När det gäller den verksamhet som bedrivs inom såväl långtidsboenden som akuta boenden idag är den generella uppfattningen bland personalen att den fungerar bra – även om det alltid finns möjligheter att förbättra det arbete som utförs. Naturligtvis är det intressant att se om och i sådana fall på vilket vis personalen anser att den reparativa metoden kan förbättras eller utvecklas.
Mer struktur i de boendes vardag
Flera ur personalen anser att det behövs mer av struktur i vardagen för dem som är långtidsboende på Bostället, inte bara för boende på den drogfria våningen. Det uppfat-tas ha skett en utveckling till det sämre vad gäller de boendes tillgång till sysselsättning och dagliga aktiviteter. Nu ”bor dom, och bor och bor och bor (…) hänger, vankar”.
Diskussioner pågår runt detta, och det fattas beslut – men utan att någon förändring kommer till stånd, menar man.
Mindre enheter än ett hus som kan uppfattas som ”stort och otryggt”
Genom att bygga upp mindre grupper på enskilda våningar där man lagade mat, ansva-rade för städning och så vidare, skulle den reparativa processen iscensättas i ett verkligt sammanhang, just där saker inträffar i det dagliga. Det skulle exempelvis bli svårare att, som många gör, utebli från våningsstädningen. Att det skulle ge bättre förutsättningar i arbetet om det fanns mindre grupper att arbeta med är en tanke som även finns inom ABM. På så vis skulle personalen kunna komma lite närmare gästerna och kanske på ett bättre sätt ta vara på den vilja att flytta vidare in i huset som finns hos vissa av dem.
Stress
Att arbetet uppfattas som stressande är ett återkommande tema, ”arbetet går i hundraåt-tio” och vägledarna på Bostället hade vid tiden för denna studie, precis genomgått en kurs i stresshantering. Strävan efter att å ena sidan upprätthålla struktur i verksamhe-ten och å andra sidan arbeta utifrån en färskhetsprincip där allt som sker ska åtgärdas inom 24 timmar, uppges vara en orsak till stressen. De ständiga omprioriteringarna i det dagliga arbetet i kombination med att personalen i huset uppfattas ha för mycket att göra, skapar stress och många små störningsmoment i arbetet. En annan orsak uppfattas vara att personalen är resultatinriktade i sitt arbete med de boende (att fika och umgås med gästerna ses inte som ”arbete”), men också att de gör mycket som de boende skulle klara av att sköta på egen hand, eller som socialtjänsten och sjukvården egentligen borde göra.
Tidsbrist
Flera ur personalen säger att det är svårt att få tiden att räcka till. En effekt av detta kan vara att en reparativ dialog med och framför allt mellan boende ibland inte kommer till stånd eftersom den är för tidskrävande i nuläget. En annan effekt är att personalen inte hinner med dokumentationen som de borde. Det uppfattas finnas ett bra ”tänk” och bra verktyg inom verksamheten, men tidsbristen innebär inte bara att personalen inte alltid hinner använda sig av dessa, utan dessutom hinner de inte med boende som inte stör eller märks – det är de ”röriga” som hamnar i personalens fokus.
Behov av utredning
Det finns dessutom ett behov av att genomföra ordenliga utredningar på de boende. Ofta saknas utredningar, eller så är de fragmentariska. På Bostället finns både tid, tillgång till de boende och kompetens att genomföra kvalificerade sådana.
Att utveckla inom det permanenta boendet
Några övriga förslag på utveckling i det permanenta boendet är att cementera in 12-stegstänkandet i verksamheten
•
skapa en ökad rättvisa mellan de boende både vad gäller straff för olika
förseel-•
ser och regelbrott, men också vad gäller förbudet att vistas påverkad i allmänna utrymmen
öka personalens medvetenhet om sina egna erfarenheter av och förhållande till
•
alkohol och droger
eventuellt ha färdigmöblerade rum. Idag flyttar de boende in med sina egna
•
saker för att skapa ett så normalt boende som möjligt. Samtidigt är det ångestska-pande för personalen när boende skrivs ut och alla personliga saker antingen ska packas ner, flyttas ut eller blir lämnade kvar – för personalen att så småningom kasta.
utveckla användandet av ASI-Maps
• 18 ”för att stötta de boende i förändring”.
Att utveckla inom akutboendet
Inom ABM finns följande förslag på förbättringar i verksamheten:
den reparativa metoden är ett djärvt eller vågat sätt att arbeta på ett härbärge,
•
men de yttre villkoren, framför allt öppettiderna, och den inre miljön utgör hinder för att metoden ska kunna utvecklas på önskvärt sätt
förbättra miljön, göra den varm, snygg, mottagande
•
minska antalet boende i varje rum till två
•
dagverksamhet för att utveckla kontakten med de manliga gästerna saknas (en
• dagverksamhet, Björnen, motsvarande Tigrarna, startade under 2007)
internutbildning för att utveckla och lyfta kommunikationsnivån med gästerna,
• för att kunna lyfta dem från ”tonårs- till vuxenjag”, för att bedriva mer av motive-rande samtal: ”skulle behöva ett ord att ta till direkt när det blir konflikt … ”
återkopplingar inte alltid så effektiva som viss personal skulle önska
•
viss orättvisa i systemet när gäster får vänta med att komma tillbaka till härbärget
•
tills att frågan tagits upp på personalmöte.
Inom ABK sägs ingenting saknas, vilket hänger samman med att de kvinnliga gästerna har tillgång till Tigrarna på dagarna. På så vis kan man erbjuda sina gäster ”hela biten”.
Sammanfattningsvis kan vi se att det finns ett par önskemål om förbättringar som knyter an till den reparativa metoden: dels att bristen på tid men även brister i den yttre miljön
18 ASI (Addiction Severity Index), Maps (Monitoring Area and Phase System) är ett komplement till ASI-formuläret.
kan utgöra hinder för att metoden ska kunna användas så som personalen önskar, dels att det idag finns en viss orättvisa både vad gäller gottgörelse (eller straff för regelöverträdel-ser) och tid till återkopplingar, som bör korrigeras.