The principal’s entitlement to claim against an agent who has exceeded his actual authority
Juridiska institutionen Höstterminen 2020
Examensarbete i civilrätt 30 högskolepoäng
Författare: Ida Malmén
Handledare: Professor Torbjörn Ingvarsson
Fullmaktsgivarens rätt till skadestånd när
fullmäktig överskrider sin befogenhet
Till min bror
Innehåll
1 Inledning 1
1.1 Fullmaktsgivarens ansvar för en obetänksam fullmäktig 1
1.2 Exempel på befogenhetsöverskridande 1
1.3 Syfte och frågeställningar 3
1.4 Metod och avgränsning 3
1.5 Disposition 6
2 Utgångspunkter 8
2.1 Det interna förhållandet mellan fullmäktig och fullmaktsgivare 8
2.1.1 Avtalslagens reglering av fullmakter 8
2.1.2 Det interna förhållandets natur 10
2.1.3 Handelsbalken om sysslomän 10
2.2 Rättsgrund för skadestånd vid befogenhetsöverskridande 11
3 Mellanmannens culpa 14
3.1 Inledning 14
3.2 Bolagsrättsliga fullmaktshavare 15
3.2.1 Styrelseledamöter och revisorer 15
3.2.1.1 Reglering 15
3.2.1.2 Ansvarsfördelning mellan styrelse och revisor 17 3.2.1.3 Styrelsens skadeståndsansvar mot bolaget 17 3.2.1.4 Närmare om revisorns ansvar i egenskap av rådgivare 19
3.2.2 Sammanfattning 21
3.3 Andra professionella rådgivare 21
3.3.1 Rådgivaransvarets betydelse för framställningen 21
3.3.1 Fastighetsmäklare 22
3.3.2 Besiktningsmän 24
3.3.3 Bankmän 26
3.3.4 Advokater 26
3.3.4.1 Inledning 26
3.3.4.2 En advokat till boutredningsman 27
3.3.4.3 Skadeståndsgrundande vårdslöshet för advokater 27
3.3.4.4 Advokaters särskilda ställning 30
3.3.5 Rådgivarnas pedagogiska plikt 32
3.4 Inköp och försäljning av motorfordon 33
3.5 Kommission och handelsagentur 35
3.5.1 Inledning 35
3.5.2 Närmare om kommission 37
3.5.3 Närmare om handelsagentur 38
3.5.4 Jämförelse med fullmakten 39
3.6 Slutsats 39
4 Huvudmannens ansvar för tydlighet gällande befogenhetsinskränkningar 41
4.1 Inledning 41
4.2 Befogenhetsinskränkningar lämnade efter ingånget fullmaktsavtal 41 4.3 När huvudmannen bär risken för en oklar befogenhetsgräns 43
4.3.1 Inledning 43
4.3.2 Toleransfullmakt och kombinationsfullmakt 43
4.3.3 Tillitsfullmakt 47
4.3.4 Tolkning av befogenhetsgränsen 48
4.3.4.1 Inledning 48
4.3.4.2 Tolkningsdissens rörande befogenhetsgränsen 50 4.3.4.3 Att utreda vem som bär skulden för tolkningsdissensen 51
4.3.4.4 Tillräknande av kunskap 52
4.3.4.5 Huvudmannen läggs oklarheten till last 53 4.4 Den gemensamma anpassningsplikten i det interna förhållandet 54
4.5 Slutsats 56
5 Sammanfattning 58
6 Källförteckning 60
6.1 Offentligt tryck 60
6.1.1 Propositioner 60
6.1.2 Statens offentliga utredningar 60
6.1.3 Offentligt tryck från EU 60
6.1.4 Övrigt 61
6.2 Litteratur 61
6.3 Rättsfall 62
6.3.1 Svenska domstolar 62
6.3.2 Utländska domstolar 63
6.4 Tidskrifter 63
6.5 Elektroniska källor 64
Förkortningar
ABL aktiebolagslagen Aktiebolagslag (2005:551)
ABS 95 Allmänna bestämmelser för småhusentreprenader
där enskild konsument är beställare
AvtL avtalslagen Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
FML fastighetsmäklarlagen Fastighetsmäklarlag (2011:666)
HaL handelsagenturlagen Lag (1991:351) om handelsagentur
HB Handelsbalken
HBL handelsbolagslagen Lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
JT Juridisk Tidskrift
KommL kommissionslagen Kommissionslagen (2009:865)
M.fl. Med flera
NJA Nytt juridiskt arkiv. Avdelning I
NJA II: Nytt juridiskt arkiv. Avdelning II
Prop. Proposition
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
1 Inledning
1.1 Fullmaktsgivarens ansvar för en obetänksam fullmäktig
Det som lockade mig att skriva denna uppsats var frågan om en huvudman ska behöva ansvara för att ha anlitat någon som uppenbarligen har bristande kunskap i förhållande till vad som kan förväntas, med hänsyn till uppdragstagarens yrke och erfarenhet. Det är vanligt att anlita någon med särskild kunskap inom ett område som man själv är dåligt insatt i, exempelvis vid köp av hus eller upptagande av lån. I kommersiella sammanhang uppkommer denna typ av mellanmansförhållanden ofta, exempelvis när styrelsemedlemmar agerar för bolagets räkning eller när advokater ger rådgivning åt näringsidkare och företag.
Vi förlitar oss på att den expert som vi har anlitat ska hjälpa oss ta klokare beslut, eller göra bättre affärer. När resultatet inte motsvarar förväntningarna, trots att pengarna går åt, kan fullmaktsgivaren undra om det är möjligt att utkräva skadestånd.
Ämnet för denna uppsats är härmed att utreda ansvarsgrunden för att fullmaktsgivaren ska kunna kräva skadestånd när fullmäktig överskridit sin befogenhet. Fullmäktig överskrider sin befogenhet när han rättshandlar i strid med vad han borde insett, med hänsyn till interna instruktioner från fullmaktsgivaren och omständigheterna i övrigt. En fullmäktig som inser eller borde inse att ett visst agerande innebär ett överskridande av befogenheten, anses nämligen rättshandla i ond tro. Frågan är inte reglerad i vare sig svensk, norsk eller 1 dansk rätt, där avtalslagarna ser i princip identiska ut. 2
1.2 Exempel på befogenhetsöverskridande
Följande scenario är tänkt att ge exempel på en situation då mellanmannen överskrider sin befogenhet, med resultatet att huvudmannen troligtvis kommer att vilja kräva skadestånd.
Ponera att alltiallo-företaget A har sänt ut uppdragstagaren B, för att göra inköp av ett parti ekträ av grossisten C, i A:s namn. B har särskild kunskap om träkvaliteter och A har anlitat B för uppdraget av denna anledning. B har dels fått en fullmakt i pappersform att köpa ekträ i A:s namn, dels muntliga instruktioner från A om att ekträt ska användas i
Beskrivs i fortsättningen som ”vårdslöst”, eller ”culpöst” agerande. Se Dotevall (1998),
1
Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, hädanefter ’Mellanmannens kunskap’, s. 36.
Persson, JUNO, kommentar till avtalslagen, not *.
2
möbelsnickeri. Om B istället köper plast av C i A:s namn, blir A inte bunden av köpet. B skulle i ett sådant fall ha gått helt utanför kompetensen som fullmakten grundar, sin så kallade behörighet. Inget avtal anses då ha ingåtts, prestationerna återgår och C kan utkräva ansvar av B för eventuella förluster. I detta scenario köper B ekträ i enlighet med fullmakten, dock att ekträt är för poröst för att använda till möbelsnickeri (något som en träkvalitetsspecialist borde ha uppmärksammat), överskrider B sin befogenhet. Sambandet mellan behörighet och befogenhet har i doktrin beskrivits som två cirklar med gemensam medelpunkt, varav behörighetscirkeln har den större radien. Således kan fullmäktig 3 överskrida sin befogenhet och fortfarande handla inom sin behörighet, men inte tvärt om.
I exemplet har C ingen anledning att tro att träts porositet spelar någon roll för A, utifrån den fysiska fullmakten att döma. B borde däremot ha förstått, som den träkvalitetsspecialist han är, att trät inte ska vara för poröst. Detta eftersom B vet att A ska använda trät till möbelsnickeri. A börjar använda ekträt i möbelsnickeri, men inser snabbt att möblerna tar in för mycket fukt för att kunna säljas. A får förklarat för sig av C att det är på grund av träts porositet. Att lämna tillbaka trät, som enbart säljs partivis, är inte aktuellt eftersom A redan har börjat använda det. A vill kräva B på skadestånd för hans obetänksamma inköp, men inser att han inte kan hitta någon lagbestämmelse att grunda en sådan talan på.
