I det inledande avsnittet framkom att personalen menar att RJ är en lämplig metod att använda i arbetet med hemlösa missbrukare. Genom att arbeta reparativt menade perso-nalen att man bland annat skulle kunna bistå de boende att återupprätta förtroendet till myndigheter och reparera relationer, men även hjälpa dem att skaffa en social kompetens och en känsla för vedertagna sociala koder. Boställets enhetschef beskriver det såhär:
I boendet så handlar det ju jättemycket om att det är ett sätt att träna på relationer, att få syn på sig själv i sociala sammanhang, och hur ens beteende faktiskt påverkar. När man lever som hemlös och lever på gatan, så lever man ju väldigt mycket i ett socialt vakuum där man inte är säker på om man syns eller märks. Här är vi ju jättetydliga med att man syns och man hörs, och man märks. Och saker man säger och saker man gör påverkar andra. Så. (Mija Bergman)
Vilka effekter menar då personalen att den reparativa metoden har haft för de boende?
Metoden ger synliga effekter
Viss personal anser att det går att se synliga effekter av arbetssättet på Bostället – effekter som att boende vågar närma sig, diskutera, be om hjälp och mer vågar vara sig själva.
Det går att se skillnad på en person som tidigare varit gäst på ABM som sedan flyttat in i huset. ”Det är tydligt i huset – att det händer saker med de boende” säger en personal.
Där blir den boende mindre aggressiv, gladare ... Problemen har försvunnit så pass att
boende kan börja prata vardagssaker i soffan, ”efter att ha levt ute i 30 år, sitta och prata skit med någon ...!”
”Trygghet den stora grejen”
Metoden kan ge lite mer kontakt mellan boende och personal. Samtalen hjälper de boende att förstå hur personalen tänker, och genom att ta sig igenom konflikter kommer alla parter varandra lite närmare. De boende uppfattas dessutom bli lite mer rädda om både sitt boende och sina relationer till personalen efter återkopplingssamtal där man pratat om sina tankar och känslor. De boende och gästerna blir trygga i sitt boende, med personalen. Tryggheten blir en grundplåt för att våga titta på en eventuell förändring i framtiden. Personalen är trygg med metoden, vilket de boende känner. ”Att personalen trivs så bra ger effekt på de boende.”
Fasaden rämnar
De boende blir väl omhändertagna, näst intill bortskämda som en personal säger, och det
”gullas med dem”. En del ”tuffingar kan fnysa åt att bli gullade med” men uppfattar detta efterhand som ett uttryck för personalens vilja att hjälpa. Till följd av att personalen alltid pratar och aldrig ger upp kan de få bort de boendes fasad till slut – så att de boende kan börja se framåt, se möjligheter …
Det är svårt att se effekterna av metoden
Men både bland vägledare och bland nattpersonal finns även åsikten att det kan vara svårt att tydligt se vilken effekten av det reparativa arbetssättet blir. Kanske, säger en vägledare, blir det en effekt på ett djupare psykologiskt plan.
... kanske sitter ett frö, även om trädet växer någon annanstans ... Ibland glimtar det till, men inga personlighetsförändringar ...
Många boende uppfattas som manipulativa, vilket kan göra det svårt att uppfatta om insikter den boende säger sig ha fått är genuina eller inte. På ABK kan personalen ibland uppfatta att de bidragit till en viss självinsikt och att de lyckats skaka upp något hos en gäst – vilket kan ge den effekten att gästen inte kommer tillbaka ...
verksamma ingredienser
Om det nu uppfattas ske en förändring för boende och gäster på Bostället, vad är då den mest verksamma ingrediensen som gör metoden i något avseende effektfull? Inlednings-vis kan det vara intressant att se hur den tidigare handledaren i RJ besvarar denna fråga.
Det viktigaste tror jag att det är, att man har hitta ett sätt att inte driva in folk i skammen ... för det är ... kan du tänka dig nåt mer … Kan du tänka dig att vara kvinna, bostadslös, drogpåverkad, ingen vill fixa dina tänder, ingen vill sitta bredvid dig på järnvägsstationen eller sitta bredvid dig ... ingen vill prata med dig, ingen vill nånting. Och alla vet bäst, och vart än du går så är det nån som talar om för dig, en socialsekreterare, det är nån som talar om för dig hur du ska leva, hur du ska bo … hur du ska göra … För mig är det viktigaste att återupprätta ett människovärde ... (Eva Fahlström)
Ett sätt att återupprätta människovärdet tycks vara att “lära” de boende att rätta sig efter en ordning som är större än dem själva.
... här på Bostället, så finns det vissa kardinalregler, och dom är större än mig själv. Jag kan inte sitta och göra om dom, precis så som det är ... Vi kan inte gå ner och begära att dom lägger om tågen efter oss ... ”Nej, men gud, jag har ingen lust att ta tåget ... jag vill ha det då och då.” Det är också en bit av att vara människa, att vi måste underordna oss vissa saker, eller hur? (Eva Fahlström)
I den mån personalen ser att det reparativa arbetssättet ger effekt – vilken bedömer de vara den mest verksamma ingrediensen i metoden?
Aktiv närhet
En (uppfattad) verkningsfull ingrediens skulle vi kunna benämna aktiv närhet. Detta innebär att man som personal alltid säger sig bemöta det som sker, ett oförtrutet tålamod och vilja att förstå, att hela tiden försöka – och försöka på nya sätt, att förmedla männis-kokärlek och hopp om förändring. En sådan aktiv närhet uppfattas i sin tur ha som effekt goda och förtroendefulla relationer, att de boende kan se att någon anstränger sig för deras skull. En förutsättning kan emellertid vara att personen i fråga bor kvar i huset tillräckligt länge.
