Intervjuer med personal och enhetschefer inom SSM:s olika verksamheter för hemlösa visar att RJ som metod används på lite olika sätt inom dessa verksamheter. En relevant
fråga att ställa är om det är önskvärt med ett gemensamt reparativt arbetssätt eller om arbetssättet med nödvändighet skiljer sig mellan olika verksamheterna. Vilken är i sådana fall den minsta gemensamma nämnaren för att det arbete som bedrivs inom de olika verksamheterna ska kunna sägas vara reparativt? Chefen för verksamhetsområdet hemlöshet menar att den reparativa metoden utvecklats olika inom olika verksamheter och att det är önskvärt att en viss variation finns.
Orsaken till att jag inte vill att alla ska jobba på exakt samma ... det är för att man måste skapa sina goda erfarenheter … kan aldrig tvinga på folk ett sätt att förhålla sig om de inte tycker det är bra. (Annelie Edrén)
Det har dessutom varit olika svårt att sjösätta metoden inom verksamheterna, delvis beroende på om verksamheten är ”gammal” och inarbetad, som Stadsmissionsgården, eller om det är en ny verksamhet, som med Bostället. Men variationen kan bli så stor att den modifierade reparativa metod man arbetar efter inte längre kan definieras som i egentlig mening reparativ.
Sen vet ju jag att en del tycker det är jättejobbigt att använda det, och en del använder det på sitt sätt och dom tycker ändå att det är deras metod, men om jag skulle granska, skulle jag kanske inte tycka att dom jobbade på det sättet. (a.a.)
Vad är det då som utgör den minsta gemensamma nämnaren för att metoden fortfarande ska betraktas som reparativ? För verksamhetschefen är det att personalen ...
... ställer frågorna, därför att det är en jäkla skillnad ändå att ställa frågor till en person eller att ha åsikter om beteende. Om jag ställer en fråga varför, hur kommer det sig att det blev såhär, vad var det som hände, istället för att säga att ”jag vet att du gjorde på det här sättet och det är jättedumt.” Det är två olika förhållningssätt att möta en människa på. Det första andas ju att man är nyfiken och man ger personen möjlighet att svara. Det andra är ju bara ett påstående som är väldigt svårt att bemöta. För man dömer ... (Så länge frågorna finns kvar så är arbetet reparativt? Min fråga.) Ja ... och ger uttryck för att man vill kommunicera, att man är nyfiken på att ta reda på varför det blev så. (a.a.)
Den reparativa metoden erbjuder ett ganska enkelt verktyg i form av några frågor, och om personal inom samtliga verksamheter – oavsett vad de tycker och tänker om metoden i övrigt – använder sig av dessa så blir bemötandet reparativt, vilket enligt verksamhetsche-fen i sin tur ger en kvalitetsstämpel på samtliga verksamheter. Och kvalitet kan innebära att personalen utvecklat ett bra sätt att hantera gästernas eller de boendes misslyckanden.
Sammanfattning
Inom SSM har ambitionen varit att alla enheter inom hemlöshetsverksamheten ska ha RJ som en grundläggande arbetsmetod. Enhetscheferna för Klaragården och Stadsmis-sionsgården ser RJ som en metod bland andra. I arbetet med en så komplicerad målgrupp måste man vara öppen för allt som kan fungera, även om sättet man pratar på kan vara
”reparativt”. Inom de tre verksamheterna återfinner vi samma reparativa moment som vid Bostället, även om de kan användas i lite olika utformning och med olika frekvens:
samtal som bygger på de tre frågorna
•
principen att bemöta alla incidenter så snabbt som möjligt
•
alla som berörts av incidenten ska få komma till tals.
•
En uppenbar skillnad mellan Stadsmissionsgården och övriga verksamheter (inkluderat Bostället) är att SMG aldrig avvisar en gäst annat än för dagen och att det inte krävs några återkopplingssamtal för att återkomma till verksamheten.
Enhetscheferna har, precis som personalen på Bostället, den paradoxala uppfattningen att det reparativa arbetssättet både är gammalt och nytt. Å ena sidan säger de att arbets-sättet är samma gamla (i positiv mening), även om personalen fått nya ord för det de gör. Å andra sidan säger de att det reparativa arbetssättet utgör ett brott mot den tidigare
”godheten” som präglade arbetet på ett oprofessionellt sätt. Personalen sägs tidigare ha strävat efter att vara ”goda människor”, vilket skulle ha inneburit att de varit frikostiga med materiella ting och undvikit att ta i eller att tala om besvärliga eller negativa beteen-den hos gästerna. Om jag förstår enhetscheferna rätt menar de att godheten på så vis tillät personalen att behålla en distans till gästerna. Det nya är att personalen både tar upp det som är obehagligt eller negativt och att de delger sina egna personliga känslor och tankar runt sådana händelser och beteenden hos gästerna. Det kan nog anses vara en natur-lig reaktion att cheferna å ena sidan vidhåller det kvalitativt goda arbete man tidigare utförde, samtidigt som man å andra sidan vill framhålla den positiva utveckling man faktiskt uppfattar att arbetet genomgått till följd av att den reparativa metoden införts.
De tre enhetscheferna betonar vikten av att prata med gästerna, även om de är påver-kade och/eller psykiskt sjuka. Oavsett allt kan man inte frånsäga sig sitt ansvar, säger en enhetschef. Alla har rätt till ett gott (reparativt) bemötande oavsett tillstånd, säger en annan. En tredje menar att frånvaron av samtal direkt återspeglas i verksamheten genom ett ökat antal incidenter. Precis som personalen på Bostället säger enhetscheferna att personalens egen känslomässiga feedback till gästerna ger effekt – för personalen men inte minst för gästerna.
Inom SSM:s verksamheter för hemlösa finns en viss variation i hur RJ används i det dagliga arbetet. Det finns också vissa förklaringar till varför en sådan variation kan finnas.
Klaragården och Tigrarna är verksamheter för kvinnor, där samma ”reparativa eldsjälar”
varit verksamma som vi idag hittar inom Bostället och på ABK. Tigrarna, ABK och Bostället har dessutom en geografisk och en arbetsmässig närhet som spelar roll för hur arbetssättet utvecklas. Stadsmissionsgården är i sin tur en verksamhet för män som ligger på geografiskt avstånd från Bostället och ABM och som dessutom inte har haft någon
”reparativ eldsjäl” i ledningen. Varje verksamhet har dessutom sin egen unika historia, lång som SMG:s eller förhållandevis kort som Tigrarnas. Chefen för verksamhetsområ-det hemlösa menar att verksamhetsområ-det är önskvärt med en viss variation eftersom personalen inom verksamheter av olika karaktär själva måste pröva sig fram och hitta ett sätt att arbeta reparativt som fungerar inom den egna verksamheten. Men så länge de tre grundfrågorna finns kvar är de olika arbetssätten fortfarande att beteckna som reparativa.