Trots att vårdslös okunskap resulterar i ogiltighet eller felregler i andra delar av den kommersiella lagstiftningen, saknas det lagstöd för en fullmaktsgivare att kräva fullmäktig på skadestånd vid befogenhetsöverskridande. Frågan är om det går att åstadkomma en skadeståndstalan på andra grunder än avtalsrättsliga lagbestämmelser, till exempel uppsåtlig illojalitet eller allmänna skadeståndsrättsliga principer, eller om mellanmannen i dagsläget är skyddad genom frånvaron av sanktionsregler. Om möjligheten att kräva skadestånd är beroende av mellanmannens culpa är det en rimlig följdfråga huruvida tröskeln för överskridande är generell för alla typer av mellanmän. Den allmänna uppfattningen verkar vara att culpanormen för mellanmän varierar, beroende på vilka förväntningar man kan ha på en mellanman under motsvarande omständigheter. För att kunna konstatera att ett 4 befogenhetsöverskridande varit culpöst borde man dessutom behöva fastställa vilket ansvar huvudmannen har i fråga om tydliga instruktioner, eller förtydligande av omständigheter.
Grönfors, (1961), Ställningsfullmakt och bulvanskap, hädanefter ’Ställningsfullmakt’, s. 80.
3
SOU 1965:14, s. 94–104.
4
1.3 Syfte och frågeställningar
Mot bakgrund av inledningen ovan, är syftet med denna uppsats att den ska vara ett led i en utredning av fullmaktsgivares möjlighet att kräva skadeståndsansvar av fullmäktig när denne överskrider sin befogenhet. Frågan innehåller många lager, varför jag har valt att rikta in mig på följande underfrågor:
1. Finns det någon culpanorm som fullmäktig måste hålla sig inom, för att inte riskera ansvar mot fullmaktsgivaren? Är denna eventuella culpanorm olika sträng beroende på vad fullmäktig förväntas veta, med hänsyn till profession eller erfarenhet?
2. I vilken utsträckning ansvarar huvudmannen för tydligheten i befogenhetsgränsen för att denne, om det framstår som möjligt, ska kunna utkräva ansvar av fullmäktig vid ett befogenhetsöverskridande?
Uppsatsen kan förhoppningsvis vägleda den som inte vill eller kan sätta sig in i de culpanormer som finns inom olika rättsområden. Fullmaktsläran har stor praktisk betydelse eftersom mellanmansförhållanden ofta uppkommer i verkliga livet. Fullmakter är användbart när parterna är långt ifrån varandra, men den ena parten har en ständig representation, exempelvis en bank. Användande av fullmakt kan också grunda sig på en önskan om att överlåta slutande av avtal till en person med särskild sakkunskap.
Användande av fullmäktig kan vara påkallat med hänsyn till en verksamhets storlek och omfattning. Slutligen kan det även vara bra att använda fullmakt om huvudmannen är sjuk eller på annat sätt förhindrad att rättshandla själv. 5
1.4 Metod och avgränsning
Eftersom ämnet för uppsatsen är att utreda gällande rätt när ett befogenhetsöverskridande sker på mellanmannens sida, är metoden den som typiskt sätt används vid utredning av gällande rätt, nämligen den rättsdogmatiska metoden. Det finns inga rättsregler som besvarar mina frågeställningar. De besvaras istället genom ett konstruktionsarbete, innefattande skilda rättsområden, förarbeten, praxis och doktrin. Med dessa hjälpmedel systematiserar och tolkar jag gällande rätt inom ramen för mina frågeställningar, för att utifrån vad jag kommer fram till sedan uttala mig generellt om lösningar. 6 Frågeställningarna ovan är inte tänkta att täcka in någon utredning av vilken skada som kan
Woxholth (2017), Avtalerett, s. 196.
5
Vilket är metodens huvudsakliga uppgift, se Peczenik (1995), Vad är rätt? s. 312f.
6
ha uppkommit och huruvida det föreligger adekvat kausalitet mellan skadan och befogenhetsöverskridandet, vilket är en förutsättning för en framgångsrik skadeståndstalan. Fokus ligger istället vid utredandet av vad som i fall av 7 befogenhetsöverskridanden är ansvarsgrunden för en skadeståndstalan, samt hur bedömningen av denna ansvarsgrund varierar. Frågan hur mellanmannen skulle kunna skydda sig mot skadeståndsanspråk i form av friskrivningar och försäkringar lämnas också utanför uppsatsen.
Fullmakter regleras genom avtalslagen, vari det finns en underförstådd uppdelning mellan självständiga och osjälvständiga fullmakter. Självständiga fullmakter kännetecknas 8 av att de syns utåt, exempelvis att de kan bevisas med hjälp av ett papper där fullmakten framgår. Osjälvständiga fullmakter kännetecknas av att de bara kommer till uttryck internt mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen och är osynliga för tredje man. De sistnämnda regleras genom 18 § AvtL och är enligt 11 § 2 st. AvtL inte giltiga vid befogenhetsöverskridande. Inriktningen för uppsatsen är därför självständiga fullmakter.
Fullmäktig får ofta muntliga instruktioner av fullmaktsgivaren, utöver den del av fullmakten som är synlig för tredje man. Fullmäktigs förhandlingsposition skulle försämras avsevärt om alla instruktioner var synliga för tredje man, exempelvis fullmaktsgivarens högsta tänkbara pris. I uppsatsen behandlas situationen då tredje man är i god tro, vilket gör att rättshandlingen blir bindande för huvudmannen enligt 2 kap. 11 § 1 st. AvtL. Med god tro avses att tredje man inte tror och inte heller har någon anledning att tro att mellanmannen fått befogenhetsinskränkningar utöver vad som framgår av den skriftliga fullmakten. Detta är vad som sker i exemplet ovan när B köper trä av rätt sort, men av fel kvalitet.
De närmare instruktionerna rörande uppdraget, eller omständigheter i övrigt som inskränker detsamma, begränsar vad fullmäktig får göra och utgör hans befogenhet. B är 9 träexpert och vet, utifrån fullmaktsgivarens interna instruktioner, att trät ska användas till möbelsnickeri. Sammantaget insåg B, eller borde i vilket fall ha insett, att trät var för poröst, vilket är jämförbart med att B är i ond tro om sitt befogenhetsöverskridande. Vad 10 fullmäktig kan göra enligt uppdraget kallas behörighet, den grundar fullmäktigs kompetens.
Vid överskridanden av behörigheten blir huvudmannen inte bunden, vilket framgår e contrario av 2 kap. 10 § 1 st. AvtL. Om B i exemplet ovan hade köpt plast istället för trä hade
Schultz, SvJT 2011 s. 465, på s. 468.
7
Följande om självständiga och osjälvständiga fullmakter, se Giertsen (2014), Avtaler, s. 286f.
8
Adlercreutz m.fl (2002), Avtalsrätt I, s. 170f.
9
Dotevall, Mellanmannens kunskap, s. 36.
10
han således inte bundit A till avtalet med C. Det är utredandet av befogenheten, inte behörigheten, som är central för uppfyllandet av uppsatsens syfte.
Rörande rättsfallsreferaten i uppsatsen ska några anmärkningar göras i anslutning till distinktionen mellan behörighet och befogenhet. Vid en första anblick kan det framstå som att det finns ont om praxis på området. Fullmaktsläran bygger dock på mellanmansrätten, som yttrar sig i olika former genom nästan hela vårt rättssystem. Eftersom frågan rör skadestånd är utredandet av culpa central. Således blir de flesta rättsfall när en representants vårdslöshet ifrågasätts relevanta för min uppsats. Till exempel har huvudmannens möjlighet att kräva skadestånd av mellanmannen med stöd av speciallagstiftning utretts inom ett flertal områden. Även utredandet av behörighetsfrågan i praxis ger vägledning i fråga om vilken culpatröskel som gäller för det mellanmansförhållande som är aktuellt. Härmed finns det gott om rättsfall som kan användas som stöd för att besvara mina frågeställningar.
