hur det var för dem som berördes
•
hur det kan repareras.
•
För viss personal innebär enkelheten att pratet om olika reparativa moment som återkopp-lingar och reparativa dialoger blir lite ”löjligt”, och det finns ett visst motstånd mot att upphöja detta till en metod. ”Jag fattar inte vad som är så stort med att vara schyst” som en personal uttrycker det. Metoden har kritiserats för att vara ytlig. ”Ja, det är en ytlig metod” säger Annelie Edrén, ”för egentligen är den så naturlig. Det borde bara funka så här med varandra ... ”
det reparativa arbetssättet – något nytt för Stadsmissionen?
När Bostället startade var det framför allt två saker som markerade ett nytänkande inom Stadsmissionen. För det första att man gick från tidigare akutinriktade insatser för de hemlösa till att försöka lösa deras situation mer permanent genom att skapa ett trappstegs-boende. För det andra att man införde RJ som ett arbetssätt inom denna boendeform, bland annat som en metod som skulle förhindra boende att straffa ut sig från Bostället.
En intressant fråga att ställa är i vilken mån personalen uppfattar detta reparativa arbets-sätt som något i egentlig mening nytt för Stadsmissionens insatser för hemlösa.
Att inte straffa ut sig en utopi – men idag längre till det än tidigare
Arbetssättet på Bostället uppfattas av viss personal inledningsvis ha varit annorlunda än vid tidigare boenden inom SSM. Istället för att skriva ut boende när incidenter inträffade, flyttades de upp och ner i huset, från ett trappsteg till ett annat. Idag beskriver personalen tanken på att ingen ska straffa ut sig som en utopi, men att det skett en reell förändring i det att det blivit längre till utskrivning än i tidigare boenden. Även om personalen är ovillig att skriva ut långtidsboende, och om de uppfattar det som hemskt när så sker, kan det vara nödvändigt för att kollektivet, huset Bostället, ska fungera. ”Det som kan vara bra för individen (att bo kvar) kan vara förödande för kollektivet” som en vägledare uttrycker det.
På ABM försöker personalen komma bort från strafftänkandet genom att inte, som tidigare, tidsbegränsa en avhysning utan att istället försöka lösa händelsen bakom avstängningen. Vad stod exempelvis det agerande som föranledde avhysningen för? Ett sådant arbetssätt innebär att man kan jobba på längre sikt än utifrån ett strafftänkande.
Det är inte lätt att lämna det gamla livet, och många får återfall. Förhållningssättet på Bostället uppfattas som ”segare” än inom andra boendeformer, man ”kan ha fyra till fem återkopplingar under sex månader …” Tidigare blev boende avstängda en viss tid och kom tillbaka utan att man pratade om det som hänt. Idag blir avstängningen ingen bestraffning, menar personalen, eftersom man pratar om det och ”rensar ryggsäcken” när gästerna kommer tillbaka.
Ett gammalt förhållningssätt omsatt i en specifik metod
Det reparativa förhållningssättet uppfattas generellt sett inte som något helt nytt inom SSM:s verksamheter för hemlösa. Tvärtom uppfattas det som ett sätt som alltid varit
”basic” och självklart inom SSM, och som vilar på en grundläggande etik och kristna värderingar. Det som uppfattas som nytt är att detta förhållningssätt omsätts som en metod på Bostället, vilket ger en del nya verktyg (exempelvis att sitta ner i grupp eller att aldrig låta någon incident passera) men även att utbildningen gett nya ord och nya förkla-ringar till något som man redan tidigare gjorde. För den som är ”12-stegs-människa”
innebär inte heller metoden några nyheter. Bortsett från att RJ inte är en behandlingsme-tod, uppfattas grundtankarna vara desamma. Enhetschefen på Bostället håller inte med om att det bara är nya ord på något som man tidigare gjorde, utan menar att det skett en förändring i arbetet, framför allt till följd av en ny struktur som ger en bättre balans än tidigare.
Men min erfarenhet är att när vi var för överempatiska, då tänjde vi för mycket på gränserna och det blev farligt, alltså ur säkerhetssynpunkt också, och människor kunde bete sig väldigt illa utan att behöva ta ansvar för det. Och när vi var för gränssättande, alltså vi hade ju i flera år – och det gäller alla verksamheter – så då tänker jag så här att ursäkta men alla verksamheter hade portningslistor på människor som betedde sig illa … (Mija Bergman)
Från ”goda” till professionella – eller?
