Vad har gästerna på akutboendena för tankar om sitt fortsatta boende på kort sikt? För en av kvinnorna är SSM:s verksamheter tryggheten i tillvaron, och oron inför att dessa möjligheter skulle försvinna är påtaglig.
Kanske dom inte finns kvar – vad ska jag göra då? Jag är mycket trött. Bara på Klaragår-den och Tigrarna jag känner mig normal. Jag kan inte klara mat. Jag kan inte laga mat.
Jag äter där, dom hjälper mig med kläder … pratar med folk, lyssnar problem. Jättebra för mig, finns en plats för mig … Det är som knark för mig att komma hit. Jag kan inte sitta ensam på hotellet. Jag måste komma hit för då känner jag mig lugn ... Jag måste gå till Klaragården, då känner jag mig lugn. Men om dom stänger, vad ska jag göra då? (...) Ibland rädd – om dom inte fanns, vem skulle hjälpa mig då? (Kvinna, 48)
Några av gästerna på akutboendena är intresserade av att flytta in i huset. En kvinnlig gäst säger att hon har velat flytta in och att hon från Boställets sida är välkommen att göra det, men att socialtjänsten säger nej. En manlig gäst bor idag på Riddaren, men säger att han hellre skulle ha velat bo på Bostället. Ytterligare en manlig gäst är på väg att flytta in, och hans skäl till att flytta in i huset är den annalkande vintern.
Det kommer vinter nu, och man vill inte vara ute hela dagarna ... På det sättet så har man ju sitt eget då … (...) Det är att vintern kommer, och jag ser ingen anledning att jag ska sitta i fängelse … (Har du löst det så tidigare? Min fråga) Ja, det och droger för att kunna … (Man, 47)
Men att få ett långtidsboende är dessutom viktigt eftersom det ger en trygghet.
Det måste man ha, för om man är ständigt utsatt, då är man ju under en form av hot av att man inte behärskar det dagliga livet, så att det inte blir för obehagliga konsekvenser ...
och där att börja ändra sig.. Men då måste det vara en jävligt bra orsak för att man plötsligt skulle kapitulera ... (Är permanent boende en kapitulation? Min fråga) Tvärtom. Det måste man ha för att överhuvudtaget kunna tänka egna tankar. (Man, 47)
En kvinnlig gäst har blivit erbjuden att flytta in på Bostället men hon tackade nej.
Finns orsak till att jag gått så här i 3 år ... Förlorade lägenheter till följd av hörsägen … fick aldrig försvara mig. (...) Så jag vill nog ha tillbaka egen bostad. Varför skulle jag flytta till Bostället? Jag har haft egen lägenhet, jag har jobbat. Jag hade ett hem, möbler … Nu är jag bostadslös, men fan, man kan inte behandla en människa hur som helst. Om jag flyttade till Bostället – ”tack för att ni har behandlat mig … tack för att ni behandlat mig sämre än tiggarhundarna i Malaysia! Med mig kan ni göra vad ni vill, det spelar ingen roll … för jag är före detta missbrukare, straffad …” Jag ser mig inte som det. Jag ser mig som NN. Det är historia. (Kvinna, 42)
Sammanfattning
Erfarenheterna av att bo på SSM:s akutboenden är överlag positiva. Dels spelar vissa yttre faktorer roll, som att antalet boende i varje rum är mindre än på andra härbärgen och att gästerna är väl bekanta med personalen sedan tidigare, men dessutom har perso-nalens sätt att bemöta gästerna betydelse. Personalen uppfattas som vänlig, välkomnande och engagerad, ett engagemang som kommer till uttryck i deras vilja att anpassa sig efter gästernas behov och önskemål. Gästerna kan på så vis behålla sitt självbestämmande och själva avgöra vilken eventuell närhet till eller hjälp av personalen de vill ha. Gästerna på akutboendena beskriver sig, i likhet med de långtidsboende, som en ofta svår grupp för personalen att möta men de menar att personalen hanterar detta på ett gott sätt. Perso-nalens goda bemötande sägs kunna bero på att SSM handplockar sin personal, att de fått utbildning, att de har en bra handledare men även att personalen för en ständig dialog med varandra. Det kan också vara så att det är viktigast för personalen att villkoren på akutboendena är så bra som möjligt. Att ett akutboende skulle kunna bli för trivsamt och på så vis motverka gästers ambition att komma vidare i en positiv utveckling avfär-dar de flesta bestämt. Att bo på ABK eller ABM är alltid ett nödvändigt ont och oftast extremt påfrestande. Men även åsikten att ett alltför trivsamt akutboende kan skapa en falsk trygghet framkommer.
Det är sällan det förekommer konflikter eller inträffar allvarligare incidenter på akutboendena. Personalen sägs vara bra på att föregripa och hantera konflikter – bortsett
från den till synes olösliga konflikten på ABK om förvaringen av de kvinnliga gästernas tillhörigheter. Om det inträffar incidenter på ABK sker en del återkopplingssamtal, vilket underlättas av att de flesta gästerna även besöker Tigrarna under dagtid. Att männen på ABM skulle komma till Bostället för ett återkopplingssamtal under dagtid är mindre troligt. Även om det uppfattas vara bra och viktigt med samtal och med relationer finns ett visst motstånd mot samtal som inte är spontana utan som genomförs av personal, som en del av deras arbete. De kvinnliga gästerna på ABK har alla tre fått hjälp av personalen i sina kontakter med socialtjänsten, men detta är en hjälp de har fått i dagverksamheten Tigrarna. Männen har ännu inte samma tillgång till dagverksamhet, men Björnarna, en motsvarighet till Tigrarna ska starta under 2007. Det finns en uttalad önskan att flytta in i det permanenta boendet från tre av gästerna. En av dem får emellertid inte klartecken från socialtjänsten och en annan har fått ett annat boende. En fjärde gäst har erbjudits att flytta in men har tackat nej. Ytterligare en gäst som tidigare bott på Bostället under ett drygt år är inte intresserad av att flytta tillbaka.