Urvalet av rättsfall rörande uppdragstagare beror främst på för vilka det finns rikhaltigt med praxis, med undantag för styrelseledamöter. Det är dock nödvändigt att säga något om styrelseledamöter, eftersom deras skadeståndsansvar i dagsläget är mycket omdiskuterat.
Vidare innehåller den praxis som finns i fråga om styrelseledamöters skadeståndsansvar viktig vägledning för den fortsatta framställningen. För att undvika en arbetsrättslig inriktning har jag i allmänhet fokuserat särskilt på rättsfall som rör självständiga typer av uppdragsavtal. Till sist ska nämnas att en del av de rättsfall som refereras i uppsatsen är av äldre karaktär. Gamla prejudikat är alltjämt relevanta, eftersom det i många frågor är den enda praxis som finns att tillgå. Vidare tas viss vägledning i underrättsdomar. Trots att 11 dessa inte har prejudikatvärde i egentlig mening innehåller de intressanta uttalanden som kan vägleda min självständiga analys.
Uppsatsen är inriktad på svensk rätt, men även danska och norska rättskällor används.
Detta medför dock inte att uppsatsen har inslag av en komparativ metod. Anledningen till att jag valt just Norge och Danmark, utöver Sverige, är för att länderna har i princip likalydande avtalslagar. Detta beror på att avtalslagen i respektive land är ett resultat av gemensam nordisk lagstiftning. Vid läsning av avtalsrättslig doktrin från Norge och 12 Danmark framgår det att avtalslagarna inte bara är närmast identiskt utformade, de har även samma funktion. Det blir därför inte fråga om någon komparation, utan endast 13
Ramberg, SvJT 2017 s. 781.
11
Persson, JUNO, kommentar till avtalslagen, not *.
12
Se bl.a. Giertsen, Bryde Andersen (1998), Praktisk avtalerett & Lynge Andersen (2014), Aftaleloven.
13
komplettering av information, främst via doktrin. Mina slutsatser kan förhoppningsvis vara till nytta även för den som i första hand studerar den norska eller danska mellanmansrätten.
Till sist, angående de begrepp jag använder för att benämna parterna i fullmaktens interna förhållande; i vissa delar kallar jag dem ”huvudman” och ”mellanman”, i andra delar kallar jag dem ”fullmaktsgivare” och ”fullmäktig”. Även ”syssloman” används.
Syssloman och mellanman är samlingsnamn för de som åtar sig att ombesörja andras angelägenheter, medan fullmäktig är en sådan syssloman/mellanman som innehar fullmakt. Begreppen har samma betydelse i uppsatsen, men jag har valt att benämna dem 14 olika beroende på situation.
1.5 Disposition
Upplägget för uppsatsen ser ut som följande. Till en början går jag igenom några utgångspunkter för frågeställningarna i avsnitt två. Där finns en närmare förklaring av förhållandet mellan huvudman och mellanman och vilka regler som omgärdar detta. Med avstamp i dessa regler förs sedan en diskussion kring den avgörande frågan för uppsatsens fortsatta framställning, vad som kan grunda en skadeståndstalan när fullmäktig överskridit sin befogenhet.
I avsnitt tre diskuteras flertalet rättsfall i syfte att, i den mån det är möjligt, systematisera vad som kan utgöra ett vårdslöst befogenhetsöverskridande för olika typer av mellanmän.
Dessa olika typer är uppdelade i underrubriker: (1) bolagsrättsliga fullmaktshavare med fokus på styrelseledamöter och revisorer, (2) andra professionella rådgivare, i detta fall fastighetsmäklare, besiktningsmän, bankmän och advokater, samt till sist (3) inköpare och försäljare av motorfordon. Som avslutning i denna del undersöks möjligheten att analogisera från regleringen av det interna förhållandet vid kommission och handelsagentur.
Uppsatsens avsnitt fyra inleds med en kort diskussion av fullmaktsgivarens möjlighet att lämna befogenhetsinskränkningar under fullmaktsavtalets gång för att undanröja eventuella oklarheter kring vad som är en befogenhetsinskränkning, om några sådana hänger kvar.
Sedan följer en längre del som avser utreda när huvudmannen kan behöva bära risken för att befogenhetsgränsen varit oklar. I ett sådant fall ter det sig naturligt att han ju inte kan vinna en skadeståndstalan mot fullmäktig på den grunden att fullmäktig begått ett befogenhetsöverskridande. Detta undersöks först med stöd av teorierna om toleransfullmakt och kombinationsfullmakt samt de rättsfall där det kan anses att dessa
Nationalencyklopedin, syssloman, mellanman, fullmäktig.
14
teorier har tillämpats och till sist tillitsfullmakt och de rättsfall i vilka HD konstaterat att sådan förelåg. Med stöd av vad som på grund av huvudmannens vårdslöshet har grundat mellanmannens behörighet i fall där huvudmannen inte har avsett detta, ämnar jag att utröna när en huvudman kan anses vara culpös i ett uppdragsförhållande. I anslutning till denna diskussion följer sedan en del där möjligheten att tolka mellanmannens befogenhet utreds. Vissa grundläggande tolkningsprinciper tas upp, men störst vikt läggs vid vem av huvudmannen och mellanmannen som kan anses bära skyldigheten för att en befogenhetsgräns varit oklar, eller uppfattats som oklar. Därefter dras några slutsatser i relation till både mellanmannens och huvudmannens pedagogiska skyldigheter gentemot varandra inom ramen för uppdragsförhållandet.
Slutligen sammanfattas i avsnitt fem de analyser som har genomförts löpande i uppsatsen i samband med att frågeställningarna besvaras. Svar på dessa framgår genomgående i framställningen, men detta avsnitt är en sammanfattning för den som snabbt vill sätta sig in i uppsatsen, alternativt friska upp sitt minne efter en lång läsning.
2 Utgångspunkter
2.1 Det interna förhållandet mellan fullmäktig och fullmaktsgivare
2.1.1 Avtalslagens reglering av fullmakter
Fullmakter regleras i AvtL genom 10–27 §§. Med fullmakt menas att rättshandla för annans räkning utan att själv träffas av rättsverkningarna, vilka istället direkt träffar huvudmannen. Detta framgår av 2 kap. 10 § AvtL, där det står: ”Den, som åt annan givit 15 fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktigad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.” Bestämmelsen anger att den, alltså huvudmannen, som gett ut en fullmakt är omedelbart berättigad och förpliktigad gentemot tredje man. Detta under förutsättning att mellanmannen rättshandlar med tredje man inom fullmaktens gränser, det vill säga inom sin behörighet, samt i fullmaktsgivarens namn. För det fall då fullmäktig handlar inom sin behörighet men utanför sin befogenhet regleras detta i avtalslagen enbart med avseende på huvudmannens och tredje mans bundenhet till varandra. Den rättsliga relationen i det interna förhållandet mellan fullmäktig och huvudman regleras inte i någon vidare mening i avtalslagen.
Vad som däremot regleras i avtalslagen är de olika typer av fullmakter som finns.
Rörande fullmakternas olika typer och deras tillkomst råder skilda åsikter och argument i rättsvetenskapen. Som nämnt berörs i denna uppsats endast självständiga fullmakter som går att visa upp på papper. I ett sådant fall visar dokumentet, enligt det traditionella synsättet, på en viljeförklaring från huvudmannen till tredje man som fullmäktigen ska rättshandla med. Detta är emellertid inte ett obestritt synsätt. Vissa är av uppfattningen 16 att det finns flera fakta utöver en viljeförklaring, så kallade fullmaktsfakta, som kan ligga till grund för en fullmakt. Denna uppfattning har presenterats i kombination med argumentet att tredje mans befogade uppfattning av mellanmannens behörighet är avgörande för fullmaktens gränser. 17
Dotevall (2013), Fullmakt och immateriella tjänster, hädanefter ’Fullmakt’, s. 36f.
15
NJA II 1915 s. 184.
16
Adlercreutz m.fl. (2009), Avtalsrätt II, s. 166.
