Toleransfullmakt och kombinationsfullmakt

Toleransfullmakten går ut på att huvudmannen under en tid tolererar att någon rättshandlar för hans räkning och fullföljer de avtal som sluts, vilket ger tredje man uppfattningen att den rättshandlande hade fullmakt. Denna typ av fullmakt, tillsammans med ¹⁰⁸ kombinationsfullmakten som nämns längre ned, är relevant för uppsatsen då praxis kan illustrera när huvudmannen borde ha varit tydligare. Ett viktigt rättsfall på området är ¹⁰⁹ NJA 1943 s. 316, som handlade om frågan huruvida en ställningsfullmakt ansågs föreligga.

En bostadsrättsförening hade fått ett lån av svarandens sedermera avlidne man.

Följande stycke ur Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 242f.

107

Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 50.

108

Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 247. Fallet var enligt författaren ledande för illustration av

109

toleransfullmakt vid tiden.

Överenskommelsen var sådan att änkan Greta, i takt med att föreningen amorterade på lånet, skulle återställa de inteckningar i en av föreningen ägd fastighet som föreningen lämnat som säkerhet för lånet. När det blev dags för Greta att återställa en inteckning gjorde hon det till föreningens kassör, som dock istället för att lämna inteckningen till föreningens styrelse använde den för att ta egna lån. Kassören var enligt bostadsrättsföreningens stadgar inte behörig att ensam företräda föreningen.

Trots att kassörens ställning inte visats vara sådan, att det enligt lag eller sedvänja fanns en behörighet att för föreningens räkning med bindande verkan motta inteckningen, baserade domstolen ställningsfullmakten på andra faktorer. Dessa faktorer framkom i en utförlig motivering av HovR, som sedan godtogs av HD. I målet stod klart att kassören fick ta emot hyror för föreningens fastighet samt verkställde betalningar av föreningens löpande utgifter, att kassören regelmässigt till Greta hade betalat föreningens amorteringar och ränteutgifter för lånet, att utbetalningarna till Greta hade uppgått till stora belopp, att långivaren enligt låneavtalet var skyldig att, i den mån amorteringarna uppnådde motsvarande belopp, återställa säkerheter som föreningen ställt för lånet, att Greta återlämnat ifrågavarande inteckning till kassören eftersom föreningens amorteringar påkallat det i enlighet med avtalet, samt att kassören varit föreningens styrelseledamot, kassör och ene firmatecknare ända sedan lånet beviljades. Dessa omständigheter tillsammans gjorde att kassören ansågs ha intagit en sådan ställning i föreningen att han varit behörig att för föreningens räkning med bindande verkan motta inteckningen. ¹¹⁰

Det uppmärksammas i litteraturen att de avgörande faktorerna i domen tar sikte på sådana omständigheter som kan bidra till Gretas (tredje mans) uppfattning om kassörens (mellanmannens) behörighet. En avgörande sådan omständighet tycks vara upprepat handlande av mellanmannen, medan huvudmannen underlåter att ingripa mot handlandet. ¹¹¹ Enligt min uppfattning kan en sådan underlåtenhet från huvudmannens sida också av mellanmannen tolkas som att han inte har överskridit fullmakten, vare sig i fråga om behörighet eller befogenhet. Rättsfallet kan alltså enligt min mening tolkas så, att om huvudmannen inte vill bli bunden av det avtal han anses ha tolererat, så kan han ändå bli det på grund av denna tolerans. Han anses ha insett eller bort inse effekten av hans underlåtenhet att ingripa och är härmed culpös om han inte gör det. Med andra ord, om han inte tolererade mellanmannens dispositioner skulle han ha varit tydligare.

Ett annat känt rättsfall som illustrerar när huvudmannen får bära risken för otydlighet är NJA 1950 s. 86 som rörde en otydlig ordersedel. Ett bolag hade via en anställd försäljare

NJA 1943 s. 80, HovR:s dom.

110

Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 254f.

111

sålt en personbil. Bolaget hävdade dock att försäljaren inte hade fullmakt att motta betalning för bilen och att köparen borde ha förstått det. I ordersedeln stod det att avtalet inte var gällande mot säljaren förrän det skriftligen hade bekräftats av denne. HD medgav att denna bestämmelse i och för sig måste tolkas så, att säljaren inte var behörig att å bolagets vägnar ta betalt på så sätt som skett. Däremot fanns det en klausul längre ned i ordersedeln «därav kontant vid orderns underskrivande ... Kr. ... », vilket enligt HD gav utrymme för tolkning av frågan huruvida säljaren kunde uppta betalning, eller om betalning skulle ske i kassan eller någon annan stans. HD ansåg att bolaget, som författat ordersedeln, skulle drabbas av att den var otydlig och därmed var bolaget bundet av betalningen som om den hade skett till korrekt mottagare.