Det finns även åsikter om att SSM förändrats i sättet att se på sin egen roll, men även i sättet att bedriva sitt arbete. Å ena sidan kan detta beskrivas som en positiv utveck-ling från ett mindre ”proffsigt” arbete och en självbild enligt vilken SSM representerade det ”goda bemötandet”, ”det goda hjärtat” till skillnad från framför allt socialtjänsten, till en mer professionell ingång och en vilja till samarbete och flexibilitet. Men samma utveckling kan tolkas på ett annorlunda och mindre positivt sätt. Den tydliga skillnaden som tidigare fanns mellan SSM som frivilligorganisation och olika myndigheter uppfat-tas efterhand ha suddats ut. En uppfattning är att det fanns ett värde i denna skillnad som idag har gått förlorad. Det som i dagsläget sägs särskilja Bostället från socialtjäns-ten är framför allt ”blommor och dukar”. I övrigt är språket och lokalerna snarlika. De boende måste på ett likartat sätt boka tid för möten, och är det fullt på ABM eller ABK så finns inga möjligheter att släppa in någon ytterligare. Tidigare togs de som sökte sig till SSM först om hand. Eventuella frågor och kontakter med socialtjänsten kom inte förrän senare. ”Idag sitter man på rum som liknar kontor, ställer frågor i tur och ordning”, säger en personal, medan samtalen tidigare sköttes på ett mer avslappnat sätt, ”man fikade och pratade, på ett lättsamt språk som alla förstod”.
Idag kan Bostället dessutom uppfattas ställa högre krav på sina boende än vad social-tjänsten gör. De boende som tidigare var aktuella för att flytta in på Bostället skulle uttala en vilja att förändra sina liv. Detta kom att innebära att personer som var motiverade men som var för sjuka, hade ett för svårt missbruk och som framför allt bara ville ha någonstans att bo, hade svårt att flytta in. Det ställdes hårda krav på de hemlösa, vilket resulterade i dålig beläggning och följaktligen dålig ekonomi – inte för att det ”rådde
brist” på hemlösa, utan att de var för sjuka. Till följd av detta ändrades inriktningen och Bostället fick två lågtröskelvåningar och en drogfri våning.
Bostället – en symbol för en ny tid?
På min fråga om Bostället blir en symbol för övergången från något gammal till något nytt, svarar chefen för verksamhetsområde hemlöshet att det nog är så att SSM befinner sig i en övergångsfas.
Jag tror det … Om man tittar på hela SSM så är vi i en övergång ... och det handlar jättemycket om att folk inte skänker pengar på samma sätt utan att man vill skänka till nåt som man vet är kvalitativt, att alla frivilligorganisationer måste bli starkare i vad dom är ...
inte företag, inte kommuner eller landsting utan en tredje sektor som måste formera oss, beskriva vad det är. Absolut att det är en övergång ... En del med stora hjärtan upplever att vi har blivit för mycket huvud. Jag tror på det här … hitta balans mellan huvud och hjärta ... En del anställda för att de har hjärta, ibland tro – så blir det krock … (...) Jag kan också haja att man blir frustrerad ... att en del lämnar också för att det blir så ... (Annelie Edrén) Boställets enhetschef menar att Stadsmissionen som en kristen organisation landar
”ganska tungt åt liksom – nämen vi är ju så goda”. Det kan vara möjligt att arbeta utifrån det ”stora goda hjärtat” i en verksamhet som befinner sig i en uppstartsfas, när all personal är fylld av energi, men när motgångarna och ”smällarna” kommer behövs, menar hon, en annan balans mellan empati, struktur och kontroll. Även verksamhetschefen bekräftar en utveckling mot ökad professionalisering inom verksamheten men medger att en sådan utveckling även medför vissa risker.
Jag kan se att vi måste bli duktigare på att mäta, att kvalitetssäkra ... men jag kan bli rädd att vi ... Att man börjar prata för mycket i att vara professionell … och vad det betyder i mötet med människor ... Man börjar prata om att de ska ha sitt eget brukarråd … Man ska ta lite gisslan i olika projektgrupper och så där ... Det kan jag bli lite rädd för. (Rädd att det blir för mycket socialtjänst? Min fråga) Jag tror det är jätterisk … Jag tror vi var mycket mer progressiva och utmanande för några år sen än vad vi är idag. (...) Jag tror vi har varit för rädda, ganska länge ... När jag började jobba – [var min inställning] socialtjänsten är
”skit”, men upptäckte att om vi ska kunna utvecklas behöver vi pengar, stöd, då måste vi börja närma oss socialtjänsten med budskap om att vi vill samarbeta (...) Men för två år sen kände jag att de kommit för nära, ville veta för mycket, ville ha kvalitetssäkringar ... vilket jag fortfarande känner, att det är för mycket kontroll. Vi har låtit dem ge oss för mycket pengar så nu vill de kontrollera vad vi gör med pengarna ... (a.a.)
Det finns även en rad yttre faktorer, inte minst lagstiftning om exempelvis brandskydd och miljökrav på kök, som enligt enhetschefen ställt krav på nya former för verksamheten och som även kan medföra att något av det ”gamla” gått förlorat.
Det är det här ganska vilda, och ganska liksom – ”jamen, kom hem till oss och här umgås vi tillsammans” (…) Det är ju de här goda bilderna som man ska ha med sig och sträva efter, att levandegöra i det vi har idag. Samtidigt som det är så att vi kan inte … alltså vi kan inte tro att vi kan vara något slags särregel ifrån de krav som samhället har på oss. (Mija Bergman)