17
En uppfattning som fått starkt stöd i doktrin är att avtalslagen primärt innehåller tre olika fullmaktsgrundande rättsfakta. Fullmakten kan då, utöver det redan nämnda, även 18 grundas på en anställning eller ett uppdrag som ger fullmäktigen en viss ställning att handla (ställningsfullmakt), eller på en fullmaktsförklaring direkt från huvudmannen till fullmäktig (uppdragsfullmakt). Vad gäller ställningsfullmakter grundas dessa på dokumentet som i sin tur grundar fullmäktigs ställning, exempelvis ett anställningsavtal. Uppdragsfullmakten regleras av 18 § AvtL och behörigheten går aldrig utöver befogenheten vid sådan fullmakt, eftersom interna instruktioner ändrar uppdraget och således även behörigheten. Det har 19 även tillkommit teorier om andra fullmaktsgrundande rättsfaktum, som tolerans från huvudmannens sida eller en kombination av omständigheter, troligtvis i syfte att ta avstånd från viljeförklaringen som grund för fullmakt. I praxis har dock tillit från tredje mans sida 20 varit det som mest uppenbart har utvecklats till ett alternativt fullmaktsgrundande faktum. I NJA 2014 s. 684 konstaterar HD, genom en tolkning av NJA 2013 s. 659, att det finns ett fjärde rättsfaktum, nämligen att huvudmannens viljeförklaring kan ha sin grund i tredje mans befogade tillit. Detta innebär att huvudmannens vilja inte nödvändigtvis är 21 bestämmande för fullmaktens innehåll, se avsnitt 4.3.
I uppsatsen behandlas inte hur tredje man uppfattar mellanmannens behörighet, eftersom mellanmannen förutsätts vara behörig och tredje man förutsätts vara i god tro rörande både mellanmannens behörighet och befogenhet. Vad som är intressant att undersöka i förhållande till uppsatsens syfte är dock de rättsfall som ligger till grund för diskussionen om fullmaktsfaktumen eller de fullmaktsgrundande rättsfaktumen. Rättsfallen handlar i hög utsträckning om vilken uppfattning tredje man har fått rörande mellanmannens behörighet utifrån huvudmannens handlande (eller underlåtenhet att handla). I samband med detta görs en del bedömningar där huvudmannen kan ifrågasättas utifrån ett vårdslöshetsperspektiv, vilket är nödvändigt att ha med för att kunna besvara mina frågeställningar. Att det finns olika synsätt enligt ovan ska beröras i denna kontext, men inte i högre utsträckning än för att uppfylla uppsatsens syfte. Därför är det viktigt att ha med sig att rättsfallen ska vara vägledande och att det föreligger olika åsikter om hur dessa ska tolkas.
En teori som särskilt har utvecklats av Grönfors, främst genom Ställningsfullmakt, kap. IX och
18
senare Avtalsgrundande rättsfakta från 2013. Följande om de olika rättsfaktumen är emellertid hämtat ur Giertsen, s. 287, för att visa på den spridning som Grönfors beskrivning av fullmaktsrätten har fått.
Grönfors, Ställningsfullmakt s. 91.
19
Jfr. Grönfors (2013), Avtalsgrundande rättsfakta, s. 202–203.
20
NJA 2014 s. 684, HD:s dom p. 13.
21
2.1.2 Det interna förhållandets natur
Vid fullmakt finns tre rättsliga relationer: (1) mellan fullmaktsgivare och tredje man, (2) mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, samt (3) mellan fullmäktig och tredje man.
Rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig brukar kallas för det interna förhållandet och är avgörande för fullmäktigs befogenhet. Befogenheten kommer till 22 genom interna instruktioner från fullmaktsgivaren till fullmäktig, utöver vad som står i fullmakten och därmed är synligt för tredje man, särskilt i de fall där fullmäktig har i uppgift att förhandla till sig bästa möjliga villkor för huvudmannen. Befogenhetsgränsen kan även framgå av andra omständigheter, till exempel genom en tolkning av vad som framgår av fullmakten. Det som framgår kan bero på omständigheterna, vilket närmare undersöks nedan. Det interna förhållandet är centralt för denna uppsats.
Det interna förhållandet är ett slags sysslomannaavtal och följer de regler vars rättsområde avtalet ligger inom. Fullmäktig står härmed i ett sådant avtalsförhållande till huvudmannen, att han har en skyldighet att handla för huvudmannens räkning. Bara för att det finns en fullmakt betyder det dock inte att samtliga förpliktelser som fullmäktig har gentemot fullmaktsgivaren är att företa rättshandlingar. Båda dessa typer av fullmäktig kan ha fullmakt som ett led i en mera omfattande verksamhet på grund av ett arbetsavtal i förhållande till huvudmannen. Fullmäktig kan till exempel vara att anse som arbetstagare i förhållande till fullmaktsgivaren, alternativt en självständig företagare. För att ämnet inte 23 ska bli arbetsrätt, vars särskilda regler faller utanför utredningen i denna uppsats, ligger fokuset särskilt vid de mer självständiga typerna av uppdragsavtal. Det kan exempelvis röra sig om besiktningsmän, revisorer och andra typer av yrkesverksamma rådgivare.
2.1.3 Handelsbalken om sysslomän
Den enda samlade regleringen för sysslomän som finns att tillgå är handelsbalkens regler i 18 kap. ”Om sysslomän eller ombudsmän”, som kompletterar fullmaktskapitlet i avtalslagen. Handelsbalken utformades långt innan avtalslagen och därav innan uppdelningen av behörighet och befogenhet började göras. Avsaknaden av en sådan uppdelning tillmäts därför ingen vikt. 24
I 18 kap. 1 § HB står det: ”Varder man av annan ombuden, att å dess vägnar något syssla och uträtta, och säger ja därtill; tage fullmakt, och ligge där sedan hans vårdnad å;
Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt II, s. 168.
22
A.a.s.
23
Dotevall m.fl. (2006), Mellanmansrätt, s. 17.
24
göre ock redo och besked för det han om händer får”. Enligt en tolkning av ordalydelsen beskriver bestämmelsen när någon fått en fullmakt, samt att det då är fullmäktigs ansvar att redogöra för och vårda det han tar om hand för fullmaktsgivarens räkning. Munukka bekräftar att ”och ligge där sedan hans vårdnad å” avser sysslomannens lojalitets-, vårdnads- eller omsorgsplikt. Han menar att ansvar kan komma i fråga bland annat vid 25 oaktsamhet, om sysslomannen sluter avtal med någon som inte kan fullgöra avtalet, om sysslomannen avviker från de instruktioner som huvudmannen gett.
18 kap. 3 § HB lyder: ”Handlar syssloman oredligt, brukar list emot honom, som fullmakt gav, vänder sig hans gods till nytta, lånar hans penningar ut, eller tager penningar upp i hans namn; svare till all skada […]”. Bestämmelsen tar sikte på illojalt handlande från mellanmannens sida. Om fullmäktig beter sig medvetet illojalt ter det sig naturligt att denne ska kunna hållas ansvarig. Ett sådant medvetet illojalt handlande skiljer sig från handlande 26 i culpös okunskap, det förstnämnda är närmast ett behörighetsöverskridande enligt vår tids termer, medan det sistnämnda är en fråga om brott mot omsorgsplikten. Frågan är om 27 det ligger inom mellanmannens omsorgsplikt att hålla sig inom sin befogenhet.
2.2 Rättsgrund för skadestånd vid befogenhetsöverskridande
Den generella regleringen av mellanmäns ansvar i interna förhållanden som HB tillhandahåller kan inte ensam besvara min frågeställning. Vidare berörs i AvtL endast det interna förhållandet i den mån det påverkar det externa förhållandet, det vill säga relationen mellan (1) fullmaktsgivare och tredje man. Bristen på reglering kan självklart ifrågasättas i sig. Vad gäller avtalsrättens ogiltighetsregler och de köprättsliga felreglerna har den part som förlorar på att den andra agerar mot bättre förstånd, det vill säga är i objektivt ond tro, möjlighet att kräva skadestånd. Varför har då lagstiftaren inte klarat ut frågetecknet vad 28 gäller fullmaktsrätten? Enligt Lynge Andersen kan utvecklingen, eller frånvaron av den, förklaras av olika faktorer. Under lagstiftningsprocessen var man i Sverige, Norge och 29 Danmark överens om att kompletteringar av fullmaktsrätten skulle ske genom domstolarnas försorg i praxis. Dessutom är det ovanligt att det tillkommer bestämmelser inom avtalsrättens område, vilket gäller generellt för gamla lagar som inte hör till
Munukka, JUNO, kommentaren till HB, not 27.