Kombinationsfullmakten är, precis som toleransfullmakten, en fullmaktstyp som endast erkänts i teorin och innebär en typ av fullmakt med anknytning till ställningsfullmakten, dock en annan anknytning än toleransfullmakten. Enligt Grönfors är NJA 1950 s. 86 ¹¹² ledande för illustrationen av kombinationsfullmakt. På samma sätt som med ¹¹³ toleransfullmakten har HD gjort avkall på kravet att den med ställningen knutna behörigheten ska följa av lag eller sedvänja. Kombinationsfullmakten har stor likhet med toleransfullmakten, med den skillnaden att det inte är upprepade handlingar från mellanmannens sida som tolererats av huvudmannen som utgör det centrala. Det är istället en kombination av omständigheter som, trots frånvaron av lag eller sedvänja, ansetts ha gett tredje man intrycket av att mellanmannen varit behörig. Om huvudmannen i ett sådant läge vill undgå att bli bunden har han att undanröja detta intryck. Domstolen har genom ¹¹⁴ bland annat 1950 års fall fastställt ett krav på synbarhet, det vill säga att relevanta omständigheter är de som är synbara för tredje man.

Vilka kriterier som de yttre omständigheterna behöver uppfylla för att vara relevanta för kombinationsfullmakten är alltjämt oklart. Grönfors anser att detta kan framgå genom att studera 1950 års fall. Enligt denne kan omständigheterna delas upp i två delar, dels den ¹¹⁵ allmänna yttre situationen och dels ordersedeln. Syftet med klausulen i ordersedeln var att göra mellanmannen obehörig att göra avtalet giltigt utan bolagets bekräftelse, en verkan som HD även erkände. Klausulen om förskottsbetalning var vad som vållade besvär i

Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 51.

112

Följande om kombinationsfullmakten i detta stycke ur Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 262.

113

Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 51.

114

Följande stycke, se Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 266–268.

115

frågan om behörighet. Om säljaren saknade behörighet vore det märkligt att köparen ändå behövde erlägga en del av sin betalning till denne innan avtalet således var slutet.

Även om köparen i normala fall kan anses ha varit culpös som inte insåg motsägelsen mellan säljarens behörighet och förskottsbetalningen, finns det goda anledningar till att detta inte är avgörande i fallet enligt Grönfors. På 50-talet rådde en bilförsäljarmarknad där det var vanligt att säljaren hade ett övertag. Köpare hade därför vant sig vid att utan vidare acceptera avtalsvillkor, trots att de kunde framstå som oklara eller ofördelaktiga för köparen. Eftersom klausulen dessutom intryckts i ordersedeln framstod den som vedertagen inom branschen. Utöver dessa omständigheter hänförliga till ordersedeln tillkom vissa yttre omständigheter som gav köparen intrycket av att den jourhavande säljaren var behörig. Grönfors menar att det var förskottsklausulen och de yttre omständigheterna i övrigt som sammantagna ledde till att säljaren kunde anses vara behörig. ¹¹⁶

Vad HD inte ordagrannt nämner i 1950 års fall är om det var vårdslöst av bolaget att använda en otydlig ordersedel. Till synes fick bolaget bära risken för otydligheten dels för att ge stöd åt tredje mans uppfattning, dels för att bolaget varit culpöst vid utformandet av ordersedeln. Grönfors menar att HD använde sig av oklarhetsregeln, vilken förklaras nedan. Det framkommer inte om säljaren, som till yrket säljer bilar, borde ha förstått att ¹¹⁷ ordersedeln var otydlig. I så fall var ju säljaren också culpös. HD lägger utan vidare förklaring skulden på bolaget. Här måste dock skuldfrågan i förhållande till köparen, alltså tredje man, hållas isär från skuldfrågan i det interna förhållandet. HD lade skulden för otydligheten på bolaget till fördel för köparen. Om bolaget däremot hade fört talan mot säljaren och hävdat att denne borde insett att han inte fick uppta betalning vet vi inte hur utgången hade blivit. Troligtvis hade dock HD även i ett sådant fall klandrat bolaget för otydligheten i enlighet med oklarhetsregeln. Det föreligger nämligen samma ojämna förhållande mellan säljaren och bolaget som det som föreligger mellan säljare och köpare när säljaren företräder bolaget – bolaget har författat ett standardavtal/säljaren har presenterat detta såsom företrädare för bolaget som säljaren/köparen inte har haft möjlighet att påverka. I sådana fall föreligger ett starkt rättspolitiskt intresse av att ensidigt författade villkor inte ska få slå igenom till en överlägsna partens fördel. ¹¹⁸

Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 266–268

116

A.a.s. 266f.

117

Se Lehrberg, Avtalstolkning, s. 255.

118

4.3.3 Tillitsfullmakt

Senare har HD, oavsett om Grönfors menar att det är ett vidareutvecklande eller ersättande av tolerans- och kombinationsfullmakterna, erkänt den så kallade tillitsfullmakten.

