadestånd.
Generellt ska kommissionären, enligt 43 § KommL, ersätta kommittenten för den skada som han vållar genom att försumma sina förpliktelser gentemot kommittenten. Detsamma gäller om förhållandet är tvärt om, att det är kommittenten som orsakat kommissionären skada. Kommittenten binds vid kommissionärsavtalet i samband med att kommissionären handlar i enlighet med sitt uppdrag. Därmed står kommittenten risken för den ekonomiska förlusten som kan uppkomma genom handlandet. De risker som kommittenten utsätter sig för vid handlande genom sin mellanman har i lagstiftningen kompenserats upp med dels lojalitetsförpliktelsen, dels äganderätt till kommissionsgods, upplysning om tredje mans identitet, direktkrav mot tredje man, utmätningsskydd för kommissionärs fordran, möjlighet att frånträda avtalet med tredje man och kommissionärens skadeståndsansvar. 98
Både kommissionären och kommittenten kan alltså ha rätt till skadestånd. Det är den som påstår att skadeståndsskyldighet föreligger som har bevisbördan för detsamma. Om denna part kan visa på skada, måste den andre parten visa att avtalsbrottet inte beror på vårdslöshet på dennes sida, även kallat att exculpera sig. Rätten till skadestånd omfattar även utebliven vinst. Detta kan vara fallet om kommissionären exempelvis köpt något för en högre summa, eller sålt något för en lägre summa, än vad kommittenten gett instruktioner om. 99
Det är, av förarbetena att döma, inte tänkt att kommissionären ska exculpera sig från ett avtalsbrott genom att hävda att han missförstått instruktionerna. Istället rör det sig ofta om underlåtenhet att tillhandahålla varor exempelvis på grund av en naturkatastrof, explosion
SOU 2005:120 s. 196.
eller en eldsvåda, eller ekonomiska svårigheter på grund av en bankstrejk, som kommissionären inte kunnat förekomma. Enligt förarbetena kan en part inte komma ifrån skadeståndsansvar när brottet är en följd av bristande omsorg eller planering i fråga om företagets organisation, administration, resurser eller effektivitet. Utöver bevisbördan vad gäller att exculpera sig, ska den som påståtts varit vårdslös även bevisa att inte heller någon annan på hans sida har varit vårdslös. Kommissionären ansvarar härmed även för exempelvis ett vårdslöst åkeri, som han anlitat vid fullgörandet av sitt uppdrag. 100
NJA 1995 s. 693 rörde frågan om en fondkommissionärs skadeståndsansvar mot kund.
Frågan uppkom på grund av att fondkommissionären varken hade följt tillsynsmyndighetens allmänna råd, eller sett till att kunden på annat sätt var tillräckligt informerad om särskilda risker, som var förknippade med den typen av handel som kunden ville bedriva. Informationsbristen ledde till stora ekonomiska förluster för kunden, som krävde fondkommissionären på skadestånd för oaktsamhet som lett till brister i utförande av uppdraget. HD uttalade att en fondkommissionär, med hänsyn till de allmänna råd som finns, måste förvissa sig om att en kund har fått fullt klart för sig vilka risker som är förenade med det kunden vill genomföra, annars ska han anses ha agerat vårdslöst. HD tillmätte vikt till att, trots att så visade sig inte vara fallet, fondkommissionären trodde att kunden hade vetskap om riskerna baserat på tidigare erfarenheter. Av fallet kan man dra slutsatsen att uppdragsgivarens medvetenhet om sitt eget risktagande ska beaktas vid bedömningen av rådgivarens aktsamhet. Ju mindre troligt det är att uppdragsgivaren har den kunskap som krävs, desto större ansvar har rådgivaren att informera denne. Även detta fall utgör exempel på den pedagogiska plikten/anpassningsplikten. 101
3.5.3 Närmare om handelsagentur
Avtal om handelsagentur bygger, på samma sätt som andra mellanmansförhållanden, på ett avtal mellan huvudmannen och agenten (mellanmannen). Det finns inget formkrav för dessa avtal, men ett skriftligt avtal kan upprättas om någon av parterna begär det. Det är i så fall upp till parterna att bestämma hur detaljerat ett sådant avtal ska vara. Muntliga villkor i avtalsförhållandet är alltså också bindande för parterna. 102
Skadestånd mellan agent och huvudman regleras genom 34 § HaL. Skadestånd blir aktuellt om någon part vållar en skada för den andra parten genom att försumma sina skyldigheter enligt lag eller avtal. Den som vållat skadan ska bevisa att det inte har skett på
Prop. 2008/09:88, s. 160
100
Se vidare avsnitt 4.4. och Munukka, s. 101f samt Kleineman, s. 188f.