25
Dotevall m.fl., Mellanmansrätt, s. 30.
26
Munukka, JUNO, kommentaren till HB, not 33.
27
Dotevall, Mellanmannens kunskap, s. 32.
28
Lynge Andersen, Aftaleloven, s. 349f.
29
straffrätten eller rättegångsrätten. Normalt sker det endast när ny tvingande lagstiftning från EU ska implementeras. Många anser att en förändring inte ens är nödvändig. 30 Lagstiftaren har troligen förväntat sig att fullmaktsförhållanden skulle komma att vara av kortvarig karaktär, till skillnad från kommissionsförhållanden och handelsagenturer, för vilka regleringen av det inre förhållandet är mer detaljerad. 31
Ett alternativ till rättsgrund för en skadeståndstalan vid befogenhetsöverskridande är att analogisera från andra regler i avtalslagen. En fullmäktig kan enligt 25 § AvtL bli skadeståndsskyldig mot tredje man oberoende av culpa om han inte kan styrka att han handlar med giltig fullmakt. Att analogisera från bestämmelsen vid befogenhetsöverskridande ger dock enligt min uppfattning inget tillfredsställande resultat ur ett kommersiellt perspektiv. Så som ovan nämnt anges befogenhetsinskränkningar ofta muntligt och är i vilket fall endast avsedda att framgå mellan huvudman och mellanman.
Det skulle därmed bli svårt för mellanmannen att bevisa vad som sagts om huvudmannen hävdar något annat. Om det saknas krav på vårdslöshet från mellanmannens sida har huvudmannen en utbredd möjlighet att kräva honom på skadestånd, både i fall där det kan anses vara legitimt, men också när han är missnöjd. Det kan i sig vara incitament till efterhandskonstruktioner från huvudmannens sida om han till exempel ångrar sig rörande något han sagt eller inser att omständigheterna talar emot vad han har menat, efter att mellanmannen redan har utfört uppdraget. Det skulle med en sådan ordning bli riskfyllt att rättshandla i egenskap av fullmäktig. En rimligare ordning vore möjligtvis att ansvaret är beroende av culpa från mellanmannens sida.
Enligt Bengtsson är frågan om skadestånd för brott mot den avtalsrättsliga omsorgsplikten beroende av culpa från mellanmannens sida samtidigt som Dotevall menar att fullmäktigen riskerar att bli skadeståndsskyldig vid befogenhetsöverskridande. I tidigare verk har 32 Dotevall uppgett att detta ytterst är beroende av vårdslöshet, i likhet med Bengtssons resonemang kring den avtalsrättsliga omsorgsplikten. Även i dansk doktrin har man 33 anslutit sig till uppfattningen att skadestånd vid befogenhetsöverskridande är beroende av mellanmannens culpa. Eftersom befogenhetsbegreppet inte fanns då 18 kap. 34 handelsbalken utformades enligt sin nuvarande lydelse finns det inget svar i lagen på om
Lynge Andersen, Aftaleloven, s. 349f.
30
Woxholth, s. 193.
31
Bengtsson, (1971). Särskilda avtalstyper 1, s. 157 & Dotevall, Fullmakt, s. 28.
32
Se Dotevall, Mellanmannens kunskap, s. 30–32.
33
Lynge Andersen, Aftaleloven, s. 84f & Lynge Andersen m.fl. (2001), Aftaler og mellemmænd, s. 328f.
34
ovanstående bestämmelser även kan tillämpas på befogenhetsöverskridanden. Dock har Bengtssons uttalande om 18 kap. 1 § tolkats som att ett oaktsamt överskridande av omsorgsplikten kan vara ett befogenhetsöverskridande. Härmed utgår jag i det följande 35 från att en skadeståndstalan på grund av befogenhetsöverskridande kan grundas på mellanmannens culpa.
Vidare måste det i så fall undersökas vad som kan utgöra ett vårdslöst överskridande av befogenheten. Hasselrot skrev följande om saken: ”Har timad skada sin grund i någon omständighet, som man med normalmänniskan som måttstock skäligen kan förebrå sysslomannen, så är denne skadeståndspliktig, men i motsatt fall är han fri.” Enligt min 36 uppfattning är detta ett utpekande av vad som kan vara culpöst från mellanmannens sida, det vill säga att agera annorlunda än vad en normal människa under liknande omständigheter hade gjort. Detta är en teori som undersöks i det följande med stöd av rättsfall som spänner över flera rättsområden. Det går nämligen inte att utreda det interna förhållandet utan att närmare undersöka den culpatröskel som råder i det enskilda fallet, vilket beror på rättsområde.
Munukka, JUNO, kommentaren till HB, not 29.
35
Hasselrot (1927), Sysslomannaskap, s. 9.
36
3 Mellanmannens culpa
3.1 Inledning
För att bestämma vad som utgör skälig aktsamhet, det vill säga en culpanorm, för en mellanman anser Bengtsson att man ska fästa stor vikt vid i vilken egenskap fullmäktig ingått avtalet. Ett exempel på när HD ansett att en sysslomans vårdslöshet ska utlösa 37 skadeståndsansvar mot huvudmannen är fallet i NJA 1929 s. 67, där en boutredningsman, som sålt boets tillgångar och delat ut alla influtna medel till borgenärerna i bouppteckningen, genom vårdslöshet missat en fordran, med följden att den blivit värdelös. Eftersom en boutredningsmans ingått avtalet om boutredning i egenskap av professionell sakkunnig, är det nog ett skäligt krav att han ska gå igenom samtliga fordringar.
I fall där uppdragsförhållandet är vederlagsfritt har det i norsk och dansk rätt ansetts krävas grov vårdslöshet för att skadeståndsskyldighet för sysslomannen ska bli aktuellt. 38 Detta hör ihop med att huvudmannen inte ska kunna ställa krav på att mellanmannen har särskild kunskap eller erfarenhet om han inte är anlitad att utföra uppdraget just med anledning av densamma. Om huvudmannen anlitar någon som saknar exempelvis en juristutbildning medan han förväntar sig att denne ska utreda juridiska frågor får huvudmannen ”skylla sig själv” om uppdraget utförs bristfälligt. Omvänt kan detta enligt 39 min uppfattning tolkas som att huvudmannen kan ställa högre krav på en mellanman som har särskild kunskap eller erfarenhet inom ett område som han uppdras att handla inom.
När uppdraget genererar vederlag för mellanmannen ställs högre krav och culpatröskeln är då lägre.
Vikten av den egenskap, i vilken fullmäktig ingått avtalet, har sedan länge motiverats med frånvaron av en lagstiftad definition av god tro. Vi kan inte ge mellanmän en generell 40 culpanorm, eftersom det vore att helt ignorera påverkan av olika erfarenheter och kunskapsnivåer. Eftersom vi inte kan utforma en generell culpanorm kan vi inte heller
Bengtsson, s. 158.
37
Hasselrot, s. 10f.
38
A.a.s.
39
Jfr. NJA II 1936 s. 66f.
40
lagstifta en definition av god tro. Oaktsam okunskap jämställs med ond tro. Med ond tro menar jag att fullmäktig har kunskap, eller borde ha kunskap om förhållanden men handlar i strid med en sådan kunskap. Det beror till synes på den enskilda mellanmannens aktsamhet i förhållande till vilka krav som skäligen kan ställas på honom utifrån omständigheterna, om han ska anses vara i ond eller god tro. Om fullmäktig är i god tro ska han härmed inte bli skadeståndsskyldig gentemot fullmaktsgivaren.
Begreppet ”bort inse” brukar ofta jämställas med vårdslöshet och begreppet ”insikt”
med uppsåt. Prövningen om någon bort inse något är objektiv och riktas in på vad en 41 normal, genomsnittlig person i motsvarande ställning, under identiska förhållanden, borde ha förstått. Man undersöker alltså om det varit vårdslöst att inte uppmärksamma vissa 42 omständigheter och inte nödvändigtvis vad personen ifråga i sin psykiska realitet faktiskt insåg, vilket istället gäller i bedömningen av rekvisitet insikt eller ”måste inse”. Vid avgörandet av om fullmäktig är i god tro i olika situationer är det inte fråga om vad fullmäktig faktiskt inte visste, utan om den okunnighet, som skulle ha kvarstått om han gjort sådana undersökningar som under rådande omständigheter var påkallade. Det läggs 43 normalt sett inte någon vikt vid den enskildes intelligens, om det inte är något som är uppenbart för medkontrahenten. Vilka undersökningar som är påkallade är enligt ovan 44 troligtvis varierande beroende på vad fullmäktig har för position och omständigheterna i övrigt. Nedan följer därför ett antal olika positioner för fullmaktshavare och omständigheter som omger dem, för att undersöka culpanormer för olika typer av fullmäktig.