Rättsfaktumet som ligger till grund för en sådan fullmakt är tredje mans befogade tillit.

Fallet NJA 2013 s. 659 (i doktrin även kallat Apollo-resor) rörde en representant för en resebyrå som slutit avtal med en tredje man (samarbetspartner) i Turkiet, varvid representanten påståtts ha överskridit sin befogenhet och sin behörighet. Tredje mannen väckte talan för den ekonomiska förlust som ifrågasättandet av avtalets giltighet åsamkat företaget och påstod, att representanten hade ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller åtminstone kombinationsfullmakt. Efter att ha konstaterat att det inte rörde sig om någon av dessa fullmaktstyper kom HD till den punkt som senare har skapat en helt ny fullmaktsgrund. I p. 12 står det: ”Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan alltså bli bunden av personens handlande.”.

I fallet NJA 2002 s. 244, där en behörighet ansågs vara ändamålsenlig, rörde det sig om en tredje man i form av en bank som hade lämnat bankgarantier rörande betalningen för aktier. Banken vägrade sedermera betala bankgarantierna då de innehöll förbindelsen att vara betalbara ”på första skriftliga anmodan”, även kallat on demand-garantier. HD lade dels vikt vid att mottagaren av garantierna inte var kund hos banken, dels vid att on demand-garantier inte är särskilt vanliga i Sverige och särskild inte vid den typen av bankkontor där banktjänstemannen var anställd. Därmed menade HD, att det inte borde orsaka någon ¹¹⁹ större olägenhet att i ett sådant fall ålägga tredje man en undersökningsplikt rörande banktjänstemannens behörighet. Banktjänstemannen ansågs således inte ha varit behörig.

HD hänvisar till både 2013- och 2002-års fall i NJA 2014 s. 684, som rörde ett förlikningsavtal som slutits mellan en chef för en division inom bolaget Solar, Alvestadivisionen, och bolaget Skanska. Solar förband sig enligt avtalet att förlikas kring en skada som orsakats på Skanskas fastigheter på grund av några av Solar försålda vattenkoppel som brustit. Solar hävdar att chefen för Alvestadivisionen inte hade behörighet att skriva på ett sådant avtal. HD tar hjälp av andra rättsfall, bland annat nämnda NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659, för att konstatera en utveckling mot den nya fullmaktstypen; tillitsfullmakten. HD:s åläggande om viss undersökning från tredje mans sida i situationer som den som yttrade sig i 2002 års fall kan tolkas som att utvecklingen mot tillitsfullmakten tillkom redan då.

Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, s. 198.

119

Enligt senare analyser av 2014 års fall kan en trestegsmodell användas för att ¹²⁰ konstatera att tillitsfullmakt föreligger: (1) Den tredje mannen ska ha haft fog för att tro att mellanmannen var behörig att företräda huvudmannen, (2) de omständigheter som ligger till grund för bedömningen att en befogad tillit har förelegat ska på ett relevant sätt kunna knytas till huvudmannen och (3) huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Den tredje punkten är tillkommen genom 2014 års fall. ¹²¹

Betydelsen av tillitsfullmakten för uppsatsens syfte är begränsad, eftersom mellanmannen förutsätts vara behörig. Området är en uppsats för sig och ska därför inte beröras i alltför stor utsträckning här. Några slutsatser rörande huvudmäns culpanormer kan dock dras med vägledning av rättsfallen på området. Exempelvis är punkten 18 i HD:s dom i 2014 års fall av relevans. HD talar där om härrörandekravet, kravet på att de yttre förhållanden som ligger till grund för tredje mans befogade tillit ska härröra från huvudmannen. HD menar att det inte kan lastas huvudmannen att någon i förhållande till huvudmannen helt utomstående gett tredje man anledning att tro att han företräder huvudmannen, oberoende av om huvudmnannen har vetskap om rättshandlingen eller inte.

Så långt anses huvudmannen alltså inte vara culpös. I punkten 19 går HD vidare till att nämna 19 § AvtL där det föreskrivs att den som har lämnat en fullmakt i vissa fall är skyldig att meddela tredje man om att att fullmakten inte längre gäller. En sådan skyldighet uppkommer om huvudmannen har anledning att befara att fullmäktigen annars kommer rättshandla mot viss man trots att fullmakten är återkallad eller kraftlös.

Enligt min uppfattning kan samma teknik användas för att fastställa vad som kan anses vara culpöst av huvudmannen i fråga om befogenhetsgränsens otydlighet. Om huvudmannen har anledning att befara att fullmäktig kommer att missförstå sin befogenhet, har han en skyldighet att förtydliga denna, med risken att annars behöva bli bunden av ett avtal där mellanmannen överskridit sin befogenhet utan möjlighet att kräva skadestånd. I frågan om tredje mans tillit görs ingen analogi från fallen ovan, eftersom tredje man i uppsatsen förutsätts vara i god tro.

4.3.4 Tolkning av befogenhetsgränsen