101
Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 112.
102
grund av vårdslöshet på dennes sida, alltså sker utredningen i samma ordning som för kommissionärer. 103
3.5.4 Jämförelse med fullmakten
Både i KommL och HaL finns en skadeståndsbestämmelse som ger både kommissionär och kommittent, respektive agent och huvudman, rätten att kräva varandra på skadestånd vid avtalsbrott. För att huvudmannen i dessa situationer ska kunna få skadestånd måste han bevisa att det skett ett avtalsbrott, sedan har kommissionären/agenten att bevisa att de inte varit culpösa, exculpera sig. I jämförelse med situationen vid befogenhetsöverskridande påvisas avtalsbrott relativt enkelt, genom att jämföra med lag eller kommissions- eller agentavtalet. Enligt 43 § KommL ska den kommissionär som inte fullgjort sina skyldigheter ersätta skadan för detta. En fullmäktig som i exempelscenariot ovan ska köpa trä har fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet när han köper trä. Att A i exemplet gett instruktioner åt träexperten B utöver avtalet att trät ska användas till möbelsnickeri betyder inte i sig att avtalet har en bestämmelse som anger träts maximala porositet. Däremot bör utredas, som uppsatsens inledning avslöjar, huruvida det var culpöst av B att inte inse vikten av träts porositet med hänsyn till hans profession och erfarenhet. Vid befogenhetsöverskridande sker alltså inte ett avtalsbrott i den mening som skadeståndsreglerna i KommL och HaL tar sikte på.
3.6 Slutsats
Hittills har det blivit klart att en mellanman troligtvis kan bli skadeståndsskyldig mot sin huvudman på grund av ett culpöst befogenhetsöverskridande och närmare vilka överväganden som kan göra sig gällande vid en sådan bedömning. Ett befogehetsöverskridande sker när en mellanman på grund av sin profession eller erfarenhet förväntas veta bättre, men ändå handlar i strid med detta. Även om en person inte faktiskt förstår X, borde han ha förstått X, med hänsyn till hans erfarenhet och profession.
Bedömningen görs genom att ifrågasätta om en annan person med samma erfarenhet och profession, under likadana omständigheter, skulle ha förstått X. I ett sådant fall anses okunnigheten kring X bero på vårdslöshet och inte att han saknade förutsättningar att förstå. Vårdslös okunskap jämställs alltså med faktisk kunskap. När sådan faktisk kunskap anses råda hos fullmäktig så kan han bli skadeståndsskyldig. Enligt vilka regler beror på vilket rättsområde som mellanmannen rättshandlat.
Prop. 1990/92:63 s. 125.
103
Det framgår av praxis att mellanmän med vissa professioner har en lägre culpatröskel eftersom de förväntas veta mer om det område inom vilka de är professionella. Det 104 framgår även att en korrekt rådgivning i sig kan föranleda culpaansvar, om informationsförmedlingen inte har anpassats tillräckligt till uppdragsgivaren. Även erfarenhet verkar spela roll för bedömningen. Den lägre tröskeln tycks även ha ett samband med vederlag. Ett allmänt krav på samtliga typer av fullmäktig att hålla en viss standard skulle göra det riskfyllt att agera fullmäktig, med avseende på risken för att bli ansvarig i en situation då fullmaktsgivaren inte är nöjd med utfallet. Dock borde inte en syssloman kunna komma undan med ett hur klandervärt beteende som helst. En sådan ordning skulle istället innebära en stor risk för huvudmannen. På grund av avvägningssvårigheterna är det nödvändigt att utforma varierande culpanormer för fullmäktige beroende på omständigheterna.
Kleineman, s. 190f.
104