3.2 Bolagsrättsliga fullmaktshavare
3.2.1 Styrelseledamöter och revisorer 3.2.1.1 Reglering
Det gör ingen skillnad för utredande av befogenhetsfrågor, huruvida mellanmannen är en fysisk eller juridisk person. Ett organs, exempelvis en styrelses, behörighet regleras av 45 bolagsordning e.dyl., eller genom föreskrifter som utfärdats av ett annat organ. De inskränkande instruktioner som kan meddelas genom bolagsordningen eller föreskrifter är
Dotevall, Mellanmannens kunskap, 33.
41
SOU 1965:14 s. 94.
42
SOU 1965:14 s. 96.
43
Dotevall, Mellanmannens kunskap, s. 36f.
44
Följande stycke, Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 100f.
45
befogenhetsinskränkningar likt de som kan lämnas muntligt till en fysisk person. De som är anställda av en juridisk person uppfyller också ofta rekvisiten för ställningsfullmakt enligt 10 § 2 st. AvtL. Gällande bolagsrättsliga fullmaktshavare har jag valt att fokusera på revisorer och styrelseledamöter. Detta för att kunna belysa den skillnad jag tycker mig se mellan fullmaktshavare med ett mer generellt aktsamhetsansvar (styrelseledamoten) och fullmaktshavare med ett mer preciserat uppdrag, i detta fall med avseende på bolagets ekonomiska ställningstaganden (revisorn).
Enligt 8 kap. 4 § ABL ansvarar styrelsen för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Eftersom de ekonomiska frågorna är av avgörande betydelse för ett aktiebolag ingår det i styrelsens ansvarsområde att se till att bolagets ekonomi kontrolleras på ett betryggande sätt. Trots att styrelsen har delegerat ansvaret för redovisningen till annan är de alltså ytterst ansvariga för att uppgifterna utförs. Härutöver 46 har styrelseledamöter ett individuellt ansvar, vilket innebär att var och en kan bli skadeståndsskyldig utan att alla styrelseledamöter blir det. 47
Skadeståndsansvar för styrelseledamöter och revisorer regleras specifikt i 29 kap. 1–2 §§
ABL, där det framgår att styrelseledamöter och revisorer kan bli skadeståndsskyldiga när de genom fullgörande av sitt uppdrag, uppsåtligen eller av oaktsamhet, skadar bolaget. Culpa 48 ska presumeras föreligga när det gäller överträdelser av lag, samt vid överträdelse av bolagsordningen. Det är allmänna skadeståndsrättsliga principer som utgör grunden för 49 bedömningen om ansvar kan utkrävas, eftersom styrelseledamöter och revisorer står i direkt sysslomannaförhållande till bolaget. Detta betyder att de är tvungna att iaktta den aktsamhet som krävs av en syssloman i allmänhet. Revisorer och styrelseledamöter har 50 alltså ett ansvar som fullmaktsinnehavare för bolagets räkning. För att avgränsa skadeståndsansvaret finns det så kallade normskyddet, vilket syftar på den överträdda normens skyddsändamål. Först när överträdelsen skadar normens skyddsändamål, exempelvis aktieägare, kan skadestånd utkrävas. 51
Dotevall (2008), Bolagsledningens skadeståndsansvar, hädanefter ’Bolagsledningens’, s. 126.
46
Samuelsson, JUNO, kommentaren till ABL, not 1839.
47
Det finns även administrativa sanktioner och andra åtgärder som kan vidtas mot
48
styrelseledamöter i bank- och finansieringsrörelse, dessa berörs emellertid inte här. Se bl.a. prop.
2014/15:57, direktiv 2013/36/EU, EU:s förordning nr. 596/2014 och SOU 2015:49.
SOU 1995:44 s. 242.
49
Se SOU 1971:15 s. 353, prop. 1975:103 s. 540 och SOU 1995:44 s. 241 f.
50
Se Hellner & Radetzki (2018), Skadeståndsrätt, s. 201.
51
3.2.1.2 Ansvarsfördelning mellan styrelse och revisor
Ett konkret exempel på när både styrelseledamöters och revisorers skadeståndsansvar utreds är hovrättsdomen T 3459–15. En revisor hade ingett uppfattningen av att bolagets ekonomi såg ljus ut, varpå styrelsen hade företagit vissa ekonomiskt tunga beslut. Detta resulterade senare i en ekonomisk kris för bolaget. Frågan i målet rörde vem som bar ansvaret för att styrelsen hade agerat på revisorns muntliga utfästelser utan att kontrollera revisionen närmare. Hovrätten tillräknade styrelsen vetskap om bolagets ekonomiska förhållanden även om styrelseledamöterna hävdade att de saknade sådan kunskap och hade litat på revisorns muntliga uppgifter. Att revisorn i sin tur hade brustit i sin aktsamhet och inte genomfört revisionen i enlighet med god revisionssed kunde inte skydda styrelseledamöterna, eftersom det inte omfattades av normskyddet i 9 kap. 3 § ABL.
Om styrelsen delegerar betydelsefulla åtgärder, som i detta fall vid anlitandet av en revisor, skärps tillsynsplikten i motsvarande mån. Hovrättsdomen avsåg ett bolag vars 52 ekonomiska situation hade varit ansträngd länge. HD har i ett tidigare mål, NJA 2014 s.
272, fastslagit att den som lägger en årsredovisning till grund för ett affärsbeslut ska skyddas, under förutsättning att tilliten varit befogad. Jag tolkar det som att bolagets ekonomiska situation, i kombination med den skärpta tillsynsplikten, var anledningen till att hovrätten inte ansåg tilliten vara befogad.
3.2.1.3 Styrelsens skadeståndsansvar mot bolaget
Som nämnt har styrelseledamöter en omsorgsplikt mot bolaget liknande den som gäller för sysslomän i allmänhet. Som förslag på vad som skulle kunna vara i strid med omsorgsplikten tar förarbetena upp om en omständighet inträffar som medför att ett bolagsstämmobesluts verkställande skulle skada bolaget, men beslutet ändå verkställs. När 53 en styrelseledamot varken överträder lag, bolagsordning eller liknande kan denne alltså ändå anses ha förfarit vårdslöst. Det får bedömas enligt en fri culpabedömning. Inom ramen för denna utgår domstolarna från en sammanvägning av skaderisken, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förutse skadan och i vissa fall, möjligheten att inse risken för skada. Det finns dock väldigt lite praxis rörande styrelseledamöters skadeståndsansvar i 54 svenska aktiebolag och därmed lika lite vägledning i frågan hur en sådan bedömning ska göras. Stattin menar att en skadeståndsgrundande culpa för en styrelseledamot kan vara om denne fattar ett beslut, som inte varit föremål för en tillräcklig beredning och som
Dotevall, Bolagsledningens, s. 126.
52
Se bl.a. prop. 1975:103 s. 540.
53
Söderström, JT nr 2 2019/20, s. 344.
54
innefattar ett stort risktagande, samt ligger utanför bolagets ordinarie verksamhet. 55 Svenska domstolar prövar alltså inte huruvida ett styrelsebeslut har varit klokt eller oklokt ur ett affärsmässigt perspektiv, vilket brukar kallas business judgement rule. 56
Söderström bekräftar att det är svårt att precisera vilken culpanorm som en styrelseledamots skadevållande handling ska bedömas utifrån. Utgångspunkten är dock att 57 domstolarna prövar det konkreta handlandet för att undersöka om det varit culpöst.
Eftersom styrelsemedlemmar måste kunna ta sunda affärsrisker utan att bli skadeståndsskyldiga om de senare visar sig vara ekonomiskt ogynnsamma, framhålls att domstolarna ska vara restriktiva med att hålla styrelseledamöter ansvariga. Enligt min uppfattning är det rimligt att av styrelseledamöter tagna riskabla affärsbeslut inte alltid leder till skadeståndsskyldighet bara för att de visar sig vara ekonomiskt ogynnsamma. Dock är det viktigt att styrelseledamöter ändå kan hållas ansvariga när det går att visa på ett samband mellan oaktsamheten och skadan. Den största svårigheten med att bestämma en styrelsemedlems eventuella skadeståndsskyldighet ligger till synes inte i att avgöra om denne varit culpös, utan snarare i frågan huruvida culpan har ett påvisbart orsakssamband med skadan.