Frihet från skuld
En annan verksam ingrediens uppfattas vara att personalen inte skuldbelägger de boende. Att man visar att det är möjligt att skilja mellan person och handling, person och beteende.
Samma bemötande skapar trygghet
Att de boende ständigt får samma bemötande genererar trygghet, som vissa menar är den mest verksamma ingrediensen. Det kan också vara genom upprepade avstängningar och återkopplingar som ”man börjar inse att man har gjort fel”.
Vidgade perspektiv
Som tidigare framkommit anses personalens positiva ”feedback” vara mycket effektiv.
Att personalen delger de boende sina egna känslor och tankar inför olika händelser, och på så vis låter de boende se en situation utifrån personalens perspektiv, kan exempelvis medföra att gäster går från ABM för att undvika att konflikter ska uppstå. Att personalen delger sina egna känslor och tankar är ett mynt med två sidor – det är å ena sidan viktigt att som personal få komma till uttryck: ”alla i personalen lämnar ut en bit av sig själva och får mycket tillbaka”, det sägs å andra sidan ge de boende ett vidgat perspektiv.
Att lösa konflikter är nyckeln till allt
För någon är personalens förmåga att hantera och lösa konflikter den viktigaste ingredi-ensen.
En hjälp på vägen
Bostället kan vara en hjälp på vägen för män och kvinnor som redan varit på gång att förändra sin situation, ofta till följd av att man är i ”rätt” ålder, har en vilja att få något eget och dessutom inte orkar missbruka längre. För dem kan Bostället vara ett bra ”prövande”
ställe där man bor mitt i stan med personer i pågående missbruk omkring sig, vilket kan bidra till att pröva och stärka den egna viljan till drogfrihet. För andra blir Bostället en plats där de kan må bättre, där det är snällt, fritt och roligt att bo. Det som ger effekt är att Bostället är en miljö där det ”kan funka att göra saker” anpassade till olika boende. Den respekt jag får gör att jag ger mig själv mer respekt, som en personal uttrycker det.
Sammanfattning
När RJ introduceras inom SSM uppges det vara första gången någonsin som metoden används i arbetet med hemlösa personer, ofta med ett pågående missbruk och inte sällan med psykisk ohälsa. Uppfattningarna om och i sådana fall varför metoden är särskilt lämplig just med tanke på denna målgrupp varierar. För dem som tog modellen till SSM, uppfattas den som särskilt lämpad för just hemlösa missbrukare – ur ett demokratiper-spektiv som sägs motverka över- och underordning. Det sägs vara särskilt angeläget att grupper som står utanför det normala samhällslivet får ”rätten” att bli bemötta utifrån de normer som generellt gäller i samhället och ”rätten” att ta konsekvenserna om de bryter mot dessa normer, men också ”rätten” att bli förlåtna och välkomna in i (samhälls-) gemenskapen. Genom att introducera ett för alla gemensamt sätt att möta konflikter i SSM:s verksamheter för hemlösa skulle personer som tidigare tillåtits ”bete sig hur som helst” nu bemötas på samma sätt som vilken etablerad samhällsmedborgare som helst.
Även om den generella uppfattningen bland personalen är att RJ är en metod bättre lämpad att använda i arbetet med ungdomar eller med personer som inte gått så långt i sitt missbruk, uppfattas det dock som relevant att arbeta reparativt även gentemot medelålders personer med ett långvarigt missbruk bakom sig. Inom akutboenden förefaller metoden framför allt ha betydelse vid konflikthantering och som social kontroll. I den dagliga verksamheten betonas mer den reparativa processen: att lyssna in andras erfarenheter och känslor (i huvudsak personalens), att komma till tals, att komma till insikt, att ta ansvar och att lära in eller återta förlorade sociala koder och ett socialt acceptabelt beteende.
En sådan reparativ process beskrivs som relevant i arbetet med personer som uppfat-tas ha skadade relationer till såväl sig själva som omvärlden, inte sällan representerad av socialtjänsten. Det primära med ett reparativt arbetssätt i förhållande till personer med ett pågående missbruk är att alla boende, oavsett tillstånd, har rätt till ett gott bemötande.
Det avgörande är inte om de boende förstår eller är mottagliga för de reparativa samtal som förs – utan att personalen framhärdar i sitt gemensamma bemötande. Ett ”repara-tivt” gott bemötande ställer krav på personalen att alltid reagera ”normalt” på de boendes beteende. Den möjliga vägen till insikt som de boende erbjuds är framför allt genom denna feedback som personalen ger i samband med alla former av oönskat beteende.
Särskilt verksam sägs personalens känslomässiga feedback vara. Ett reparativt arbetssätt uppfattas minska ett vi-dom-tänkande. Även om det finns en tydlig rollfördelning sägs
ojämlikheten minska just genom att personalen ger uttryck för sina egna känslomässiga reaktioner på de boendes olika ageranden. Detta sägs även vidga de boendes vyer, och de boende uppfattas få en ny trygghet av att förstå hur personalen tänker och av att perso-nalen alltid – och ihärdigt – bemöter olika situationer som uppstår på samma sätt. Enligt några i personalen är det emellertid svårt att veta om det arbetssätt man har får några varaktiga effekter för de boende – om en förändring bara är en ren ytanpassning eller en genuin sådan. Att bo på Bostället kan kanske vara en hjälp på vägen för den som redan bestämt sig för att förändra sin tillvaro, eller så kan det helt enkelt vara ett bättre och lite lugnare boende under en begränsad tid.