Ett mycket uppmärksammat fall där det ändå fördes en skadeståndstalan mot styrelseledamöter, är HQ-bankhärvan och tingsrättens dom T 9311-11. Bakgrunden var att HQ AB (HQ) var moderbolag till HQ Bank AB (HQ Bank), som hade gjort grova felvärderingar av sin tradingportfölj. Bankens tillstånd drogs in av Finansinspektionen. HQ förde senare skadeståndstalan mot bland andra sin egen och HQ Banks före detta styrelse för oaktsamhet i samband med portföljens värdering. Skadeståndsanspråket uppgick till över två miljarder svenska kronor. Trots att tingsrätten ansåg att styrelsen hade förfarit vårdslöst beviljades inte skadeståndet, eftersom man inte kunde visa på ett tillräckligt tydligt orsakssamband mellan styrelsens vårdslöshet och skadan.
Söderström menar att det kanske hade varit lättare för aktieägarna i HQ att få igenom sin talan om skadestånd ifall de hade konkretiserat sitt käromål i form av specifika händelser då de ansåg att styrelseledamöterna förfarit vårdslöst. På grund av käromålets 58 inriktning på marknadsrisker och svårigheten i att bedöma dessa, förekom en bedömning av generell karaktär. Ett exempel på när denna typ av specifikation har lyckats är det danska
Stattin (2008), Företagsstyrning – En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 371.
55
Johansson, SvJT 1991 s. 604.
56
Följande ur Söderström, s. 344f.
57
Söderström, s. 355.
58
fallet U 2019.1907 H (Capinordic). Huvudyrkandet var av generell karaktär och hade som syfte att utkräva ansvar av styrelsemedlemmarna för all förlust som uppkommit på grund av konkursen, vilket avvisades precis som i underrätten. Domstolen kunde dock konstatera culpa i förhållande till elva specifika lån som angavs i ett underyrkande, vilket gjorde att några i styrelsen ålades skadeståndsskyldighet. Domstolen framhöll vikten av restriktivitet med att tumma på bankledningens affärsmässiga skön vid kreditgivningen. För att en styrelseledamot ska bli skadeståndsskyldig gentemot bolaget tillämpas till synes en sådan restriktivitet av domstolarna att talan måste vara preciserad, i form av specifika culpösa handlingar som styrelsen har företagit, för att nå framgång. Domstolen har då möjlighet att bedöma styrelseledamöternas omdöme i förhållande till de specifika omständigheter, särskilt risker, som föreligger i det enskilda fallen. 59
3.2.1.4 Närmare om revisorns ansvar i egenskap av rådgivare
I detta avsnitt kommer revisorns ansvar mot bolaget i egenskap av rådgivare utredas närmare. Fallet NJA 1992 s. 243 rörde en revisor och en ensam aktieägare till samtliga aktier i ett bolag. Revisorn hade under många år hjälpt aktieägaren med ekonomiska frågor och även hjälpt hennes familj med deklarationsfrågor, men var inte bolagets revisor i formell mening. Aktieägaren hade bestämt sig för att sälja sina aktier och inför försäljningen hade hon vid flera gånger konsulterat revisorn i frågor med anknytning till affären. Enligt HD hade hon goda skäl för att tro att revisorn var hennes ekonomiska rådgivare i affären, bland annat på grund av deras tidigare mellanhavanden samt att revisorn även deltagit i flera styrelsesammanträden. HD ansåg att revisorn borde ha insett detta. Det hade därmed uppkommit ett uppdragsförhållande. Under sådana omständigheter hade det ålegat revisorn, i egenskap av rådgivare med sakkunskap i skattefrågor, att belysa affärens skattekonsekvenser och att informera aktieägaren om gällande regler. Då revisorn brustit i dessa skyldigheter blev han skadeståndsskyldig mot aktieägaren. Av rättsfallet att döma verkar det ställas höga krav på revisorers aktsamhet, om det är konstaterat att de har en revisionsskyldighet gentemot uppdragsgivaren. Följande rättsfall bekräftar detta antagande.
I fallet NJA 1992 s. 58 blev en revisionsbyrå skadeståndsskyldig för att genom oaktsam rådgivning ha orsakat två klienter en skatteutgift de annars inte skulle ha haft. HD:s bedömning var att HovR:n redan gjort en korrekt avvägning mellan klienternas intresse och revisionsbyråns skyldighet att vidta särskild omsorg vid rådgivningen. Enligt HovR:n var det uppenbart att klienterna inte hade någon insikt om de frågeställningar som kunde få
Slutsats inspirerad av Söderström, s. 352.
59
betydelse för den aktuella utgiften. Det var vidare tydligt att makarna litade på revisionsbyråns uppgifter och såg sin rådgivare som expert, samt att revisorn insåg detta.
Därmed menade HovR:n att det för revisionsbyrån förelåg en betydande omsorgsplikt vid rådgivningen. Fallet går att likna vid mitt exempelscenario i inledningen, där det är tydligt att företaget A litar på träexperten B och att träexperten inser eller borde inse det.
Ett annat fall rörande en revisionsbyrås oaktsamhet är NJA 1992 s. 502. Revisionsbyrån hade under flera år varit rådgivare i ekonomiska frågor åt ett tidningsföretag. När tidningsföretaget sedan såldes hade ägarna viss kontakt med revisionsbolaget, varvid frågan uppkommit om revisionsbyrån kan anses ha ansvarat för att skatterättsliga frågor uppmärksammas korrekt. HD började med att sammanfatta, att praxis rörande rådgivare med sakkunskap i skattefrågor visar, att rådgivarna har höga krav på sig vad gäller aktsamhet. De har oftast en förpliktelse att upplysa om en tilltänkt transaktions skattekonsekvenser. Detta har även bekräftats av senare rättsfall, se exempelvis NJA 1998 s.
625, där det var ostridigt i målet att revisorn varit försumlig när han underlåtit att informera om de skatterättsliga konsekvenserna av klientens fastighetsandelsförsäljning. Dock lade HD i 1992 års fall till att man ska tillämpa praxis med viss försiktighet, när de problemlösningar som rådgivaren inte har tagit upp eller belyst är komplicerade till sin konstruktion eller svårbedömda ur skatterättslig synpunkt. Särskilt, så som inte var fallet denna gång, ska läggas vikt vid om tillfället manar revisorn att ge komplett information. På grund av denna nyansering, samt att diskussionen på det möte varvid revisorn underlåtit att ta upp den komplicerade lösningen ansågs ha varit av allmän och preliminär karaktär, kunde revisorn inte läggas underlåtenheten till last.
Sist nämnda fall från år 1992 ger uttryck för en mer nyanserad syn på rådgivare i skattebranschen, nämligen att de inte är automatiskt ansvariga bara för att de underlåter att ge en heltäckande rådgivning avseende all information de besitter. Ansvaret beror på vad som i situationen har varit relevant information att lämna. Detta är enligt min mening en rimlig ordning, eftersom det annars skulle vara för riskabelt att inneha revisorsyrket. Det krävs ju trots allt att revisorn är anlitad och tillfrågad för att han ska kunna hållas ansvarig för att någon har agerat på hans uttalanden. Dock höll HD fast vid ståndpunkten att rådgivare med sakkunskap i skattefrågor har en långtgående informationsplikt rörande en tilltänkt transaktions skattekonsekvenser. HD gör enligt min uppfattning en avvägning mellan å ena sidan skyddet av revisorer i egenskap av uppdragstagare, å andra sidan kraven på dem i egenskap av sakkunniga.
3.2.2 Sammanfattning
Vad gäller styrelseledamöter tyder bristen på rättsfall, om någonting, på svårigheten i att få till ett skadestånd vid vårdslöst agerande från styrelsens sida. För läran om revisorers skadeståndsskyldighet finns istället en uppsjö av rättsfall att tillgå. En skillnad mellan revisorer och styrelseledamöter är hur preciserade deras ansvarsområden är. Min uppfattning är att revisorer har ett mer preciserat uppdrag och deras eventuella culpa kan därmed lättare knytas till enskilda fall, vilket genererar ett högre antal rättsfall i skadeståndsfrågor. Styrelseledamöter däremot, har ett övergripande ansvar för den löpande verksamheten. Såsom Capinordic-fallet verkar visa krävs det en mer preciserad skadeståndstalan med inriktning på särskilda culpösa beslut av styrelsen och framgång kan inte nås med en generell talan. I förhållande till syftet med uppsatsen kan sammanfattningsvis sägas, att culpatröskeln för styrelseledamöter inte verkar vara högre än för andra sysslomän, men att det kan vara svårt att bevisa att de har varit culpösa. Detta verkar till stor del ha att göra med det förhållandevis stora utrymmet som styrelsemedlemmar har att göra skönsmässiga bedömningar.
Vidare har ekonomiska rådgivare till synes ett strängt informationsansvar, särskilt i fråga om skattekonsekvenser, men det är inte ett ansvar som utlöses så fort bristande information har lämnats. Av rättsfallen att döma måste en bedömning göras i det enskilda fallet av hur påkallad informationen är, ihop med beaktande av övriga omständigheter såsom huvudmannens kunskap i ämnet.
3.3 Andra professionella rådgivare
3.3.1 Rådgivaransvarets betydelse för framställningen
Det har förts livliga diskussioner i både praxis och doktrin rörande rådgivaransvaret och vad det egentligen innefattar. Framförallt har frågan utretts med förutsättningen att inget formellt avtal har slutits mellan rådgivaren och den som mottar råden, varför det blir en knäckfråga inom ramen för ansvaret huruvida rådgivaren kan ställas till svars för sådana råd eller uttalanden. I detta avsnitt diskuteras några rättsfall inom ramen för rådgivaransvaret, 60 utan avsikt att lägga någon större vikt vid frågan huruvida ett avtal över huvud taget ska anses ha slutits, eftersom det är en förutsättning i uppsatsen. För att förstå vad som är culpöst agerande av en fullmäktig måste man nämligen, i rådgivarfall, veta vad som ligger inom den specifika rådgivarens rådgivaransvar.
Kleineman, SvJT 1998 s. 185, på s. 185–187.
60
I denna uppsats tas vid frågan om befogenhetsöverskridande dels hänsyn till vad mellanmannen insåg eller borde ha insett rörande befogenhetsgränsen, dels vad huvudmannen borde insåg eller borde ha insett om mellanmannens insikt. Att mellanmannen inom ramen för sitt uppdrag även lämnar råd till huvudmannen kan naturligtvis påverka denna bedömning. Utan att göra anspråk på att finna en generell definition av rådgivaransvaret, undersöks i detta avsnitt vilken betydelse det kan ha för frågan om befogenhetsöverskridandet varit culpöst, att mellanmannen till yrket har ett visst rådgivaransvar.
3.3.1 Fastighetsmäklare
Som känt förmedlar en fastighetsmäklare fastigheter. Inom ramen för detta uppdrag ingår en del rådgivning, vilket aktualiserar frågan om culpös rådgivning. Detta eftersom vilseledande råd kan anses ha varit culpöst lämnade. I utredningen av vad som utgör culpös rådgivning av en fastighetsmäklare ingår frågan vilka krav som kan ställas på denne i egenskap av uppdragstagare. Inom ramen för syftet med uppsatsen kan denna utredning vägleda den som har ett skadeståndsanspråk och därmed undrar vilken typ av agerande som kan anses vara culpöst när frågan är om en fastighetsmäklare.
Fastighetsmäklaryrket regleras genom fastighetsmäklarlagen där 8–22 §§ FML anger vad som är god fastighetsmäklarsed. I 8 § FML stadgas tre centrala skyldigheter för fastighetsmäklaren, nämligen den allmänna omsorgsplikten, skyldigheten att tillvarata både köparens och säljarens intressen, samt skyldigheten att följa god fastighetsmäklarsed. I detta ligger ett krav på fackmässighet. När det gäller gränsen för fastighetsmäklarens skyldigheter i avvägningen mellan å ena sidan uppdragsgivarens ekonomiska intressen, å andra sidan de krav som god fastighetsmäklarsed ställer, ställs den upp av den löpande rättstillämpningen. 61
Om fastighetsmäklaren genom uppsåt eller oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 8–22 §§ FML, kan han bli skadeståndsskyldig gentemot både köpare och säljare enligt 25 § FML. Som exempel på när skadeståndet aktualiseras tar förarbetena upp att mäklaren lämnar en oriktig uppgift, eller ett felaktigt råd. Det kan även aktualiseras när mäklaren på något sätt har varit försumlig vid upprättande av köpehandlingarna. Frågan om oaktsamhet föreligger avgörs i det enskilda fallet och med hänsyn till hur en normalt omsorgsfull mäklare skulle handlat i samma situation. 62
Jingryd, JUNO, kommentaren till FML, not 14.
61
Prop. 1983/84:16, s. 42. Förarbetena till den gamla fastighetsmäklarlagen (1995:400) används, då
62
paragrafen i sin nuvarande form motsvarar 20 § i 1995 års lag.
När mäklaren har lämnat ett felaktigt besked i någon skatterättslig fråga är det inte säkert att han för det har varit försumlig, eller i alla fall inte att han orsakat uppdragsgivaren någon ekonomisk skada. Som exempel tar förarbetena upp att uppdragsgivaren på grund av försäljningen har påförts högre realisationsvinstskatt än vad mäklaren har förutsett. 63 För att få skadestånd borde det då krävas av uppdragsgivaren att han inledningsvis gjort klart för mäklaren att vikten av vad realisationsvinstskatten blir är av stor betydelse för honom, eftersom det är upp till uppdragsgivaren att bevisa att så varit fallet.
I NJA 1991 s. 625 bedömdes en fastighetsmäklares vårdslöshet då han lämnat felaktig uppgift om beskattning av realisationsvinst till en fastighetsägare. HD tar utgångspunkt i de bestämmelser som nämnts ovan, i den ordning de stod i 1995 års lag. HD klargjorde att försummelse av den aktuella sorten i princip endast kan generera skadestånd om uppdragsgivaren kan visa att han inte skulle ha sålt fastigheten vid den tidpunkt då så skedde, om han hade fått riktiga uppgifter. HovR:ns bevisvärdering landade i att uppdragsgivaren fullgjort denna bevisskyldighet och HD godtog HovR:ns bedömning.
Fallet såg lite annorlunda ut i NJA 1997 s. 677, där en fastighetsmäklares vårdslöshet utreddes i samband med att han vidarebefordrat en ungefärlig uppgift om en lägenhets yta, utan att kontrollera om uppgiften stämde. HD uttalade att det enligt förarbeten och praxis är godtagbart att en mäklare vidarebefordrar uppgifter som säljaren lämnat till honom eller henne, dock ska ett sådant överlämnande inte ske helt okritiskt. Mäklaren har en skyldighet att kontrollera att uppgiften stämmer om det finns anledning att misstänka att uppgiften inte är korrekt. Detta kan enligt min uppfattning jämställas med att det finns ett krav på mäklaren att vidare undersöka uppgiftens sanningshalt om han är i ond tro. Som tidigare nämnt är ond tro inte bara faktisk psykisk realitet utan även vad en mellanman borde ha insett under de aktuella omständigheterna. Om en uppgift för en professionell mäklare framstår, eller borde framstå, som uppseendeväckande, borde mäklaren också inse risken med att uppgiften inte stämmer. I ett sådan läge verkar det av fallet att döma som att mäklaren har en skyldighet att undersöka saken närmare för att undgå ansvar i ett senare skede. Här kopplas även lojalitetsplikten in, eftersom det vore illojalt att fortskrida med denna insikt, vilket som nämnts jämställs med ond tro.
Slutligen ska NJA 1997 s. 127 nämnas, där en fastighetsmäklare blev skadeståndsskyldig för att ha underlåtit att villkora fastighetsköpet av att ett lån, som används för att finansiera köpet. HD uppmärksammar inledningsvis att det för en köpare som behöver erhålla lån eller överta lån har som väsentligt intresse att köpeavtalets giltighet villkoras av att lån beviljas. Med hänsyn till detta formulerade HD fastighetsmäklarens skyldighet: ”(…) måste
Prop. 1983/84:16, s. 43.
63
